got underverk blefve ovanligt mild, kan återstoden af vär tappra armå räddas. Jag vill ej säga ett enda ord till undertryckande af nägon känsla af sårad naationalfåfänga, ty hvem skulle vilja uppoffra en 10,000 man af sina landsmän ät fåfängan? Huru påkostande för den engelska nationalkänslan måste det icke vara att nödgas framkasta en sådan tanke, som slutet af detta bref uttrycker, — eller blott att nödgas läsa den uti den mest spridda af engelska tidningar! Bland ämnen för bittra klagomål från den engelska pressens sida på den senare tiden bar äfven varit det hjerlösa sätt, hvarpå de till England från krigsskådeplatsen hemkomna sårade, stympade och sjuka blifvit af de hemmavarande militära myndigheterna mottagne. Så t. ex. när skeppet Himalaya för icke länge sedan ankom till Portsmouth med en last af denna sorgliga beskaffenhet, mottogos de tappre krigarne på ett sätt, som gifvit pressen anledning att upptaga följande upprörande skildring. E3Må våra läsare — ropade Times och efter densamma flera andra engelska tidningar — Må våra läsare taga i betraktande Himalayas emottagande i Portsmouth och sedan säga, om de känna någon kristen nation så omensklig som de personer, åt hvilka England lemnar i uppdrag att helsa de tappraste och högst förtjenta af sina söner välkomna på fosterjorden. Sistlidne tisdag anlände Himalaya till Portsmouth, och efter ett dygns uppskof lade det till vid kajdammen och började lossa sin sorgliga last af sjuka och sårade — de stympade lemningarne af bjeltarne från Alma, Inkerman och Balaklava. Detta måste redan afva varit en rörande syn, sådan att till och med den mest hårdhjertade svårligen kunnat bevittna den utan deltagande. Här voro män, som, utsatta för alla tänkbara vedermödor och lifvade af inga andra bevekelsegrunder än hederskänsla och hängifvenhet, genom blotta kraften af sin okufliga vilja och osvikliga tapperhet hade räddat vär armå från förstöring och vårt land från olyckor; och hvad återstod nu af detta fruktansvärda infanteri, detia tappra och lysande kavalleri? Utan armar, ögon och fötter, — sönderslitna af kanoneller gevärskulor, — genomborrade af bajonetter och sönderhackade af sabelhugg, stapplade de fram, stödjande hvarandra under denna sorgliga marsch, men stodo ändå ännu en gång på denna heliga jord,som utsändt dem att segra och som man skulle varit färdig att tro skulle rört sig af sorg upder sina återvändande beskyddares fotsteg. De kommo; men hvem fanns der att helsa dem välkomna? Enhvar vet, att Portsmouth svärmar af sjöoch landtofficerare, och att om det varit drottningen som anländt frän Osborne i stället för våra hjelplösa ochsönderskjutna soldater som äterkommo från Krim, skulle ingen enda underlåtit att öka den tomma ståten. Vi skulle då vid landstigningsstället sett befälhafvande amiralen, hamnamiralen, guvernören och en svärm af andra embetsmän, hvars titlar det nu ej lönar mödan att nämna, då ingen enda af dem kunde finna tid att uppfylla denna vanlig a pligt af gästfrihet och -mensklighet, eller att åtminstone se till att Himalayas ädla laddning blef emottagen med all heder, tacksamhet och ömhet. Myndigheterna på stället voro ej tillstädes, ehuru de 24 timmar förut blifvit underrättade om fartygets ankomst, och debarkationen mäste verkställas af de sjuka sjelfva med den bjelp som fartygets besättning kunde ge dem. Men det finns en klass af myndigheter som aldrig försummar att helsa en engelsman vid hans återkomst till fåderneslandet. Om generalerna och amiralerna uteblefvo, så uteblefvo daremot ej tulltjenstemännen. De voro tillstädes för att undersöka de sårades bagage, med en berömvärd ilver tillseende att intet enda skålpund tobak skulle kunna inkomma tullfritt. Undersökningen fördes midt på öppna kajen, och förr än den var slutad fick ingen soldat eller officer lemna stället. De suto eller lägo bäst de kunde den kulna Januariqvällen, dessa skälfvande och stympade lemningar af de starke och tappre, utan tvifvel försänkta i tankar, allt för bittra att kunna uttalas, öfver den välkomst det land för hvilket de gifvit allt skänkte dem till gengåfva. Der fonnos inga ambulanser, inga bårar; der fanns ingen att taga vård om dem eiler föra dem till deras utsedda bostad, till dess sent omsider, sedan saken syntes: nästan förtviflad, hjelp anlände i skepnad af omnibusar för dem som kunde sitta och bärar för dem som ej förmådde det; och den jemmerfulla scenen fick sälunda ett slut. Med ett sådant uppträde i Ports1 month, vore det i sanning dåraktigt att spilla ord eller förtrytelse på eländena i Balaklava eller Scutari. Huru har ej kriget redan förhärdat våra hjertan och dödat våra sympatier! För sex månader sedan möttes vi af de häftigaste ogillanden, :då vår korrespondent försäkrade att våra truppper voro illa provianterade och illa skötta vid deras ankomst till Gallipolis aflägsna strand, och nu kan en sådan scen, som den vi skildrat, passera vid vär förnämsta örlogshamn och arsenal utan kommentarier och nästan utan att nägon bryr sig om att taga kännedom derom. E;Sjelfva den ministeriella pressen har icke kunnat förneka, att dessa klagomål varit befogade. Tidningen Globe, gom har förbindelser åtminstone med en fraktion af den nu afgängne ministåren, yttrar härom följande, som förtjenar uppmärksamhet äfven derföre, att tvenne högre embetsmän inom krigsförvaltningen här blifva af sjelfva det ministeriella bladet utpekade. RiDen exposition, — säger Globe — som för några dagar sedan allt för länge tevittnades vid landsättningen af invaliderna frän ångfartyget Himalaya, var i yttersta grad pinsam. Inga myndigheter tyckas funnits på stället för att öfvervaka landstigningen eller gifva tillräckligt biständ åt iovaliderna, som i många fall voro hjelplösa krymplingar och som nu i det närmaste grannskapet af ett stort hospital mäste i hela timmar sitta eller ligga på en öppen kaj. Sådant var slutet på en läng resa i de instängda och obeqväma kojerna i ett skepp. Saken har gifvit dem ett nytt ämne, som göra det till sin uppgift att vid bvarje tillfälle anfalla styrelsen, och olyckligtvis hade i detta fall allt för mycken grund för sin anklagelse. Om denna riktas mot rätt person eller ej, derom kan allmäneten dömma. Om hvarje särskild minister icke blott kall gifva de första orderna, utan äfven utföra dem la i detalj, då skulle Himalayasaken gifva tillräcklig inledning till rättegångs anställande mot en kabinettsninister. Men med lika stort skäl kunde krigsminitern göras ansvarig för riktningen af hvarje kanon å Krim, som kallas till räkenskap för den grofva örsumlighet hvartill någon mäste hafva gjort sig kyldig vid landsättningen af de särade från Himaaya. Grunden till anklagelsen är obestridlig; enda rågan är, hvilken är den myndighet som gjort sig kyldig till uraktlåtenhet af sin pligt? Och allmäneten skall ej tillfredsställas, så framt icke någon mdersökning anställes för att draga den sannskyllige förbrytaren till räkenskap. Om någon rättmäig anklagelse kan göras mot styrelsens ledare, måte det vara den, att de alltför mycket tagit dem i kydd, för hvilkas fel de blifvit gjorda ansvariga. —