fänsändt.
Det cirkulär, som, undertecknadt af landtmars
ken, talmärnnen i preste- och borgarestånden, presi
denten i kammarrätten, f d. hofmarskalken hos BH.
M. Konungen. såsom Kronprins. och kammarherre
Nils Tersmeden, utgätt bland allmäsheten, med er
hjertoupen uppmsning att läsa, prenumerera på cch
annonsera uti Svenska Tidniogen, har föranledt
skilliga anmärknivgar i en till Aftonbladet insäs:
artikel. Dessa äro visserligen ganska riktiga, oc
vi instämma gerna deri, men saken har likväl, eter
vår tanka, en ännu mer betydelsefull sida, som hit
intills icke biifvit vidröd, men der man sannolik
träffar på de ömmaste liktornarne. Det är, i insän
darens tanka, icke den politiska, utan helt rätt oc!
slätt den ekonomiska sidan af företaget. Således ör:
vi fullt öfvertygade att, om Svenska Tidningens vt
gifvare vore rik nog att sjelf vidkännas de ekononi
ska förlusterna på detta politiska och litterära före-
tag, det troligen icke fallit någon af bemälde herrar
in att skrifva eller trycka cirkulöret, för att uppmans
till prenumeration å tidningen; ty liksom de nu mer
od smak, efter hvad de sjelfva tillkännagifva i cirku
läret, läta öfverste Hazelius, utan allt slags ersätt
ning för sina stora uppoffringar af tid, krafter och
lugn, år ut och är in arbeta för det konservativ:
partiets intressen, skulie de säkert med lika ostöre
kontenans se honom utgifva äfven sina penningar
om han dertill hade lust eller tillgång. Nu deremot
då de veta att tidningens materiella bestånd gäller dera
eller deras partis kassor, då draga de icke i betän-
ksnde att besvära allmänheten med ett slags tiggar-
lista, hvilken är i samma mån förhatlig, som sllmän
heten rogssmt vet att det sig så kallande parti, för
hvars intresse Svenska Tidningen är uppsatt, alliele:
icke behöfver tigga, utan har god råd att sjelf be-
stå fiolerna. Det är också -derföre som insön
daren tager för alldeles afgjordt; att dylika upp
maningar, som de ifrågavarande, vida mer skadr
än gagna Svenska Tilningen, hvars afsättning utsn
tvifvel skulle befordras vida mer, om alla dylika
bemödanden att samla allmosor för hennes räk
ning uteblefvo. Det må vara hårdt att höra för
vära hrr aristovrater och byråkrater men det är er
omvtlig sanning, att sit partin, som drager sig till-
baka för hvarje uppoffring till befrämjandet af sins
ändamäl, är ett Junmpet parti, sldramest om desss
uppoflringar icke gälla något annat än några tuser
riksdaler mer eller mindre, för att främja hvad de
kala fådernesland ts väl och hindra samhällsupplö-
sand2 löror att slå rot hos folket, eller för att sprid
up lysning hos nationen om det rätta och nyttiga
Med ett sådant ändamål och en lefrande öfvertygels2,
att pressen är ett medel för befordrandet deraf, ä
ingen uppoffring för stor. Nägon annan förklarinss
grund återstår således ick för tveksamheten och lik-
giltigheten i detts hänseende, än den att fraserna
om de å ena sidan upprätthållande och å andra si
dan samhällsu-plösande lärorna endast äro klingande
bjellror, att man i sjelfva verket icke har ett sådan
syfte till ögonmärke som man föregifver sig tafsa,
utan att det endast är för små enskilda kotteriintres
sen eller en lumpen fåfänga som man önskar och an-
ser sig behöfva en dylik organ inom pressen; under
hvilken förutsättning man också helt naturligt vill
köpa detta nöje för så godt pris som möjligt, ja til
och med underkasta sig förödmjukelse, för att bespara
en eller annan styfver. Om nbgonting bevisar, au
den verkliga aristokratienis tid är slut här i Sverge,
så är det utan tvifvel just denna småaktiga hushåll
anda, äfven när man tror det gälla aristoratiens egna
intressen. Och så är det äfven i andra hänseendev,
då det konservativa partiet eller de högre klasserns
i allmönhet tagas i anspråk att betala med sina per-
soner eller ur sina kas or. Ty när ser man väl nu
för tiden exempel på detta politiska mod, lika käns-
lolöst för hofgunst som folkgunst, som endast följer
sin öfsertygelse och vågar uttala den iridkammaren
och hofcirkeln såväl som i folkförsamlingen? Hvarfinner
man en man som icke skyr uppoffringen af det tim-
liga öfverflödet för att befordra det allmännas väl 2l-
Jer i handling tillämpa sina grundsatser? Undantagen
äro åtminstone sä sällsynta, att de måste letas med
Jjus och lykta. Ochså länge. detta är förhällandet,
är det en hädelse att tala om ett parti som kan med
fog göra anspråk på att gälla nägot, eller vinna nä
got i denna mening. Derföre kan man ocksä :söga,
hvad söm insändaren långtifrån beklagar, att parti-
ernas tid här i Sverge är förbi, och att det säledes
icke lönar mödan, hvsrken att sätta upp tidningar
eller skrifva cirkulärer, i förhoppning att bilda ett
sådant parti. Sjelfva ihärdigheten,,som eljest. är en
af den politis.a mannens .nödvändigaste. egenskaper,
uträttar numera föga eller intet, så framt icke. den
sak, för hvilken man arbetar, i sig inhebär: en iritt-
visa eller ett bebof, som allmänheten fattar och in-
ser. . Förgäfves skall således: ett.parti lyckas, att, ved
hvilka lärda deduktioner eller förledande fraser som
helst, hos-allmänheten inpregla läror, som-strida mot
hennes naturliga förstind och hennes instinktlika med-
vetandeaf hvad som är rätt och savnt. I politiken
tror den storå mängden numera sällan annat än hvad
hon sett och ser, och hon låter sältdes icke i strid
med historien och erfarenheten ödfvertyga sig derom,
att konservatismens läror äro de, enda ,saliggörande
och tt liberalismens deremot äro de samhällsupplö-
sande.
al