Jag har det ej, sade hon: häftigt, ty man
förvägrar mig ryktets lön. Hvad sade påfven,
har ni varit hos honom, ers eminens?)
Jag kommer just nu ifrån honom.
Nå, hvad sade han ?
pHvad han alltid svarat mig: nej. Men
Ganganelli kan icke lefva i evighet, äfven
han måste väl en gång dö, och sedan —
Sedan, när ni på Capitolium smyckat Cor
rilla med lagerkronan, då skall hon frivilligt
och lycklig lägga sia myrtenkrona för edra
fötter,, hviskade hon med sitt mest tjusande
leende.
Kardinalen tryckte henne i sina armar.
Ni skall hafva er lager på det myrtenkronan
må blifva min,, sade han eldigt. Ni skall
snart ge om Francesco är en känslolös man.
Lef väl, Corillal
Och med en flygtig helsning ilade han bort.
Corilla såg förundrad och leende efter honom.
TJUGUNIONDE. KAPITLET.
VAPENDRAGAREN.
Sedan Paulo lemnat Natalia, sedan hon
icke mer egde honom i sin närhet, kände hon
sig midt i det paradis, som omgaf henne,
likväl sorgsen och allena. Hon lät icke mer
som förr sin sång ljuda i munter täflan med
foglarnes, ej heller hoppade hon mer, full af
ungdomsfröjd, fram genom allgerna lik ett
ungt rådjur. Nedslagen, med sänkt hufvud,
satt hon under en myrtenbuske, vid den klara
källans rand, och djupa suckar höjde hennes
röst.
Allting har blifvit annorlunda, allting,,
sade hon tankfullt för:sig sjelf. En stor, en
förfärlig hemlighet har blifvit afslöjad för min
själ: hemligheten af min gränslösa öfvergif-
venhet. Jag har ingen på jorden som tillhör
mig. Förr trodde jag. ej det. Paulo var mig
allt, han var min vän, min far, min bror,
men Paulo har lemnat mig, jag tillhörde ho-
nom icke och derföre fick jag ej följa honom.
Och hvad skall det blifva af mig?
Jag har ju Carlo,, svarade hon sig sjelt
sakta och med ett vemodigt leende. Mer
Carlo har icke uppfyllt den tomhet sor Pau-