af ett lagstadgande som skulle föra oss tillbaka till påfvedömets mörkaste tidskiften. Vi meddela här nedan Väktarens artikel. Förslaget till lag mot olofligt begagnande af Sakramenten. Missgerningsbalkens 2 1 kap. har i nu gällande lag, såsom bekant är, följande lydelse: Gör någor gäckeri med gudstjensten, Guds Ord och Sakramenten, af lättsinnighet; böte femtio dåler.n Sistförflutne riksdags lagutskott, betänkandet n:o 35, tillstyrkte att Rikets Ständer för sin del måtte besluta en författning af följande innehåll: Den, som utan -att vara prest. i annat fall än särskildt medgifvet är, utdelar sakramenten, böte Etthundra riksdaler; och hvar och en, som af sådan person emottager den heliga nattvarden, vare förfallen att böta Sexton riksdaler trettiotvå skillingar. Den sålunda föreslagna nya författningen antogs af två stånd, men återremitterades af presteståndet samt ridderskapet och adeln på en mängd olika grunder. Med anledning af dessa återremisser beslöt utskottet den 30 Okt. 1854 (utlåtandet n:o 50) att tillstyrka det måtte Rikets Ständer besluta, det skall 2 S 1 kap. erhålla följande förändrade lydelse: Den, som utan att vara prest, i annat fall än särskildt medgifvet är, förvaltar sakramenten och, efter varning, dermed e afstår, böte trehundra daler; och vare hvar och en, som genom sådan person, den Heliga Nattvarden anammar, der han ej heller, genom varning, låter sig rätta, förfallen att böta femtio daler. Gör någon eljest gäckeri med sakramenten eller med gudstjensten och Guds Ord, vare lag, som sist sagd är. Denna förändrade lydelse är af alla fyra riksstånden godkänd och antagen; det är nu af K. M:ts pröfning beroende, huruvida densamma skall, genom konungens stadfästelse, erhålla kraften af svensk borgerlig lag. Ar det ur klokhetens, sanningens och rättvisans synpunkt önskvärdt att denna stadfästelse meddelas? En dylik fråga kunde synas förmäten då en auktoritet, sådan som Rikets Ständer, för sin del redan genom beslutets fattande lagt i ena vågskålen en tyngd hvilken ej synes lätt att uppväga: Men grundlagen, hvilken, i ett fall som detta, ytterst gör frågorna beroende af konungens utslag, gör ock frågan fri; om då denna grundlag förutsätter möjligheten att Rikets Ständer eller flertalet inom riksstånden kunna i lagfrågor fatta beslut som icke ega tillräckligt god grund för att af K. Maj:t gillas, så berättigar den äfven enskilde medborgare att för sin del pröfva de anförda grunderna, framlägga sina egna och för dem hoppas behjertande äfven af den högsta myndighet, hvilken i det ifrågavarande fallet är konstitutionelt likaväl som moraliskt berättigad och förpligtad att ställa sig till efterrättelse, icke ständernas beslut, utan rätt och sanning. En uppfordran till ytterligare pröfning synes ock ligga deruti, att denna saks slutliga afgörande hos Rikets Ständer egt rum just mot slutet af riksmötet, då de hopade göromålen ej sällan tvinga till summarisk behandling af de ämnen, hvilka icke genom en i ögonen fallande vigt tilltvinga sig ett motsatt förfarande. Ett förhastadt beslut är under sådana förhållanden lika möjligt som ursäktligt. Redan den omständigheten att ifrågavarande lag, enligt hvad öppet och allmänligen i och utom stånden blifvit erkändt, stiftas hufvudsakligen eller åtminstone närmast i ändamål att genom borgerliga straffbestämningar till öfverensstämmelse 1 eit visst fall med svenska statskyrkan tvinga medborgare, hvilka förklarat sina samveten ej kunna tillstädja öfverensstämmelse i detta fall, och hvilka genom tåligt fördragande af sin egendoms försköfling samt svåra kroppsliga straff nogsamt ådagalagt att deras öfvertygelse, om ock villfarande, likväl hvilar på annan grund, än det andliga lättsinnets och okynnets, — redan denna omständighet synes böra framkal:a starka betänkligheter mot den föreslagna strafflagens lämplighet och ändamålsenlighet. Vi föreställa oss nemligen stt ändamålet med denna lag, ur deras synpunkt som förordat densamma, skall vara antingen att åter med den kyrkliga samfundskroppen införlifva dessa affallna medlemmar, eller åtminstone att genom den injagade skräcken förebygga återupprepandet af det oskick lagen afser, och inom statens område sålunda vinna kyrklig likformighet. Vi fråga då: är någon sannolikhet att dessa ändamål eller någotdera at dem skall genom den ifrågavarande lagen vinnas? Hvad det fosterländska ändamålet beträffar, så torde hvarje tänkande protestant kunna lätt öfvertyga sig, att detsamma antingen alldeles icke, eller och blott skenbart står att vinna genom här föreslagna åtgärd. Är enligt vår evangeliska bekännelse kyrkan egentligen att betrakta såsom de troendes samfund, och således alla icke-troende, som i yttre måtto bekänna sig till densamma, allenast såsom döda lemmar; så är klart att de, som genom yttre våld tvingas till en dylik bekännelse, ingalunda varda med kyrkans samfundskropp införlifvade, utan allenast såsom döda lemmar densamma vidhänga. Sannolikt är icke att de, som sålunda tvingas eller skrämmas att med den förrådda öfvertygelsens brännmärke ! i sina samveten qvarstanna inom kyrkans :! yttre gränser eller ätervända dit, skola genom l! detta våldsamma intvingande blifva tillgäng-: ligare för inflytelsen af församlingslärarens : själavårdande omsorger, än de voro innan de blefvo föremål för den borgerliga maktens l: