kanhända påstå, att det ej är att mängfaldiga kapi-
talerna, då man mängfalidigar deras tillgodogörande?,
Biskop Agardhs bok, Statsekonomisk öfver-
sigt af Sverges penningväsende., hear, såsom
det mesta af hvad denne snillrike författar:
skrifver, ett utmärkt intresse. Äfven der man
ej finner sig fulit öfvertygad af författarens
skäl och bevisning, läser man icke desto min-
dre med största nöje hvad han skrifver.
Det är dessutom så eget beskaffadt med
denne författare, att man lär af honom äf-
ven der man ej i allo kan instämma med
honom; han väcker nya ider, och iemnar
läsaren rika ämnen till vidare eftertanke och
begrundande. Vi hafva redan meddelat våra
läsare ur biskop Agardhs bok de sköna
ord han yttrar om qvinnans ställning i sam-
hället — ord hvilka nu göra sin rund kring
riket i de flesta landsortsblad. Många andra
lika ypperliga ställen skulle lätteligen kunna.
uppvisas, men vi hänvisa läsaren till sjelfva
boken. Vi tillåta oss blott ur författarens
företal anföra följande, som å ena sidan på
ett särdeles slående sätt karakteriserar vårt
eget penningväsende, sådant det för när-
varande är, och å andra sidan i allmänhet
riktigt angifver hvad det borde och kunde
vara.
Statsekonomi skiljer sig ifrån statistik deruti, ati
då den sednare uppehåller sig med det faktiska, eller
vid det som är, granskar den förra detsamma, och
framvisar hvad som deruti bör förbättras, eller dess
eform.
Att en sädan reform är af nöden i vårt land, det
visar sig redan af do många strider, som om penning-
väsendets reglerande föras vid våra riksdagar. Ännu
mera röjes behofvet deraf genom det med de öfriga
Europas jemförelsevis obetydliga fortskridande, som
på alla vägar visar sig i vårt land, emedan det ej
kan nekas, att för allt materielt och till en del äf
ven andligt fortskridande, äro penningar, och således
penningväsendets förmäga att för hvarje vigtigt än-
damäl bereda och anskafta dessa, ett oundgängligt
vilkor. Det är icke blott för utförandet af krig, —
såsom man efter en stor krigare fätt till ordspråk, —
atan äfven till alla fredens yrken, som det hufvud-
sakligen fordras penningar, peuningar och penningar.
Om detta är sarnt, om uti bristen på penningar
ligger den egentliga orsaken till Sverges långsamma
gäng på utvecklingens bana, jemförelsevis med det
öfriga Europas, så ligger äter orsaken till denna brist
uti de åsigter af penningväsendet, som äro herrskan-
de i vårt land, och hvilka utgå ifrån den grundsat-
sen, att tillgången pä penningar bör, i stället för att
utveckla sig, inskränkas så mycket som möjligt inom
godtyckliga gränser. Detta system, som icke varit
utan inflytande äfven vid den nu tilländagående riks-
dagen, arbetar med alla krafter, att inskränka sedel-
stocken, som utgör nästan hela vårt rörelsekapital,
sssignationsrätten och cirkulationen; att tillintetgöra
privatbankerne, att lägga alla band på den enskilta
kreditens begagnande, samt framför allt att hindra
uppkomsten af ett statskreditsystem i vårt land.
Detta synes otroligt; men det är sannt.
Det är ett sådant system, som gör att Sverge ännu
står och stampar på sin gamla trampqvarn, alltjemt
under synvillan att det framskrider, under hela det
öfriga Europa äker i jernbansvagn, icke blott på
landsvägarne, utan på alla andra vägar.
Man tager i Sverge väilefnad för välständ.
Författaren skyndar sig att förklara, att det system
som i denna skrift framställes, är- motsatsen af det
nyssnämnda, och att det problem han förelagt sig är,
att penningväsendet må så ordnas, att penningar al-
drig skola felas för något produktift företag, frän
torparens rödjning af ett tunnland jord vid hans stuga,
upp till sänkningen af sjöar, sådane som Hjelmaren,
måhända Wenern; ifrån anläggningen af en liten väg
för att kringgå en backe, till öfverdragandet af Sver-
ges land med jernvägar och kanaler.
Författaren har icke tviflat, att det ju skulle
vara möjligt för Sverge, hvad som varit möjligt
andra länder, der. en resande svensk, som land-
stiger på andra sidan Bälten, sedan han återsett
Liäneburger Heide, som för 30 är sedan var en omät-
lig sandhed, nu öfverklädd af skördar, genomkorsar
Europa i alla riktningar gungad i jernvägsvagnar;
under det utlänningen, landad på vär kust, mäste
strutta åstad i en rapphöna säsom bure det af på
fångskjuts till Siberien.
Orsaken till denna skilnad är tydligen att dessa
sandhedar, som nu visa sig som blomstrande länder,
haft penningar, och då de icke haft dem, skapat sig
dem.
Förf:s system hvilar på den grundsatsen, att pen-
ningtillgången, för allt hvad som gifver afkomst eller
är produktift, i hvarje land är oinskränkt; och att
Sverge icke behöfver gå till andra länder för att söka
dem, äfven dä de bebhöfvas i millioner. Denna sats
synes i värt land vara en paradox, och dock är den
en sanning, som bevisar sig af alla andra länders
exempel. ;
England skapade under det stora kriget med Frank-
rike en cirkulerande penningstock af 500 millioner
pund sterling, d. v. s. 6000 millioner rår bko, som
förut icke funnos ji England. De hemtades icke från
handeln, de upplänades icke i främmande länder,
utan de framströmmade ur deras egen jord, såsom
vattnet ur klippan när Moses slog derpå med sin staf.
Vi beundra Amerikas utomordentliga tillväxt. Hvad
är den förnämsta orsaken dertill? Orsaken är ingen
annan, än att penningar utströmma ur 800 banker,
och ingalunda blott förträfMigheten af dess land, hvil-
ket skulle hafva förblifvit ofruktbart, om ej ur dessa
300 källor det lifvande elementet, som ligger i pen-
ningar, hade öfversilat detsamma, som vid en ängs-
vattning.
Huru kan Sverge blifva annat än hvad det är, när
dess ledande statsmän äro oupphörligt sysselsatta med
ag tillstoppa sädana källor, i stället för att öppna
em.
Hvem kan tvifla, att icke Sverges provinser —
omvexlande med slätter, jernfyllda, berg och kostbara
skogar — skulle kunna åstadkomma lika mycket,
som Preussens. omätliga sandfält och Hannovers vid-
sträckta hedar; att icke Halland och Småland kunde
blifva lika rika provinser som Jutland?
Det system, vi i Sverge följa, utgär ifrån ett i förf:s
tanke falskt begrepp om penningar, hvilka man an-
tager endast vara silfver och guld. Förf. har på ett
annat ställe längesedan förliknat penningar vid spel-
marker, som i och för sig icke ega ringaste värde;
ett blott liqvidationsmedel, eller öfverflyttningsmedel
så länge spelet varar, som endast förvandlas i silfver
och guld sedan spelet är slutadt och affärerna skola
uppgöras. Och emedan liqvidationerna i den allmänna
rörelsens spel aldrig sluta, och ett lands affärer al-
drig uppgöras, är det ingalunda behof att dess spel-
marker någonsin behöfva förvandlas i silfver och guld.
Eller hvad äro Sverges bankosedlar annat än spel-
marker, som endast då behöfva förvandlas i silfver
och guld, när den stora bankören i riksspelet, riks-
banken, upphör att spela?
Penningar, uppfattade i sin vidsträcktaste mening,
äro icke annat än fordringar eller skulder som öfver-
dyttas; icke annat än rörliga fordringar eller skul-
åer.
Hvad äro banksedlsrne annat än rörliga skulder?
hvad annat äro vexlar? hvad annat statsobligationer?
Det är ju med dessa spelmarker vi kunna göra alla
våra liqvider, betala alla våra uppköp, inkassera alla
våra fordringar.
Banksedlar äro för de dagliga liqviderna; vexlarne
åro för de aflägsna liqviderna; statsobligationerna äro
för de stora och de största.