friktionens successiva förminskning. På illa under hålina eller otjenligt anlagda vägar är denna friktio: ofantlig, särdeles under regntiden; på stenlagda elle ändamålsenligt makadamiserade är hon redan min dre, ännu mindre på jernvägar Och kanaler; men äf ven i sista fallet är hon ännu så betydlig, att, oak tadt de stora arbeten som blifvit gjorda för att för minska henne, kraftiga maschinerier behöfva använda: till hennes öfvervinnande. Nå väl! på en väg, son ginge genom luften, blefve denna friktion, som för orsakar så mänga kostnader och hvars verkninga: man så ifrigt arbetar på att upphäfva, alldeles inger eller så godt som ingen. Antagom då för ett ögonblick det omöjliga, elle: att man kunde transportera varorna genom luften; hvad blefve följden deraf? Onekligen inbesparade man derigenom all den mark som för närvarande användes till vägar; men detta vore uppenbart den minsta af de fördelar som dermed vunnes. Den största och dyrbaraste fördelen, och den enda som härvid förtjenar att tagas i öfvervägande, — till der grad öfverväger han de andra — vore den utomordentliga lättbet hvarmed transporterna då skulle kunna verkställas. Sedan friktionen blifvit alldeles eller nära nog upphäfd och den nödiga dragningskraften utan all betydelse, skulle transportkostnaderna inskränka sig till nästan ingenting. Utom den en gång gjorda besparingen sf de förra vägsträckorna, hade man en ny besparing vid hvarje transport. Varutransporterna komme också att från den stunden mångfaldigas, säsom det alltid händer när kommuniktions medlen förbättras, hvarigenom ej blott en bättre fördelning af alla nyttiga produkter skulle härfiyta, utan ock en mängd produkter, som nu förspillas, erhälla ett värde. Virket i våra österut belägna skogar, som nu ruttnar på roten eller förblir nästan utan allt värde, emedan det ej på stället kan användas, och dess läångväga transporterande är förenadt med alltför stora Kostnader, skulle då genomkorsa luften och begifva sig till våra sjöstäder, som deraf äro i så stort behof, eller till de stora samlingspunkterna för befolkningen, der det så nyttigt kunde användas till bränsle ät de fattige. Graniten i närheten af Boulogne, eller då vulkaniska stenarterna i Auvergne, som der finnas i sådant -öfverflöd, skulle kringspridas till alla vära städer, för att användas vid uppförandet af boningar eller minnesvärdar. I utbyte härför skulle all den orenlighet, som samlas i vära större städer, särdeles i bufvudstaden, som sä ofta besväras deraf, i stället för att, såsom det alltför ofta händer, förspillas i grannskapet af deras portar, der hon; endast) tjenar till att förpesta den kringliggande trakten, spridas åt alla hä!l på landsbygden och göra honom mera frutbäran de. På det sättet vunne man ej blott besparing för en gäng af vägarnes anläggningskostnad, utan ock ett bättre användande af landets alla tillgängar. Och hvem skulle väl vilja påstå, atticke dessa efter hand skeende besparingar vore långt vigtigare, än den, att några jordlappar, som förut ingenting afkastat, erhölle ett varde? Den sistnämda fördelen är begränsad; den andra obegränsad. Det är denna intressanta omständighet, nemligen friktionens förminskande eller upphäfvande, — hvartill man finner en motsvarighet i det ämne, hvarmed vi sysselsätta oss —, som Adam Smith synes helt och hället hafva förgätit att taga med i beräkning. Och likväl är det ur denna allmänna synpunkt man bör betrakta krediten, om man vill förskaffa sig ett riktigt begrepp om hans välgörande inflytande. Man bör följa honom i alla hans verkningar, och ej stanna vid den första omedelbara fördelen deraf, som endast är en bisak. Vi vilja ej påstå, att likheten i alla afseenden är fullständig; men om äfven förhållandena i grunden ej äro de samma på begge sidor, så äro dock verkningarne fullkomligt lika hvarandra. Den första verkan, kreditens utsträckning ofelbart medför, är en alltjemt fortgående minskning iräntan på kapitalerna. Der krediten herskar, är hon 3,4 eller högst 5 procent; på andra ställen är hon 9, 10 och 12 procent. Men äfven der hon uppgär till sistnämnda belopp kan man väl säga att krediten är nedtryckt; men icke att han helt och hället saknas. Vore han helt och hället borta, sä att man vid alla transaktioner nödgades använda reda penningar, skulle räntan höja sig till minst 20 eller 30 procent och derutöfver. Detta är ett sakförhållande, om hvars r.ktighet man kan öfvertyga sig, om man blott jemför olika ställen och tider. Hvad är nu detta räntefotens fallande annat än en motsvarande företeelse till friktionens minskning vid produkternas omsättning? Med undantag af det 1ä hvardera sidan egna och oväsentliga, är det fullkomligt samma sak. En näringsidkare, som för tillverkningen af vissa produkter behöfver räämnen och verktyg, betalar begagnandet af desamma, liksom den som afsänder varor betalar vägpenningar samt dragningskraften, som är nödig att öfvervinna det motständ friktionen för orsakar. Faller räntan så vinner han sitt syfte med mindre kostnader, liksom den andre gör det när kommunikationsväsendet förbättras. Dä blir det honom möjligt, att med fördel egna sig åt vissa särskilda tillverkningar, som han förut ej skulle kunnat företaga. Sälunda vidgas industriens utsigter, på samma gäng som hennes bördor minskas. Samma sak inträffar alltid med en ny, med mera besparing och större fullkomlighet anlagd väg, som medför det dubbla resultat, att på samma gång göra transportkostnaderna mindre.och öka mängden af transporterade vacor, derigenom att han liksom ur intet framkallar en mängd nya produkter. Likväl är ej räntefotens fallande, änskönt det otvifvelaktigt är en bland de nyttigaste verkningarne af kreditens utsträckning, bärvid att betrakta som hufvuåsak. Hvad som framför allt ädagalägger kreditens under ,;ara makt och alstrande förmåga, det är den mängdubbla tillväxten af de produktiva kapitalerna, hvaraf räntefotens fallande endast är en följd. Ty hvaraf kommer det att räntefoten faller i ett land, der krediten utvidgas? Det kommer sig just deraf, att kapitalerna mängdubblas, att de i större ymnighet erbjudas åt näringsidkarnes efterfrägan. et ges ej nägon annan rimlig förklaring af denna före: teelse. Men det är denna rikliga tillgång på kapitaler som, oberäknadt den deraf härflytande nedsättning i hyror och arrenden, är kreditens verk och första grunden till hans välgörande inflytande. Det är krediten som ger lif ät produktionen, genom att anskaffa de medel som göra henne fruktbärande; det är ban soma rycker de döda kapitalerna ur deras. overksamhet, som försätter i verksamhet hufvuden och armar, de vigtigaste och dyrbaraste af alla kapitaler, som gör arbetet lätt och inbringande, som bereder tillfälle att tilldodogöra alla ett lands möjliga tillgångar och krafter. Vi veta väl att vi här utsätta oss för att beskyllas för irrlärighet, då vi våga pästå att krediten mångfaldigar kapitalerna. Man vill ej medgifva att så är. Och likväl ges ingenting mera faktiskt visst, om ock teorien ej alltid kunnat förklara det, och för att öfvertyga sig derom behöfver man endast jemföra t. ex. en tid af allmän stockning i näringar och handel, sådan som den vi nu (1848) genomgå, med vanliga förhällanden, sådana som de, hvilka omedelbart föregingo den sednaste revolutionen. Det låter sig svårligen förnekas att kapitalerna nu äro mera stllsynia än de då voro. Och hvilken vigtig händelse har då inträffat i hvad som rör näringarne eller handela? Ingenting annat, än en total kreditförmörkolse, men denna har varit tillräcklig att förlama produktionen och kasta, tusentals arbetare på gatan. Krediten kan ingenting skapa, säger man. Må så vara; men en väg skapar ej heller nägonting, och och likväl veta vi att ban låter nya produkter uppsti, derigenom att han ger ett värde åt det, som förut ej egde något. Han framkallar på visst sätt ur intet föremäl, som förut gingo förlorade i brist på nyttig användning. En annan gång ger han, utan att sträcka sin verksamhet sä längt, ett större värde ät det som förut hade ett medelmåttigt; och äfven detta är produktion, Utan att skapa någonting, mångfaldigar ban dn 1 FrTvY Pe LPO PET ot SE ALAA EFS LER TIAE fö ne FE oa köl a