Och känd var den gamle af alla män
Både nära och fjerran från;
I tacksamt hjerta hans minne bars
Af-mången en hafvets son: t
Och gladare seglarn ej stjernan såg
Som visade fädrens. land,
Än under stormen det bleka ljus
Som lyste från Måsöns strand.
v
2.
Den gamle satt ensam en kulen qväll
Invid sin sprakande härd,
Med drömmande blick han i elden såg
Och lefde i minnets verld.
Derute låg hafvet och suckade
Allt under en nordlig vind, —
Ej hörde det gubben; en ensam tår
Flöt ned på hans vissna kinds.
pHvar äro de alla? — så sade han
Och torkade bort sin tår, —
O! kände jag blott den kalla jord
Som famnen omkring dem slår.
Så gammal jag är, jag stafven tog
Och vandrade af med fröjd,
Och när jag nått mina söners graf
Jag slumrade in, förnöjd.
Men ack ! den gömmer fiendeland
Och jag sitter ensam här,
Och kan icke lära den sanning tung,
Att en barnlös gubbe jag är!
Vock, ske Guds vilje! de föllo ju
I kampen för kung och land, —
Och i skogen ej fälles ett enda träd
Som ej räknas af Herrans hand!
Men kalla mig ej en hjertlös son.
O fosterjord, på min graf!
Fem blomstrande ynglingar, ålderns tröst,
Jag dig såsom offer gaf:
Men du gaf mig maka och hus och hem
Och det blåa, svallande haf; —
Jag vill ej klaga ...vi äro qvitt,
Blott du skänker mig än — en graf!
Min store konung är kall och död,
Han slutat sin lejonstråt,
Och äran försvann på samma gång —
De båda — de följdes åt!
Och skaror Komma nu östan från
Med plundring och mord och brand,
Och hafvet jag många nätter sett
Uppglödgadt af eld från land.
O1 vore jag än en man som förr,
Jag flöge utöfver sjö
Med härändens glaf, — men jag gammal är
Och derföre vill jag dö. —
Så talade gubben i kulen qväll
Invid sin slocknade härd,
Och djupare sjönk han hufvud ned, —
Han lefde i minnets verld!
3.
Allt mörkare samlade molnen sig,
Och hafvet svällde och röt
Med hot mot klippornas nakna bröst,
Och stormen förfärligt tjöt.
De svarta böljorna slungade
Mot stranden sitt hvita skum, —
Då vidgades gamla lotsens bröst,
Och trångt. blef :hands: öder rum,
Han skyndade ut på klippans brant
Och emot hafvet han såg,
Som skyhögt sträckte sin vilda barm
Och slungade våg mot våg. —
Väl är det herrligt när lugnet rår
Utöfver den bölja vid,
Och månen sitt silfver deröfver strör,
Och vinden dör bort i frid;
Men skönare är dock i nattlig stund
Elementernas vilda strid,
Som drabba samman så höjd och djup
Beskåda hvarandra dervid.
När blixten släcker i vredgad våg
Sin skarpa, brännande pil,
Och dundret tystar, konungsligt stort,
Den tjutande stormens il.
Då lärer det häpnade menskobröst
I åskans och stormens ljud,
I hafvets dån och i blixtens ljus:
Allmäktig och stor är Gud!
Då krymper tillsamman den stoltes mod,
Och vingskjutet högmod står —
Då ser man rätt hur man ringa är
Mot den som på vädren rår!
Då bleknar syndaren, nyss så fräck
Och fruktad för straffets stund; —
Men oskulden lugn och tryggad står,
Med frid i sitt hjertas grund.
Så stod den gamle. Mot österns bryn
Hans spejande öga såg,
Som måsens vinge så höjde sig
Ett segel der öfver våg.
Än gömdes det undan, än syntes det
Som en stjerna i stormig höst; —
Den gamle såg upp mot himlens rand
Och suckar höjde hans bröst.
Gud bjelpe de arme, — så bad han varmt, —
Som kommit i denna stund,
De hafva att kämpa mot stormens makt,
Mot skär och mot gömda grund.
Så sagdt, ett skott öfver vågen ljöd,
Men qväfdes af åskans ljud; —
De lots behöfva! — sad gubben raskt; —
Så hjelpe mig himlens Gud!
Kan menskokraft rädda, jag rädda skall,
Om Herran mig nåd beskär,
Jag fruktar ej hafvets och stormens dån,
Ty han är mig alltid när.
Raskt ut min julle, flyg hurtigt fram
På fräsande vågens rygg!
Med frid i hjertat och mod i barm
Öfverallt är man lika trygg.
Och om jag förgås, hvad är det mer?
Jag bad ju nyss om en graf,
Och man sofver .ej bättre i mörkan mull
Än i det svallande haf!
nn — PR RN RR RR FE MR RN FR AA FR KA PA B-
RN