äro.i godt stånd, fastän icke feta. På tre: månader kan man göda en oxe som äri godt hull, under det att man ofta behöfver 6 må-: nader för att vinna samma mål med en ma-; ger oxe, som har huden liksom fastlimmad ;j vid ryggraden. . Göra .omständigheterua — t. ex. foderbrist: genom allmän missväxt — att man icke kan erhålla några djur som äro i godt hull, så. måste man naturligtvis använda dem man kan ; erhålla, d. v. s. magra djur; men man bör: då ej inbilla sig att kunna genast vorkstilla: den egentliga gödningen. Den tid under bvil-; ken djuren förtära det mesta fodret, och ze-j latift tilltaga minst i vigt, och under hvilken ; således fodret med minsta fördel användes, är den då ett magert djur småningom ansätter kött) eller intill dess det tagit hull. Det bästa man då kan göra, är att gifva djuren tid, föda dem väl, utan att gifva egent;j ligt gödningsfoder, samt till och med låta dem lindrigt arbeta. Hvad nu sjelfva gödningsmetoden beträffar, ! så äro ordning och noggrannhet de båda huf-j vudvilkoren vid alla metoder, de må vara: hvilka som helst. Aro fodringstimmarne en! gång bestämda, så måste de med yttersta noggrannhet iakttagas, och samma regelbundenhet bör äfven ega rum i afseende på den en gåhg bestämda foderqvantiteten. Brist på ordning och noggrannhet i dessa hänseenden verkar både att gödningen går långsammare i och att landtmannen icke vet huru mycket han .gifvit sina gödoxar, hvarföre han ej heller kan göra sig reda för hvad de kosta ho-i nom, lika litet som för hela företagets resultater i allmänhet. Man finner äfven bland erfarna oxgödare j delade meningar om bästa sättet att fodra:? djuren. Några gifva dem endast två foder på dygnet; andra dela fodret i ett större antal små gifvor eller portioner. Skillnaden synes vara den, att den mindre jordbrukaren, som göder ett eller två par oxar och som sjelf fodrar dem, gerna kan gifva dem fem till sex mål i dygnet; men deremot måste den, som bedrifver gödningen i större omfång och som icke är i tillfälle att sjelf verkställa fodringen — eller att hvar timma utöfva tillsyn öfver sitt tjenstefolk — söka att så långt möjligt är förenkla förfaringssättet. Detta har gjort att flera kreatursgödare i stort inskränka sig till blott tvenne måltider om dagen, och funnit sig fullkomligt befåtna med denna metod. Under sådant förhållande räcker sjelfva måltiden i tvenne timmar, då djuret är fullkomligt mättadt. Derefter följer en mellantid af tio timmar, under hvilken djuret i liggande ställning sysselsätter sig med idislandet af den njutna födan. Efter denna tids förlopp är magen (vommen) tom och färdig att emottaga den påföljande måltiden. Man har vid denna metod intet att befara af indigestion, och om något djur icke förtär fodret märkes det lätt och genast. tskilliga boskapsgödare yrka att djuren under gödningen skola bållas helt och hållet afskilda från hvarandra, under fuljkomlig stillhet, tystnad och mörker. Andra åter tro att om djuren få taga sig en daglig lindrig rörelsg, retas foderlusten och matsmältningen stärkes, För vår del hafva vi den öfvertygelsen att för ett djur som skall gödas, är stillhet bättre än rörelse, och att man bör undvika allt som inverkar störande på djuren och således äfven buller, som kan förskräcka eller oroa dem. Deremot är det påtagligen ett misstag, att vilja ställa bvarje djur för sig. Hornboskapen i naturtillsti.det lefver i flock, och djuren tråna efter sällskap då de äro ensamma. De uppmuntras. att förtära sitt foder då de se kamraterna äta, och vi anse den ladugård, som är så inredd att djuren vända sig mot hvarandra, förtjena företrädet framför den der de-äro uppställda med hufvudena mot väggen. Hvad mörkret beträffar, så tro vi ej heller på dess nytta vid kreatursgödning. Ett varmt, ljust och luftigt stall är bäst -för gödning. Oxen visar aldrig denit oro i stallet, som man ofta finner hos en väl född men overksam häst, utan älskar stillheten så att man ofta har mycken möda att få honom att stiga upp. Man ser att han fullkomligen njuter af en tanklös och könlös varelses största lycksalighet — den att få äta och hvila. Hvad vi deremot högligen förorda — och detta så mycket mera, som det af många oxgödare alldeles försummas — är gödboskapens dagliga ryktning och skrapning. Den verkar otroligt till djurens välbefinnande, och underlättar fettbitdningen. Äfven är det högst nyttigt att vid gödningens början tvätta djuren med varmt vatten en eller annan gång, hvarefter de böra gnidas med halm, skrapas och borstas, Utrymmet tillåter oss icke att här ingå i de särskilda detaljerna af utfodringen; må det vara nog att nämna, det djuren äta starkasti! vörjan af gödningstiden, och att man då kan : gifva sådant foder som är mera voluminöst;! men att i samma mån som fetman tilltager, l ( ; ( minskas äfven matlusten, och man slutar deröre med de kraftigaste ämnena, såsom säd, bönor och oljkakor, under det att rationen af de mera skrymmande foderämnena minskas. et är derföre en gamrhal och riktig sats, att den sista delen af gödningen kostar mest, l; och det är endast vid höga priser på fett kött), ) Uttrycket är icke exakt, men allmänt brukligt, och