Jag tror att dugliga män finnas bäde i detta lan
och på Krim, och huset måste gifva sådana mä
makt och myndighet att leda kriget och vär diplc
mati, eller ock skall England inom kort nedsjunk
till en makt af andra rangen. Det är med denn
högtidliga öfvertygelse jag kommer att med mi
röst understödja min ärade väns motion.
Sir G. Grey (kolonialministern) uppträdd
härefter och bekämpade af alla krafter de
olycksdigra prejudikat som man hade för af
sigt att gifva genom att underkasta krigfö
ringen en underhuskomtås pröfning. Dei
ifrågavarande motionen var i sjelfva verke
liktydig med ett misstroendevotum mot rege
ringen, men oppositionen skulle göra sig sa
ker till undflykter, om den förnekade detta
och på samma gång afböjde afgifvandet af et
direkt beslut i förtroendefrågan. I afseendc
på den allmänna förebråelsen för oskicklighe
i krigföringen, medgaf han och beklagade at
många villfarelser och olyckor inträffat, mer
ansåg emellertid att klandret derför icke rätt-
visligen kunde drabba de administrativa de
partementerna hvarken inom eller utom lan-
det, enär hvad som timat till en del var re-
sultatet af försynens hemsökelser, till en del
följderna af den allmänna oerfarenhet, som
en långvarig fred ovilkorligen alstrat bland
dem åt hvilka ledningen af den stora krigs-
maschinen var anförtrodd. I afseende på
arrangementerna inom kabinettet medgaf sir
G. Grey att äfven han var af den tanka, att
krigsministersembetet - skulle blifva bäst för-
valtadt af lord Palmerston, men förklarade
att detta embetes öfverlåtande på den ädle
lorden, vid den tid och på det sätt lord Rus-
sell yrkat, skulle varit i hög grad olämpligt
Hr Walpole talade tör nödvändigheten af en
undersökning och trodde dea icke medföra
de olägenheter, som man påstått. Han an-
såg ett sådant votum icke innebära ett direkt
klander mot regeringen, enär det endast åsyf-
tade en undersökning, som hade för ändamål!
att sedermera låta klandret drabba den som
hade förtjent det.
Er Vernon Smith klandrade på det skarpa-
ste den rådande desorganisationen inom mi-
niståren och det sätt hvarpå den förvaltat lan-
dets angelägenheter. Folket skulle icke län-
e låta sitt öde vara beroende på en artighet
mot den eller den hertigen, den eller den lorden.
Det skulle icke med lugn åse huru dess sto-
ra land nedsattes till ett litet land, derföre
att underhanilingar och artigheter måtte få
ostördt fortgå mellan offentliga personer. Men
han motsatte sig emellertid motionen, emedan
han ansåg den nu, midt under brinnande krir,
skola blifva högligen skadlig för det all-
männa.
Öfverste Sibthorp understödde motionen och
yttrade bland annat:
Han var icke van att slösa granna ord på någon,
vare sig man, qvinna eller barn, så framt icke hans
samvete sade honom att de voro förtjenta (skratt).
Han frägade icke efter om motionen innebure ett för-
troendevotum eller ett klander mot regeringen. All
hvad han önskade var att se hennes majestäts mi-
nistrar, med ett eller tvenne undantag — bland hvil
ka han naturligtvis räknade inrikesministern (lord
Palmerston). — göra höger om och palta sin väg
(skratt). Han hade hört invändas mot motionen, at:
den skulle förlama regeringen, men hon vär sanner-
ligen redan tillräckligt förlamad förut (hör!). Om der
ädle lord, efter hvilken ridån nyss hade fallit, ville
han icke säga någonting — sannolikt hade han dra-
git sig tillbaka emedan han insäg att samvetet gör
oss alla till krukor (högljudt skratt). Regeringen
var svag, kraftlös och, han vägade säga det, lös (skratt).
Gud vare henne nädig! (skratt).
Hr Knightley understödde motionen. Han
trodde att så länge lord Aberdeen var pre-
Mmierminister, hertigen af Newcastle krigsmi-
nister och hr Gladstone skattkammarkansler
kunde kriget icke blifva fördt med kraft och
skicklighet.
På förslag af lord Palmerston afbröts der-
efter debatten för att fortsättas den 29, öf-
ver hvilken dags förhandlingar vi ännu icke
erhållit någon annan redogörelse än det ge-
nom telegrafen meddelade, för våra läsare
redan bekanta, resultatet — motionens anta-
gande och ministerens fall.