hon i Marianas. armar. Paulo var förlorad, dömd till döden, men icke död utan i dess ställe för lifstiden fången och landsförvisad. Blott detta hade hon hört, och denna förfärliga underrättelse förlamade, tillintetgjorde all hennes kraft. Min herre, bönföll Mariana, som tryckte Natalia fast intill sitt bröst. Ni bör åtminstone öva barmhertighet emot denna unga flicka, och icke stöta oss ut på gatan, utan unna oss så mycken tid i detta hus, till dess vi sammanrafsat våra saker, eller åtminstone: utvalt det nödvändigaste åt oss.n F Allt hvad detta hus innehåller är czarinnans obestridliga egendomp, svarade Stepano i hård ton. R Men vi sjelfya likväl icke, hoppas jag, utropade Mariana retad. Öfver våra personer skall välickerdettarkejserliga våld sträcka sig ?, fäStepano svarade plumpt: Dörren ståöppen för er, j kunnen gå. Men gån genast, eljest blir jag tvungen att låta fängsla er som rebeller. Zf,Ja, låtom oss: gåp, .sade Natalia,3som åter hemtat sig, låtom oss gå, Mariana. Vi böra. icke ett ögonblick längre dröja i ett hus som: är den barbariska ryska kejsarinnans egendom, denna kejsarinna som kunnat döma den ädle grefve Paulo och nu våldsamt bemäktigar sig, hans egendom. Och följande sin uppsvallande ädla stolthets; ingifvelse, tog-hon Marianas hand och: droghenne med sig bort. fr pMan skall åtminstone icke kasta ut oss ur. vårt hus, sade Natalia lifligt; nej, nej, vi vilja frivilligt gå, frivilligt aflägsna 0ss. Men hvarthän skola vi gå? ropade Marian2, vridande. händerna. Dit Gud. vill,, svarade den unga flickan högtidligt. Jeh hvad skola vi lefva af?, jemrade Ma-. riana. Vi äro nu alldeles utblottade och hjelplösa.. Hvad skola vi väl lefva af? Yi skola arbeta, sade; Natalia beslitsamt. — Ett eget-slags lugn och kallblodighet hade bsmäktigat sig henne. Olyckan hade fram: j