friktionens successiva förminskning. På illa under
hålina eller otjenligt anlagda vägar är denna friktio:
ofantlig, särdeles under regntiden; på stenlagda elle
ändamålsenligt makadamiserade är hon redan min
dre, ännu mindre på jernvägar Och kanaler; men äf
ven i sista fallet är hon ännu så betydlig, att, oak
tadt de stora arbeten som blifvit gjorda för att för
minska henne, kraftiga maschinerier behöfva använda:
till hennes öfvervinnande. Nå väl! på en väg, son
ginge genom luften, blefve denna friktion, som för
orsakar så mänga kostnader och hvars verkninga:
man så ifrigt arbetar på att upphäfva, alldeles inger
eller så godt som ingen.
Antagom då för ett ögonblick det omöjliga, elle:
att man kunde transportera varorna genom luften;
hvad blefve följden deraf? Onekligen inbesparade
man derigenom all den mark som för närvarande
användes till vägar; men detta vore uppenbart den
minsta af de fördelar som dermed vunnes. Den
största och dyrbaraste fördelen, och den enda som
härvid förtjenar att tagas i öfvervägande, — till der
grad öfverväger han de andra — vore den utomor-
dentliga lättbet hvarmed transporterna då skulle
kunna verkställas.
Sedan friktionen blifvit alldeles eller nära nog
upphäfd och den nödiga dragningskraften utan all
betydelse, skulle transportkostnaderna inskränka sig
till nästan ingenting. Utom den en gång gjorda
besparingen sf de förra vägsträckorna, hade man
en ny besparing vid hvarje transport. Varutranspor-
terna komme också att från den stunden mångfaldi-
gas, säsom det alltid händer när kommuniktions
medlen förbättras, hvarigenom ej blott en bättre för-
delning af alla nyttiga produkter skulle härfiyta, utan
ock en mängd produkter, som nu förspillas, erhälla ett
värde. Virket i våra österut belägna skogar, som nu
ruttnar på roten eller förblir nästan utan allt värde,
emedan det ej på stället kan användas, och dess läång-
väga transporterande är förenadt med alltför stora
Kostnader, skulle då genomkorsa luften och begifva sig
till våra sjöstäder, som deraf äro i så stort behof, el-
ler till de stora samlingspunkterna för befolkningen,
der det så nyttigt kunde användas till bränsle ät de
fattige. Graniten i närheten af Boulogne, eller då
vulkaniska stenarterna i Auvergne, som der finnas i
sådant -öfverflöd, skulle kringspridas till alla vära
städer, för att användas vid uppförandet af boningar
eller minnesvärdar. I utbyte härför skulle all den
orenlighet, som samlas i vära större städer, särdeles
i bufvudstaden, som sä ofta besväras deraf, i stället
för att, såsom det alltför ofta händer, förspillas i grann-
skapet af deras portar, der hon; endast) tjenar till
att förpesta den kringliggande trakten, spridas åt alla
hä!l på landsbygden och göra honom mera frutbäran
de. På det sättet vunne man ej blott besparing för
en gäng af vägarnes anläggningskostnad, utan ock
ett bättre användande af landets alla tillgängar. Och
hvem skulle väl vilja påstå, atticke dessa efter hand
skeende besparingar vore långt vigtigare, än den, att
några jordlappar, som förut ingenting afkastat, er-
hölle ett varde? Den sistnämda fördelen är begrän-
sad; den andra obegränsad.
Det är denna intressanta omständighet, nemligen
friktionens förminskande eller upphäfvande, — hvar-
till man finner en motsvarighet i det ämne, hvarmed
vi sysselsätta oss —, som Adam Smith synes helt
och hället hafva förgätit att taga med i beräkning.
Och likväl är det ur denna allmänna synpunkt man
bör betrakta krediten, om man vill förskaffa sig ett
riktigt begrepp om hans välgörande inflytande. Man
bör följa honom i alla hans verkningar, och ej stan-
na vid den första omedelbara fördelen deraf, som
endast är en bisak. Vi vilja ej påstå, att likheten i
alla afseenden är fullständig; men om äfven förhål-
landena i grunden ej äro de samma på begge sidor,
så äro dock verkningarne fullkomligt lika hvarandra.
Den första verkan, kreditens utsträckning ofelbart
medför, är en alltjemt fortgående minskning iräntan
på kapitalerna. Der krediten herskar, är hon 3,4 el-
ler högst 5 procent; på andra ställen är hon 9, 10
och 12 procent. Men äfven der hon uppgär till sist-
nämnda belopp kan man väl säga att krediten är
nedtryckt; men icke att han helt och hället saknas.
Vore han helt och hället borta, sä att man vid alla
transaktioner nödgades använda reda penningar, skulle
räntan höja sig till minst 20 eller 30 procent och der-
utöfver. Detta är ett sakförhållande, om hvars r.k-
tighet man kan öfvertyga sig, om man blott jemför
olika ställen och tider. Hvad är nu detta räntefo-
tens fallande annat än en motsvarande företeelse till
friktionens minskning vid produkternas omsättning?
Med undantag af det 1ä hvardera sidan egna och
oväsentliga, är det fullkomligt samma sak. En nä-
ringsidkare, som för tillverkningen af vissa produk-
ter behöfver räämnen och verktyg, betalar begagnan-
det af desamma, liksom den som afsänder varor be-
talar vägpenningar samt dragningskraften, som är
nödig att öfvervinna det motständ friktionen för
orsakar. Faller räntan så vinner han sitt syfte med
mindre kostnader, liksom den andre gör det när kom-
munikationsväsendet förbättras. Dä blir det honom
möjligt, att med fördel egna sig åt vissa särskilda
tillverkningar, som han förut ej skulle kunnat före-
taga. Sälunda vidgas industriens utsigter, på samma
gäng som hennes bördor minskas. Samma sak in-
träffar alltid med en ny, med mera besparing och
större fullkomlighet anlagd väg, som medför det
dubbla resultat, att på samma gång göra transport-
kostnaderna mindre.och öka mängden af transporterade
vacor, derigenom att han liksom ur intet framkallar
en mängd nya produkter.
Likväl är ej räntefotens fallande, änskönt det otvif-
velaktigt är en bland de nyttigaste verkningarne af
kreditens utsträckning, bärvid att betrakta som huf-
vuåsak. Hvad som framför allt ädagalägger kreditens
under ,;ara makt och alstrande förmåga, det är den
mängdubbla tillväxten af de produktiva kapitalerna,
hvaraf räntefotens fallande endast är en följd.
Ty hvaraf kommer det att räntefoten faller i ett
land, der krediten utvidgas? Det kommer sig just
deraf, att kapitalerna mängdubblas, att de i större ym-
nighet erbjudas åt näringsidkarnes efterfrägan. et
ges ej nägon annan rimlig förklaring af denna före:
teelse. Men det är denna rikliga tillgång på kapita-
ler som, oberäknadt den deraf härflytande nedsätt-
ning i hyror och arrenden, är kreditens verk och för-
sta grunden till hans välgörande inflytande. Det är
krediten som ger lif ät produktionen, genom att an-
skaffa de medel som göra henne fruktbärande; det
är ban soma rycker de döda kapitalerna ur deras.
overksamhet, som försätter i verksamhet hufvuden
och armar, de vigtigaste och dyrbaraste af alla kapi-
taler, som gör arbetet lätt och inbringande, som be-
reder tillfälle att tilldodogöra alla ett lands möjliga
tillgångar och krafter.
Vi veta väl att vi här utsätta oss för att beskyllas
för irrlärighet, då vi våga pästå att krediten mång-
faldigar kapitalerna. Man vill ej medgifva att så
är. Och likväl ges ingenting mera faktiskt visst, om
ock teorien ej alltid kunnat förklara det, och för att
öfvertyga sig derom behöfver man endast jemföra t.
ex. en tid af allmän stockning i näringar och han-
del, sådan som den vi nu (1848) genomgå, med van-
liga förhällanden, sådana som de, hvilka omedelbart
föregingo den sednaste revolutionen. Det låter sig
svårligen förnekas att kapitalerna nu äro mera stll-
synia än de då voro. Och hvilken vigtig händelse
har då inträffat i hvad som rör näringarne eller han-
dela? Ingenting annat, än en total kreditförmör-
kolse, men denna har varit tillräcklig att förlama pro-
duktionen och kasta, tusentals arbetare på gatan.
Krediten kan ingenting skapa, säger man. Må så
vara; men en väg skapar ej heller nägonting, och
och likväl veta vi att ban låter nya produkter upp-
sti, derigenom att han ger ett värde åt det, som förut
ej egde något. Han framkallar på visst sätt ur intet
föremäl, som förut gingo förlorade i brist på nyttig
användning. En annan gång ger han, utan att sträcka
sin verksamhet sä längt, ett större värde ät det som
förut hade ett medelmåttigt; och äfven detta är pro-
duktion, Utan att skapa någonting, mångfaldigar ban
dn 1 FrTvY
Pe LPO PET ot SE ALAA EFS LER TIAE fö ne FE oa köl a