af ett lagstadgande som skulle föra oss till-
baka till påfvedömets mörkaste tidskiften.
Vi meddela här nedan Väktarens artikel.
Förslaget till lag mot olofligt be-
gagnande af Sakramenten.
Missgerningsbalkens 2 1 kap. har i nu
gällande lag, såsom bekant är, följande ly-
delse:
Gör någor gäckeri med gudstjensten, Guds
Ord och Sakramenten, af lättsinnighet; böte fem-
tio dåler.n
Sistförflutne riksdags lagutskott, betänkan-
det n:o 35, tillstyrkte att Rikets Ständer för
sin del måtte besluta en författning af föl-
jande innehåll:
Den, som utan -att vara prest. i annat fall än
särskildt medgifvet är, utdelar sakramenten, böte
Etthundra riksdaler; och hvar och en, som af
sådan person emottager den heliga nattvarden,
vare förfallen att böta Sexton riksdaler trettio-
två skillingar.
Den sålunda föreslagna nya författningen
antogs af två stånd, men återremitterades af
presteståndet samt ridderskapet och adeln på
en mängd olika grunder. Med anledning af
dessa återremisser beslöt utskottet den 30
Okt. 1854 (utlåtandet n:o 50) att tillstyrka
det måtte Rikets Ständer besluta, det skall
2 S 1 kap. erhålla följande förändrade ly-
delse:
Den, som utan att vara prest, i annat fall
än särskildt medgifvet är, förvaltar sakramenten
och, efter varning, dermed e afstår, böte tre-
hundra daler; och vare hvar och en, som genom
sådan person, den Heliga Nattvarden anammar,
der han ej heller, genom varning, låter sig rätta,
förfallen att böta femtio daler. Gör någon eljest
gäckeri med sakramenten eller med gudstjensten
och Guds Ord, vare lag, som sist sagd är.
Denna förändrade lydelse är af alla fyra
riksstånden godkänd och antagen; det är nu
af K. M:ts pröfning beroende, huruvida den-
samma skall, genom konungens stadfästelse,
erhålla kraften af svensk borgerlig lag.
Ar det ur klokhetens, sanningens och rätt-
visans synpunkt önskvärdt att denna stadfä-
stelse meddelas?
En dylik fråga kunde synas förmäten då en
auktoritet, sådan som Rikets Ständer, för sin
del redan genom beslutets fattande lagt i ena
vågskålen en tyngd hvilken ej synes lätt att
uppväga:
Men grundlagen, hvilken, i ett fall som
detta, ytterst gör frågorna beroende af konun-
gens utslag, gör ock frågan fri; om då denna
grundlag förutsätter möjligheten att Rikets
Ständer eller flertalet inom riksstånden kunna
i lagfrågor fatta beslut som icke ega till-
räckligt god grund för att af K. Maj:t gillas,
så berättigar den äfven enskilde medborgare
att för sin del pröfva de anförda grunderna,
framlägga sina egna och för dem hoppas be-
hjertande äfven af den högsta myndighet,
hvilken i det ifrågavarande fallet är konstitu-
tionelt likaväl som moraliskt berättigad och
förpligtad att ställa sig till efterrättelse, icke
ständernas beslut, utan rätt och sanning. En
uppfordran till ytterligare pröfning synes ock
ligga deruti, att denna saks slutliga afgörande
hos Rikets Ständer egt rum just mot slutet
af riksmötet, då de hopade göromålen ej sällan
tvinga till summarisk behandling af de äm-
nen, hvilka icke genom en i ögonen fallande
vigt tilltvinga sig ett motsatt förfarande. Ett
förhastadt beslut är under sådana förhållanden
lika möjligt som ursäktligt.
Redan den omständigheten att ifrågavarande
lag, enligt hvad öppet och allmänligen i
och utom stånden blifvit erkändt, stiftas huf-
vudsakligen eller åtminstone närmast i ända-
mål att genom borgerliga straffbestämningar
till öfverensstämmelse 1 eit visst fall med
svenska statskyrkan tvinga medborgare, hvilka
förklarat sina samveten ej kunna tillstädja
öfverensstämmelse i detta fall, och hvilka
genom tåligt fördragande af sin egendoms
försköfling samt svåra kroppsliga straff nog-
samt ådagalagt att deras öfvertygelse, om
ock villfarande, likväl hvilar på annan grund,
än det andliga lättsinnets och okynnets, —
redan denna omständighet synes böra fram-
kal:a starka betänkligheter mot den föreslagna
strafflagens lämplighet och ändamålsenlighet.
Vi föreställa oss nemligen stt ändamålet med
denna lag, ur deras synpunkt som förordat
densamma, skall vara antingen att åter med
den kyrkliga samfundskroppen införlifva dessa
affallna medlemmar, eller åtminstone att ge-
nom den injagade skräcken förebygga åter-
upprepandet af det oskick lagen afser, och
inom statens område sålunda vinna kyrklig
likformighet. Vi fråga då: är någon sanno-
likhet att dessa ändamål eller någotdera at
dem skall genom den ifrågavarande lagen
vinnas?
Hvad det fosterländska ändamålet beträffar,
så torde hvarje tänkande protestant kunna lätt
öfvertyga sig, att detsamma antingen alldeles
icke, eller och blott skenbart står att vinna
genom här föreslagna åtgärd. Är enligt vår
evangeliska bekännelse kyrkan egentligen att
betrakta såsom de troendes samfund, och så-
ledes alla icke-troende, som i yttre måtto be-
känna sig till densamma, allenast såsom döda
lemmar; så är klart att de, som genom yttre
våld tvingas till en dylik bekännelse, inga-
lunda varda med kyrkans samfundskropp in-
förlifvade, utan allenast såsom döda lemmar
densamma vidhänga. Sannolikt är icke att
de, som sålunda tvingas eller skrämmas att
med den förrådda öfvertygelsens brännmärke !
i sina samveten qvarstanna inom kyrkans :!
yttre gränser eller ätervända dit, skola genom l!
detta våldsamma intvingande blifva tillgäng-:
ligare för inflytelsen af församlingslärarens :
själavårdande omsorger, än de voro innan de
blefvo föremål för den borgerliga maktens l: