fänsändt. Det cirkulär, som, undertecknadt af landtmars ken, talmärnnen i presteoch borgarestånden, presi denten i kammarrätten, f d. hofmarskalken hos BH. M. Konungen. såsom Kronprins. och kammarherre Nils Tersmeden, utgätt bland allmäsheten, med er hjertoupen uppmsning att läsa, prenumerera på cch annonsera uti Svenska Tidniogen, har föranledt skilliga anmärknivgar i en till Aftonbladet insäs: artikel. Dessa äro visserligen ganska riktiga, oc vi instämma gerna deri, men saken har likväl, eter vår tanka, en ännu mer betydelsefull sida, som hit intills icke biifvit vidröd, men der man sannolik träffar på de ömmaste liktornarne. Det är, i insän darens tanka, icke den politiska, utan helt rätt oc! slätt den ekonomiska sidan af företaget. Således ör: vi fullt öfvertygade att, om Svenska Tidningens vt gifvare vore rik nog att sjelf vidkännas de ekononi ska förlusterna på detta politiska och litterära företag, det troligen icke fallit någon af bemälde herrar in att skrifva eller trycka cirkulöret, för att uppmans till prenumeration å tidningen; ty liksom de nu mer od smak, efter hvad de sjelfva tillkännagifva i cirku läret, läta öfverste Hazelius, utan allt slags ersätt ning för sina stora uppoffringar af tid, krafter och lugn, år ut och är in arbeta för det konservativ: partiets intressen, skulie de säkert med lika ostöre kontenans se honom utgifva äfven sina penningar om han dertill hade lust eller tillgång. Nu deremot då de veta att tidningens materiella bestånd gäller dera eller deras partis kassor, då draga de icke i betänksnde att besvära allmänheten med ett slags tiggarlista, hvilken är i samma mån förhatlig, som sllmän heten rogssmt vet att det sig så kallande parti, för hvars intresse Svenska Tidningen är uppsatt, alliele: icke behöfver tigga, utan har god råd att sjelf bestå fiolerna. Det är också -derföre som insön daren tager för alldeles afgjordt; att dylika upp maningar, som de ifrågavarande, vida mer skadr än gagna Svenska Tilningen, hvars afsättning utsn tvifvel skulle befordras vida mer, om alla dylika bemödanden att samla allmosor för hennes räk ning uteblefvo. Det må vara hårdt att höra för vära hrr aristovrater och byråkrater men det är er omvtlig sanning, att sit partin, som drager sig tillbaka för hvarje uppoffring till befrämjandet af sins ändamäl, är ett Junmpet parti, sldramest om desss uppoflringar icke gälla något annat än några tuser riksdaler mer eller mindre, för att främja hvad de kala fådernesland ts väl och hindra samhällsupplösand2 löror att slå rot hos folket, eller för att sprid up lysning hos nationen om det rätta och nyttiga Med ett sådant ändamål och en lefrande öfvertygels2, att pressen är ett medel för befordrandet deraf, ä ingen uppoffring för stor. Nägon annan förklarinss grund återstår således ick för tveksamheten och likgiltigheten i detts hänseende, än den att fraserna om de å ena sidan upprätthållande och å andra si dan samhällsu-plösande lärorna endast äro klingande bjellror, att man i sjelfva verket icke har ett sådan syfte till ögonmärke som man föregifver sig tafsa, utan att det endast är för små enskilda kotteriintres sen eller en lumpen fåfänga som man önskar och anser sig behöfva en dylik organ inom pressen; under hvilken förutsättning man också helt naturligt vill köpa detta nöje för så godt pris som möjligt, ja til och med underkasta sig förödmjukelse, för att bespara en eller annan styfver. Om nbgonting bevisar, au den verkliga aristokratienis tid är slut här i Sverge, så är det utan tvifvel just denna småaktiga hushåll anda, äfven när man tror det gälla aristoratiens egna intressen. Och så är det äfven i andra hänseendev, då det konservativa partiet eller de högre klasserns i allmönhet tagas i anspråk att betala med sina personer eller ur sina kas or. Ty när ser man väl nu för tiden exempel på detta politiska mod, lika känslolöst för hofgunst som folkgunst, som endast följer sin öfsertygelse och vågar uttala den iridkammaren och hofcirkeln såväl som i folkförsamlingen? Hvarfinner man en man som icke skyr uppoffringen af det timliga öfverflödet för att befordra det allmännas väl 2lJer i handling tillämpa sina grundsatser? Undantagen äro åtminstone sä sällsynta, att de måste letas med Jjus och lykta. Ochså länge. detta är förhällandet, är det en hädelse att tala om ett parti som kan med fog göra anspråk på att gälla nägot, eller vinna nä got i denna mening. Derföre kan man ocksä :söga, hvad söm insändaren långtifrån beklagar, att partiernas tid här i Sverge är förbi, och att det säledes icke lönar mödan, hvsrken att sätta upp tidningar eller skrifva cirkulärer, i förhoppning att bilda ett sådant parti. Sjelfva ihärdigheten,,som eljest. är en af den politis.a mannens .nödvändigaste. egenskaper, uträttar numera föga eller intet, så framt icke. den sak, för hvilken man arbetar, i sig inhebär: en irittvisa eller ett bebof, som allmänheten fattar och inser. . Förgäfves skall således: ett.parti lyckas, att, ved hvilka lärda deduktioner eller förledande fraser som helst, hos-allmänheten inpregla läror, som-strida mot hennes naturliga förstind och hennes instinktlika medvetandeaf hvad som är rätt och savnt. I politiken tror den storå mängden numera sällan annat än hvad hon sett och ser, och hon låter sältdes icke i strid med historien och erfarenheten ödfvertyga sig derom, att konservatismens läror äro de, enda ,saliggörande och tt liberalismens deremot äro de samhällsupplösande. al