MUVIID UVA 2ILOIME ee MJ PCIE REGI.
TEATER.
KONGL. TEATERN: Edith, skådespel i 4 akter, af
Charlotte Birch-Pfeiffer; öfvers. från tyskan. —
Min lyckliga stjerna, komedi i en akt af E.
. Secribe; öfversättning.
SODRA TEATERN: För första gången på teatern, lust-
spelfii 1 akt; öfversättning. — Herr och fru Tap-
perman , komedi med sång i 2 akter; öfversätt-
ning.
Uti den bearbetning af fru Carlnas roman
En nyckfull qvinna, som i dessa dagar un-
der namn af Edith blifvit uppförd på den
kongl. scenen, har fru Birch-Pfeiffer försvarat
sitt gamla anseende såsom den der förstår att
rätt behändigt göra sig andras arbeten till godo.
De trenne första utaf styckets fyra akter följa
så troget som möjligt de taflor som framstäl-
Jag i början af vår landsmaninnas talentfulla
arbe:ie; det är samma karaktersgrunddrag,
samma händelser, och till en icke ringa del
samma dialog — allt endast behörigen och
med fru Birch-Pfeiffers kända skicklighet läm-
padt för scenen. Den uti dessa trenne akter
anlegda intrigen löser sig sedan i en knapp
vändning uti den fjerde akten, der allt föres
till ett hastigt och lyckligt slut. Allt detta
vore nu ganska godt och väl, om icke den
Carlenska romanens uti det bearbetade styc-
ket karakterer och hela grundtanke finge på
ett grymt sätt sitta emellan för möjligheten
att tillvägabringa den hastiga upplösningen.
Grunddragen tiil romanens karakterer äro ut-
kastade såeom motiver för en konseqvent och
följdriktig utveckling, gerom hvilken de först
erhålla någon betydelse. Skådespelet har, så-
som vi redan nämnt, begagnat dessa grund-
drag, men utan att derpå bygga någon som
helst utveckling, och det hela gör derföre
samma intryck som en samling af i kolossal
skala tilltagna grundmurar, på hvilka bygg-
mästaren icke förmått uppföra det palats för
hvilket grunden varit ämnad, utan i stället öf-
ver densamma slagit ett simpelt brädtak. Skå-
despelet Edith kan alltså för ingen del anses
såsom nägvt helgjutet konstverk.
Emellertid har stycket hos oss ett visst in-
tresse, nemligen om man betraktar det endast
såsom dramatiserade scener ur En nyckfull
qvinnar, hvilket det i sjelfva verket är. Det
är med stort nöje man ser dessa välbekanta
bilder förkroppsligade framträda, isynnerhet
då de göra det så som t. ex. här är händel-
sen med Ediths bild. Man finner af detta
åskådande äfven ett ytterligare bevis huru
sannt lefvande fru Carlens bilder verkligen
äro — en bland anledningarne, och utan tvif-
vel en bland de hufvudsakligaste, till den
stora popularitet denna författarinnas arbeten
vunnit.
Det nöje man har af styckets åskådande,
från denna sista synpunkt betraktadt, skulle
tvifvelsutan ännu i någon mån förökats, om
man, jemte de bekanta dragen, äfven åter-
funnit de bekanta namnen. Den tyska bear-
betarinnan har nemligen haft den omtänksam-
heten att genom en lokalisering göra stycket
så begärligt som möjligt för den tyska publi-
ken. På vår nationalteater äro också de tyska
namnen och ortnamnen ganska riktigt bibe-
hållna, lifligt erinrande om de ungherrar som
resa till Hamburg och vid hemkomsten icke
riktigt komma ihåg sitt modersmål.
Men några ord om utförandet. Titelrolen
spelas af mll Jacobsson. Man finner hos
Edith förenade ett häftigt och egensinnigt
lynne, alstradt eller närdt af en förvänd upp-
fostran, och. ett i grunden godt, rent och ädelt
hjerta, en liflig känsla för det rätta. Kampen
mellan dessa stridiga elementer alstra nycker,
plötsliga yttringar än af den ena, än af den
andra af dessa egenskaper, alltefter som de
råka för tillfället få öfverhanden. Slutligen
kommer kärleken såsom ett nytt element att
blanda sig i det förra virrvarret af. olikartade
känslor. Kärleken öppnar den unga flickans
ögon, låter henne blicka rätt klart in uti sin
egen själ, men förmår icke, då ogynnsamma
yttre förhållanden äfven fortfarande tillstöta,
att stifta fred och bereda det. goda en full-
stindig seger. Framställandet af en karakter,
full af så många motsägelser, åskådliggöran-
det af en sådan mångfald af känslor, af än
den enas än den andras- ögonblickliga öfver-
handtagande, tager i anspråk en utmärkt skå-
despelerskas hela förmåga. Det är derför så
mycket angenämare att kunna. säga, det mll
Jacobsson löste denna uppgift på ett i de fle-
sta fall särdeles lyckligt sätt. Isynnerhet åter-
gifver hon de starkare sinnesrörelserna med
detta fulla, lefvande lif, denna inre glöd, som
vittnar, att skådespelerskan genomtränges och
hänföres af de känslor hon uttrycker. Mellan
ord och åtbörd råder äfven i sådana scener
en fullständig harmoni, och man märker intet
öfverskridande af det sköna och sanna, intet
af. det: effekterade och sökta, som eljest en