hon i Marianas. armar. Paulo var förlorad,
dömd till döden, men icke död utan i dess
ställe för lifstiden fången och landsförvisad.
Blott detta hade hon hört, och denna förfär-
liga underrättelse förlamade, tillintetgjorde
all hennes kraft.
Min herre, bönföll Mariana, som tryckte
Natalia fast intill sitt bröst. Ni bör åtmin-
stone öva barmhertighet emot denna unga
flicka, och icke stöta oss ut på gatan, utan
unna oss så mycken tid i detta hus, till dess
vi sammanrafsat våra saker, eller åtminstone:
utvalt det nödvändigaste åt oss.n
F Allt hvad detta hus innehåller är czarin-
nans obestridliga egendomp, svarade Stepano
i hård ton.
R Men vi sjelfya likväl icke, hoppas jag,
utropade Mariana retad. Öfver våra personer
skall välickerdettarkejserliga våld sträcka sig ?,
fäStepano svarade plumpt: Dörren stå- öppen
för er, j kunnen gå. Men gån genast, eljest
blir jag tvungen att låta fängsla er som re-
beller.
Zf,Ja, låtom oss: gåp, .sade Natalia,3som åter
hemtat sig, låtom oss gå, Mariana. Vi böra.
icke ett ögonblick längre dröja i ett hus som:
är den barbariska ryska kejsarinnans egen-
dom, denna kejsarinna som kunnat döma den
ädle grefve Paulo och nu våldsamt bemäkti-
gar sig, hans egendom.
Och följande sin uppsvallande ädla stolt-
hets; ingifvelse, tog-hon Marianas hand och:
drog- henne med sig bort.
fr pMan skall åtminstone icke kasta ut oss ur.
vårt hus, sade Natalia lifligt; nej, nej, vi
vilja frivilligt gå, frivilligt aflägsna 0ss.
Men hvarthän skola vi gå? ropade Ma-
rian2, vridande. händerna.
Dit Gud. vill,, svarade den unga flickan
högtidligt.
Jeh hvad skola vi lefva af?, jemrade Ma-.
riana. Vi äro nu alldeles utblottade och
hjelplösa.. Hvad skola vi väl lefva af?
Yi skola arbeta, sade; Natalia beslitsamt.
— Ett eget-slags lugn och kallblodighet hade
bsmäktigat sig henne. Olyckan hade fram-
:
j