eo UT MEEAIN OMS UISETIRELPIG IUESEUESTIETUREISIEUIGER AVEGTGR
åter i går. Westerberg hade nu varit i tillfälle att
hos hr Kretzman genomgå räkenskaperna, men hade
icke deri upptäckt något, som kunde lända till hans
rättfärdigande. Emellertid förklarade han, att sak-
naden af ett antal lösa promemorier, som skulle ha
varit räkenskaperna bilagde, dertill voro orsaken. Då
häradshöfding de Berg ansåg att hr Kretzmans rätt
vore i fråga och yrkade hans hörande i saken, upp-
skjöts målet till annan dag, dertill hr Eretzman äf-
vensom ombudet för Westerbergs förmyndare skulle
kallas.
— För barnamord tilltalade pigan Ulrika Charlotta
Medin var i går åter till ransakning upphemtad inför
domstolen. Den säsom barnfader uppgifne gesällen
Hagelfelt var äfven jemte ombudet för Hagelfelts
hustru och allmänna åklagaren tillstädes.
Aktor, borgmästaren Melbin, afgaf nu sina slutpä-
ståenden, hvilka gingo ut på, att, som Medin genom
egen af omständigheterna styrkt bekännelse vore öf-
vertygad att hafva, efter långt förut fattadt uppsät
att afdagataga det foster, hvarmed hon blifvit haf-
vande, fördolt sitt hafvande tillstånd och vid för-
lossning betjenat sig sjelf samt sedan lagt barnet ä
lönn, och derigenom med berådt mod afdagatagit
detsamma samt för att dölja sitt brott utburit liket
till det ställe der det anträffades, så mätte hon Ul
rika Charlotta Medin enligt åberopade lagrum dömas
att mista lifvet genom halshuggning, och hvad be-
träffade Hagelfelt, att han, som vore beträdd med
osanning derutinnan att han sagt sig blott engång
hafva besökt Medin sedan hon flyttat från honom,
då likväl vittnen intygat att han minst två gånger
varit hos henne, och som enligt aktors åsigt vore med
åtskilliga andra bindande liknelser och omständighe-
ter besvärad att, såsom Medin ännu vidhöll, vara
fader till det af henne afdagatagna barnet, mätte,
enligt sitt eget erbjudande, äläggas gä värjemålsed,
att han icke med Medin haft sådan beröring och det
på sädan tid, att han kunde vara fader till det barn,
hvars tillkomst varit anledningen till detta svåra
brott. .
Medin, som på upprepade föreställningar att lätta
sitt samvete, ifall hon förtegat någon omständighet,
vidblef sina gjorda uppgifter, samt öfverlemnade
sakens afgörande åt domstolen, och Hagelfelt bestred
allt afseende på sednare delen af aktors yrkande, i
hvilket äfven ombudet för hustru Hagelfelt instämt.
Domstolen ville om åtta dagar meddela sitt utslag
i målet.
-— Hanssons bekännelse. Den för sin rymning från
cellfängelset lika mycket som för sina åtalade brott,
en bondes rånande i södra Bankogränden och stöld
från en arbetskarl, beryktade Hansson undergick i
går ransakning vid rådhusrätten. Målsegarne voro nu
tillstädes. ig
Bonden Pettersson från skärgården afgaf om för-
loppet en alldeles lika berättelse som den han inför
poliskammaren-afgifvit, men Hansson nekade i början
enständigt. Han hade den ifrågavarande aftonen
hvarken varit på Jerntorget eller i Bankogränd, eller
innehaft den rånade plånboken. Anledningarne till
misstankan mot honom hade varit, att han, som sökt
en åkardräng på södra delen af Skeppsbron, derifrån
sprungit öfver slussen för att begifva sig hem. Den
rånade plånboken, som vittnen intygat att han kastat
ifrån sig, förnekade han sig hafva innehaft.
Då emellertid poliskonstaplarne, som närvarit vid
hans gripande blefvo afhörda och berättade:
Andersson, som patrullerat mellan slussen och pack-
huset, att han vid det ifrågavarande tillfället hört
rop och sett Hansson komma springande Bankogränd
utföre åt Skeppsbron och derifrån vika norra Dryckes-
gränd uppåt till Jerntorgsgatan samt derifrån åter
södra Dryckesgränd ned till Skeppsbron och vidare öfver
slussen till Slussgränden och uppåt till Södermalmstorg,
hvarvid han ljt Hansson, men icke kunnat hinna
honom förr än han redan blifvit af åkardrängarne vid
Södermalmstorg gripen i Klotgränd, dervid Andersson
tydligt igenkände honom såsom samma person, hvilken
vid ropen i Bankogränd tagit till flykten;
Magnusson, att han, som patrullerat frön Stadsgär-
den till Slussen, vid rop af ta fast tjufven, obser-
verat huru Hansson springande vek af åt Slussgrän-
den och sökt genskjuta honom genom att springa upp-
för södra Slussgatan, men icke bunnit honom förr än
Hansson af tillkommande personer blifvit hindrad och
af åkaredrängarne gripen; och att Magnusson likale-
des bestämdt igenkände Hansson såsom den person
hvilken sökt fiykta undan; och
Ludoviko, att han, som patrullerat i samma trakt
som Magnusson, förnummit detsamma som denne, men
derjemte b stämt observerat hurusom den rånade plån-
boken med deri förvarade papper antingen kastades
eller släpptes af Hansson på gatan;
så började Hansson något jemka med sig i upp-
gifterna och erkände, att han innehaft plånboken, som
han förmälde sig hafva hittat vid hörnet af Räntmä-
starhuset, men bortkastat emedan han ansåg den vara
intet värd.
Då konstapel Andersson med bestämdhet intygade
att Hansson icke under flykten någon gång böjt sig
ned för att upptaga något från gatan, sökte Hansson
likväl vidhälla denna uppgift och tog Gud till vittne
att han talade sanning. Bonden Pettersson inföll här-
vid; å stå icke och åberopa Honom, du är icke värd
att åkalla hans namn, du som äsamkar folk besvär
att resa långa vägar, hvilka så när kosta en lifvet.
(Peitersson har hela hösten varit sjuklig och är till
följd deraf ännu svag).
Då Hansson icke ville närmare uppgifva sanna för-
hällandet, yrkade aktor att han måtte i mörk cell få
betänka sig till nästa rättegängsdag, och då domsto-
len härtill lemnade bifall, begärde den tilltalade att
få bekänna. Han medgaf nu att han sett Pettersson
utkomma från lärftsboden vid Jerntorget, samt före-
gaf att han dervid tappat plånboken, som Hansson
uppsnappat och bortsprungit med. Men: då rädman
Brodin fortsatte uppmaningarne till honom. att bekän
na, och äfven de andra ledamöterna, häradsKöfding
Öhnell och notarien Rundqvist, frägade honom om
ban kanske utan våld och oförmärkt nappat plånbo-
ken ur Petterssons ficka, samt fruktan för den mörka
cellen syntes hos honom vara mycket stark, så med-
gaf han äfven detta; dock förnekade han ännu att
hafva fattat bonden i kragen och fört honom ned i
Bankogränd. Till slnt medgaf han likväl äfven sä-
dant så tillvida, ait han icke med våld fört Petters-
son, utan blott tagit i rocken och narrat honom ned
i gränden gerom beskyllning att Pettersson, skulle ha
varit inne på en der belsgen krog, utan attha betalt
sin intagne förtäring.
Då Hansson nu så nära bekännt sanbingen, afstod
aktor från yrkandet ora mörk cell, och domstolen för-
ordnade att vid detta förhållande Hansson skulle i det
vanliga fängelserummet förvaras.
Den emot honom angifoe stölden från arbetskarlen
Zetterström, som han enständigt förnekat, erkände
han också slutligen; dock fritog han helt och hållet
sin hustru frän all vetskap derom, och då hon äfsen
bestridde all delaktighet deruti eller kännedom om
densamma, blef hon från mälet skiljd.
— Målet angående hyrkusken Odins bokhällare,
Casten, har nu, efter att en lång tid hå varit före-
mäl för rannsakning, hunnit så längt att aktor och
mälsegaren i går älades om åtta dagarinkomma med
slutpäståenden.
— Pigan Östlund, som är tilltalad för att hafva
begagnat en i fabrikör Marks von Wärtembergs namn
förfalskad orlofssedel, skrifven af hospitalsbjonet Teng-
berg, förevar i går vid rådhusrätten, dervid blott de
upplysningar bekräftades, hvilka vunnits vid polisen.
Utslag skall om 8 dagar afkunnas.
— Under flere rättegängsdagar har inför rådhus-
rättens 5:te afdelnisg handlagts ett mål emellan: po-
liskonstapeln Barlach och dess hustru Carolina Gu-
stafva Eklund angående å båda sidorna väckt yr-
kande om äktenskapets upplösning. Hustru Barlach
har genom vittnen blifvit öfvertygad om ett klander-
värdt lefnadssätt såsom äkta maka, och mot mannen
har hon äfven förebringat bevisning som styrker att
CD RR AR KR 1 D on
As Ö Dm