kanhända påstå, att det ej är att mängfaldiga kapitalerna, då man mängfalidigar deras tillgodogörande?, Biskop Agardhs bok, Statsekonomisk öfversigt af Sverges penningväsende., hear, såsom det mesta af hvad denne snillrike författar: skrifver, ett utmärkt intresse. Äfven der man ej finner sig fulit öfvertygad af författarens skäl och bevisning, läser man icke desto mindre med största nöje hvad han skrifver. Det är dessutom så eget beskaffadt med denne författare, att man lär af honom äfven der man ej i allo kan instämma med honom; han väcker nya ider, och iemnar läsaren rika ämnen till vidare eftertanke och begrundande. Vi hafva redan meddelat våra läsare ur biskop Agardhs bok de sköna ord han yttrar om qvinnans ställning i samhället — ord hvilka nu göra sin rund kring riket i de flesta landsortsblad. Många andra lika ypperliga ställen skulle lätteligen kunna. uppvisas, men vi hänvisa läsaren till sjelfva boken. Vi tillåta oss blott ur författarens företal anföra följande, som å ena sidan på ett särdeles slående sätt karakteriserar vårt eget penningväsende, sådant det för närvarande är, och å andra sidan i allmänhet riktigt angifver hvad det borde och kunde vara. Statsekonomi skiljer sig ifrån statistik deruti, ati då den sednare uppehåller sig med det faktiska, eller vid det som är, granskar den förra detsamma, och framvisar hvad som deruti bör förbättras, eller dess eform. Att en sädan reform är af nöden i vårt land, det visar sig redan af do många strider, som om penningväsendets reglerande föras vid våra riksdagar. Ännu mera röjes behofvet deraf genom det med de öfriga Europas jemförelsevis obetydliga fortskridande, som på alla vägar visar sig i vårt land, emedan det ej kan nekas, att för allt materielt och till en del äf ven andligt fortskridande, äro penningar, och således penningväsendets förmäga att för hvarje vigtigt ändamäl bereda och anskafta dessa, ett oundgängligt vilkor. Det är icke blott för utförandet af krig, — såsom man efter en stor krigare fätt till ordspråk, — atan äfven till alla fredens yrken, som det hufvudsakligen fordras penningar, peuningar och penningar. Om detta är sarnt, om uti bristen på penningar ligger den egentliga orsaken till Sverges långsamma gäng på utvecklingens bana, jemförelsevis med det öfriga Europas, så ligger äter orsaken till denna brist uti de åsigter af penningväsendet, som äro herrskande i vårt land, och hvilka utgå ifrån den grundsatsen, att tillgången pä penningar bör, i stället för att utveckla sig, inskränkas så mycket som möjligt inom godtyckliga gränser. Detta system, som icke varit utan inflytande äfven vid den nu tilländagående riksdagen, arbetar med alla krafter, att inskränka sedelstocken, som utgör nästan hela vårt rörelsekapital, sssignationsrätten och cirkulationen; att tillintetgöra privatbankerne, att lägga alla band på den enskilta kreditens begagnande, samt framför allt att hindra uppkomsten af ett statskreditsystem i vårt land. Detta synes otroligt; men det är sannt. Det är ett sådant system, som gör att Sverge ännu står och stampar på sin gamla trampqvarn, alltjemt under synvillan att det framskrider, under hela det öfriga Europa äker i jernbansvagn, icke blott på landsvägarne, utan på alla andra vägar. Man tager i Sverge väilefnad för välständ. Författaren skyndar sig att förklara, att det system som i denna skrift framställes, ärmotsatsen af det nyssnämnda, och att det problem han förelagt sig är, att penningväsendet må så ordnas, att penningar aldrig skola felas för något produktift företag, frän torparens rödjning af ett tunnland jord vid hans stuga, upp till sänkningen af sjöar, sådane som Hjelmaren, måhända Wenern; ifrån anläggningen af en liten väg för att kringgå en backe, till öfverdragandet af Sverges land med jernvägar och kanaler. Författaren har icke tviflat, att det ju skulle vara möjligt för Sverge, hvad som varit möjligt andra länder, der. en resande svensk, som landstiger på andra sidan Bälten, sedan han återsett Liäneburger Heide, som för 30 är sedan var en omätlig sandhed, nu öfverklädd af skördar, genomkorsar Europa i alla riktningar gungad i jernvägsvagnar; under det utlänningen, landad på vär kust, mäste strutta åstad i en rapphöna säsom bure det af på fångskjuts till Siberien. Orsaken till denna skilnad är tydligen att dessa sandhedar, som nu visa sig som blomstrande länder, haft penningar, och då de icke haft dem, skapat sig dem. Förf:s system hvilar på den grundsatsen, att penningtillgången, för allt hvad som gifver afkomst eller är produktift, i hvarje land är oinskränkt; och att Sverge icke behöfver gå till andra länder för att söka dem, äfven dä de bebhöfvas i millioner. Denna sats synes i värt land vara en paradox, och dock är den en sanning, som bevisar sig af alla andra länders exempel. ; England skapade under det stora kriget med Frankrike en cirkulerande penningstock af 500 millioner pund sterling, d. v. s. 6000 millioner rår bko, som förut icke funnos ji England. De hemtades icke från handeln, de upplänades icke i främmande länder, utan de framströmmade ur deras egen jord, såsom vattnet ur klippan när Moses slog derpå med sin staf. Vi beundra Amerikas utomordentliga tillväxt. Hvad är den förnämsta orsaken dertill? Orsaken är ingen annan, än att penningar utströmma ur 800 banker, och ingalunda blott förträfMigheten af dess land, hvilket skulle hafva förblifvit ofruktbart, om ej ur dessa 300 källor det lifvande elementet, som ligger i penningar, hade öfversilat detsamma, som vid en ängsvattning. Huru kan Sverge blifva annat än hvad det är, när dess ledande statsmän äro oupphörligt sysselsatta med ag tillstoppa sädana källor, i stället för att öppna em. Hvem kan tvifla, att icke Sverges provinser — omvexlande med slätter, jernfyllda, berg och kostbara skogar — skulle kunna åstadkomma lika mycket, som Preussens. omätliga sandfält och Hannovers vidsträckta hedar; att icke Halland och Småland kunde blifva lika rika provinser som Jutland? Det system, vi i Sverge följa, utgär ifrån ett i förf:s tanke falskt begrepp om penningar, hvilka man antager endast vara silfver och guld. Förf. har på ett annat ställe längesedan förliknat penningar vid spelmarker, som i och för sig icke ega ringaste värde; ett blott liqvidationsmedel, eller öfverflyttningsmedel så länge spelet varar, som endast förvandlas i silfver och guld sedan spelet är slutadt och affärerna skola uppgöras. Och emedan liqvidationerna i den allmänna rörelsens spel aldrig sluta, och ett lands affärer aldrig uppgöras, är det ingalunda behof att dess spelmarker någonsin behöfva förvandlas i silfver och guld. Eller hvad äro Sverges bankosedlar annat än spelmarker, som endast då behöfva förvandlas i silfver och guld, när den stora bankören i riksspelet, riksbanken, upphör att spela? Penningar, uppfattade i sin vidsträcktaste mening, äro icke annat än fordringar eller skulder som öfverdyttas; icke annat än rörliga fordringar eller skulåer. Hvad äro banksedlsrne annat än rörliga skulder? hvad annat äro vexlar? hvad annat statsobligationer? Det är ju med dessa spelmarker vi kunna göra alla våra liqvider, betala alla våra uppköp, inkassera alla våra fordringar. Banksedlar äro för de dagliga liqviderna; vexlarne åro för de aflägsna liqviderna; statsobligationerna äro för de stora och de största.