GRANNE a vada SR NMJag är 1 dag så lycklig, så lycklig,, sade hon; det kommer deraf att jag drömt om Paulo; i drömmen var han hos mig och talade med mig; det är ett säkert tecken att han snart återkommer. Ja, det är helt säkert; han her i drömmen förkunnat mig det; jag hörde honom ganska tydligt säga: Natalia, vi se hvarandra åter. Snart skall jag åter vara hos dig. ,Ack, måtte denna dröm sannass, suckade Mariana der hon stod bredvid Carlo ej längt från sia herrskarinna, och beggej skådade med ömma blickar på den unga ilickan, som leende grep zittran och började en glädjehymn till återseendet.s Jag tror icke på vår grefves återkomst, hviskade Mariana, under det Natalia sjöng. Det är ett elakt tecken, att ännu ingen underrättelse, ingen rad, icke det minsta budskap kommit ifrån honom. Någonting oöfvervinneligt måste hafva hindrat honom att skrifva.s Ni förmodar väl icke, att man arresterat honom? frågade Carlo. Tyvärr befarar jag dets, suckade Marians. Och hvilken lott väntar då vår arma prinsessa, hjelplös, ensam, utan medel! Ty har grefven blifvit fängslad, då kan han icke mer vara i stånd att, enligt sitt löfte, sända oss penningar. Och vi äga för närvarande blott tusen scudi i penningar och ungefär dubbeit så mycket i diamanter. Då äro vi till en början likväl rika nog, för att ej behöfva låta prinsessan sakna nägot, sade Carlo. Men när äfven dessa sista hjelpkällor äro uttömda ?, frågade Mariana; mnär vi icke mer hafva hvarken penningar eller diamanter, huru går det då? Åh, dåp, utropade Carlo med glädjestrå