GRANNE a vada SR
NMJag är 1 dag så lycklig, så lycklig,, sade
hon; det kommer deraf att jag drömt om
Paulo; i drömmen var han hos mig och ta-
lade med mig; det är ett säkert tecken att
han snart återkommer. Ja, det är helt sä-
kert; han her i drömmen förkunnat mig det;
jag hörde honom ganska tydligt säga: Na-
talia, vi se hvarandra åter. Snart skall jag
åter vara hos dig.
,Ack, måtte denna dröm sannass, suckade
Mariana der hon stod bredvid Carlo ej längt
från sia herrskarinna, och beggej skådade med
ömma blickar på den unga ilickan, som le-
ende grep zittran och började en glädjehymn
till återseendet.s
Jag tror icke på vår grefves återkomst,
hviskade Mariana, under det Natalia sjöng.
Det är ett elakt tecken, att ännu ingen un-
derrättelse, ingen rad, icke det minsta bud-
skap kommit ifrån honom. Någonting oöf-
vervinneligt måste hafva hindrat honom att
skrifva.s
Ni förmodar väl icke, att man arresterat
honom? frågade Carlo.
Tyvärr befarar jag dets, suckade Marians.
Och hvilken lott väntar då vår arma prin-
sessa, hjelplös, ensam, utan medel! Ty har
grefven blifvit fängslad, då kan han icke mer
vara i stånd att, enligt sitt löfte, sända oss
penningar. Och vi äga för närvarande blott
tusen scudi i penningar och ungefär dubbeit
så mycket i diamanter.
Då äro vi till en början likväl rika nog,
för att ej behöfva låta prinsessan sakna nä-
got, sade Carlo.
Men när äfven dessa sista hjelpkällor äro
uttömda ?, frågade Mariana; mnär vi icke mer
hafva hvarken penningar eller diamanter, huru
går det då?
Åh, dåp, utropade Carlo med glädjestrå-