eo UT MEEAIN OMS UISETIRELPIG IUESEUESTIETUREISIEUIGER AVEGTGR åter i går. Westerberg hade nu varit i tillfälle att hos hr Kretzman genomgå räkenskaperna, men hade icke deri upptäckt något, som kunde lända till hans rättfärdigande. Emellertid förklarade han, att saknaden af ett antal lösa promemorier, som skulle ha varit räkenskaperna bilagde, dertill voro orsaken. Då häradshöfding de Berg ansåg att hr Kretzmans rätt vore i fråga och yrkade hans hörande i saken, uppskjöts målet till annan dag, dertill hr Eretzman äfvensom ombudet för Westerbergs förmyndare skulle kallas. — För barnamord tilltalade pigan Ulrika Charlotta Medin var i går åter till ransakning upphemtad inför domstolen. Den säsom barnfader uppgifne gesällen Hagelfelt var äfven jemte ombudet för Hagelfelts hustru och allmänna åklagaren tillstädes. Aktor, borgmästaren Melbin, afgaf nu sina slutpäståenden, hvilka gingo ut på, att, som Medin genom egen af omständigheterna styrkt bekännelse vore öfvertygad att hafva, efter långt förut fattadt uppsät att afdagataga det foster, hvarmed hon blifvit hafvande, fördolt sitt hafvande tillstånd och vid förlossning betjenat sig sjelf samt sedan lagt barnet ä lönn, och derigenom med berådt mod afdagatagit detsamma samt för att dölja sitt brott utburit liket till det ställe der det anträffades, så mätte hon Ul rika Charlotta Medin enligt åberopade lagrum dömas att mista lifvet genom halshuggning, och hvad beträffade Hagelfelt, att han, som vore beträdd med osanning derutinnan att han sagt sig blott engång hafva besökt Medin sedan hon flyttat från honom, då likväl vittnen intygat att han minst två gånger varit hos henne, och som enligt aktors åsigt vore med åtskilliga andra bindande liknelser och omständigheter besvärad att, såsom Medin ännu vidhöll, vara fader till det af henne afdagatagna barnet, mätte, enligt sitt eget erbjudande, äläggas gä värjemålsed, att han icke med Medin haft sådan beröring och det på sädan tid, att han kunde vara fader till det barn, hvars tillkomst varit anledningen till detta svåra brott. . Medin, som på upprepade föreställningar att lätta sitt samvete, ifall hon förtegat någon omständighet, vidblef sina gjorda uppgifter, samt öfverlemnade sakens afgörande åt domstolen, och Hagelfelt bestred allt afseende på sednare delen af aktors yrkande, i hvilket äfven ombudet för hustru Hagelfelt instämt. Domstolen ville om åtta dagar meddela sitt utslag i målet. -— Hanssons bekännelse. Den för sin rymning från cellfängelset lika mycket som för sina åtalade brott, en bondes rånande i södra Bankogränden och stöld från en arbetskarl, beryktade Hansson undergick i går ransakning vid rådhusrätten. Målsegarne voro nu tillstädes. ig Bonden Pettersson från skärgården afgaf om förloppet en alldeles lika berättelse som den han inför poliskammaren-afgifvit, men Hansson nekade i början enständigt. Han hade den ifrågavarande aftonen hvarken varit på Jerntorget eller i Bankogränd, eller innehaft den rånade plånboken. Anledningarne till misstankan mot honom hade varit, att han, som sökt en åkardräng på södra delen af Skeppsbron, derifrån sprungit öfver slussen för att begifva sig hem. Den rånade plånboken, som vittnen intygat att han kastat ifrån sig, förnekade han sig hafva innehaft. Då emellertid poliskonstaplarne, som närvarit vid hans gripande blefvo afhörda och berättade: Andersson, som patrullerat mellan slussen och packhuset, att han vid det ifrågavarande tillfället hört rop och sett Hansson komma springande Bankogränd utföre åt Skeppsbron och derifrån vika norra Dryckesgränd uppåt till Jerntorgsgatan samt derifrån åter södra Dryckesgränd ned till Skeppsbron och vidare öfver slussen till Slussgränden och uppåt till Södermalmstorg, hvarvid han ljt Hansson, men icke kunnat hinna honom förr än han redan blifvit af åkardrängarne vid Södermalmstorg gripen i Klotgränd, dervid Andersson tydligt igenkände honom såsom samma person, hvilken vid ropen i Bankogränd tagit till flykten; Magnusson, att han, som patrullerat frön Stadsgärden till Slussen, vid rop af ta fast tjufven, observerat huru Hansson springande vek af åt Slussgränden och sökt genskjuta honom genom att springa uppför södra Slussgatan, men icke bunnit honom förr än Hansson af tillkommande personer blifvit hindrad och af åkaredrängarne gripen; och att Magnusson likaledes bestämdt igenkände Hansson såsom den person hvilken sökt fiykta undan; och Ludoviko, att han, som patrullerat i samma trakt som Magnusson, förnummit detsamma som denne, men derjemte b stämt observerat hurusom den rånade plånboken med deri förvarade papper antingen kastades eller släpptes af Hansson på gatan; så började Hansson något jemka med sig i uppgifterna och erkände, att han innehaft plånboken, som han förmälde sig hafva hittat vid hörnet af Räntmästarhuset, men bortkastat emedan han ansåg den vara intet värd. Då konstapel Andersson med bestämdhet intygade att Hansson icke under flykten någon gång böjt sig ned för att upptaga något från gatan, sökte Hansson likväl vidhälla denna uppgift och tog Gud till vittne att han talade sanning. Bonden Pettersson inföll härvid; å stå icke och åberopa Honom, du är icke värd att åkalla hans namn, du som äsamkar folk besvär att resa långa vägar, hvilka så när kosta en lifvet. (Peitersson har hela hösten varit sjuklig och är till följd deraf ännu svag). Då Hansson icke ville närmare uppgifva sanna förhällandet, yrkade aktor att han måtte i mörk cell få betänka sig till nästa rättegängsdag, och då domstolen härtill lemnade bifall, begärde den tilltalade att få bekänna. Han medgaf nu att han sett Pettersson utkomma från lärftsboden vid Jerntorget, samt föregaf att han dervid tappat plånboken, som Hansson uppsnappat och bortsprungit med. Men: då rädman Brodin fortsatte uppmaningarne till honom. att bekän na, och äfven de andra ledamöterna, häradsKöfding Öhnell och notarien Rundqvist, frägade honom om ban kanske utan våld och oförmärkt nappat plånboken ur Petterssons ficka, samt fruktan för den mörka cellen syntes hos honom vara mycket stark, så medgaf han äfven detta; dock förnekade han ännu att hafva fattat bonden i kragen och fört honom ned i Bankogränd. Till slnt medgaf han likväl äfven sädant så tillvida, ait han icke med våld fört Pettersson, utan blott tagit i rocken och narrat honom ned i gränden gerom beskyllning att Pettersson, skulle ha varit inne på en der belsgen krog, utan attha betalt sin intagne förtäring. Då Hansson nu så nära bekännt sanbingen, afstod aktor från yrkandet ora mörk cell, och domstolen förordnade att vid detta förhållande Hansson skulle i det vanliga fängelserummet förvaras. Den emot honom angifoe stölden från arbetskarlen Zetterström, som han enständigt förnekat, erkände han också slutligen; dock fritog han helt och hållet sin hustru frän all vetskap derom, och då hon äfsen bestridde all delaktighet deruti eller kännedom om densamma, blef hon från mälet skiljd. — Målet angående hyrkusken Odins bokhällare, Casten, har nu, efter att en lång tid hå varit föremäl för rannsakning, hunnit så längt att aktor och mälsegaren i går älades om åtta dagarinkomma med slutpäståenden. — Pigan Östlund, som är tilltalad för att hafva begagnat en i fabrikör Marks von Wärtembergs namn förfalskad orlofssedel, skrifven af hospitalsbjonet Tengberg, förevar i går vid rådhusrätten, dervid blott de upplysningar bekräftades, hvilka vunnits vid polisen. Utslag skall om 8 dagar afkunnas. — Under flere rättegängsdagar har inför rådhusrättens 5:te afdelnisg handlagts ett mål emellan: poliskonstapeln Barlach och dess hustru Carolina Gustafva Eklund angående å båda sidorna väckt yrkande om äktenskapets upplösning. Hustru Barlach har genom vittnen blifvit öfvertygad om ett klandervärdt lefnadssätt såsom äkta maka, och mot mannen har hon äfven förebringat bevisning som styrker att CD RR AR KR 1 D on As Ö Dm