gsprittande af glädje, stundom! vemodigt och
klagande, stundom vildt och hotande, stun-
dom bortdöende i en namnlös längtan till en
högre verld. Man bar såsom någonting be-
grundansvärdt anmärkt, att bland de varelser
som utom menniskan fått sångens gudagåfva,
nemligen fogl rne, endast de kunna sjunga,
som icke äro roffoglar. Jag känner ingen
menniska, känslolös för musik, och jag tror
svårligen att någon sådan finnes. Den poj-
ätande kanaken, den menniskoätande fidjianen
cch den vilde buschmannen stanna lyssnande
vid sångens dallrande ljud.
Hr Eilvers spel kan med rätta kallas klas-
giskt. Lugn utan köld, värme utan öfver-
drift, klarhet utan flackhet, och behag utan
affektation. Man hör honom alltid gerna, äf-
ven om de kompositioner han utför icke i sig
sjelfva ega något högre värde. En ung loi-
vande konstnär hr Lindholm utförde med lif
och säkerhet adagion och rondon ur Hum-
mels berömda Hmo le-xonsert. Hrr Torssell,
Arnold och Arlberg bidrogo hvar på sitt sätt
till aftonens nöje. Hr Arlberes röst är gan-
ska behaglig, men hans: föredrag saknar detta
inifrån, som utgör igenkänningstecknet på den
äkta konstnären och som, så frarct det fattas,
af ingen skola ersättes. Hvarför skall språ-
ket rådbråkas och förvridas just i sången?
Våra yngre sångare nöja sig i allmänhet icke
med de enkla vokalerna och konsonanterna,
utan ingvepa dem i ett bihang af onaturliga
läten, hvilka åtminstone för det menskliga
örat låta högst vidrigt. Hr Pousette, en för-
tjenstfull skådespelare vid Mindre teatern, de-
klamerade Runebergs bekanta Fänrikens mark-
vadsminnen. — Detta skaldestycke torde icke
höra till den ädle sångarens bästa. Ett ut-
märkande drag hos Runeberg är hans stora
enkelhet, i hvilken konstens möda icke låter
ana sig. Stundom öfvergår likväl denna en-