utarbetas i Wien. I alla mina bref har jag
varnat er för de ministeriella försäkringarne
å ena sidan, och oppositionens tvifvel å den
andra, hvilken sednare allt ifrån början förut-
sagt ett upprätthållande af neutraliteten mot
alla. Man kunde i sjelfva verket förutse,
att huru gerna än Preussen vill handla kej-
sar Nikolaus till behag och huru mycket det
fruktar allt som drager det närmare till kri-
get, det likväl icke lång tid skulle kunna ut-
härda den fullständiga isolering, i hvilken
det befinner sig sedan flera månader tillbaka
och isynnerhet sedan den 2 December.
Det ryska partiet, det är sannt, begär in-
genting heldre. Det predikar i sina tidningar
enna isolering såsom politiskt system. Men
det ryska partiet skulle mycket lätt bli tvun-
get att ge vika för händelsernas mäktiga
tvång. Frankrike var isoleradt 1840. Såsom
en stat, mäktig både till lands och sjös och
disponerande omätliga hjelpkällor borde det
måhända någon tid ha kunnat koncentrera
sig, hålla sig isoleradt. Men — det kunde
icke framhärda lång tid i sin isolering. Det
är klart, att Preussens ställning är helt annor-
lunda och långt ofördelaktigare och att det,
å ena sidan gränsande till Frankrike, mot
hvilket Ryssland icke skulle kunna lemna
det någon hjelp, och å den andra hotadt af
engelsk blokad, mot hvilken det endast har
att sätta en svag begynnelse till en flotta,
hvilken ögonblickligen skulle bli en munsbit
för engelsmännen, snart skulle bli tvunget
att lemna sitt bifall till ett arrangement, som
kunde åter sätta det i förbindelse med de
europeiska makterna. Jag öfverlemnar mig
föröfrigt i detta hänseende icke åt några vå-
gade gissningar, utan har, såsom jag redan
nämnt, uppgifterna från en mycket tillförlit-
lig källa. De stå föröfrigt, såsom ni finner,
i full öfverensstämmelse med hvad jag yttrat
i mina föregående bref.
Man bör derföre icke alltför mycket fästa
sig dervid, att Preussen i sin depesch af den
5 Januari tills vidare vägrat att efterkomma
Österrikes begäran om mobilisering. Om jag
såsom jag tror, blifvit väl underrättad, så har
Preussen i denna samma depesch talat om
sin isolering och låtit förstå, att dess uteslu-
tande från förhandlingarne måste föranleda
det att hålla sig till minimum af förpligtel-
ser. Det har på samma gång reserverat sig
sin rätt att deltaga i den blifvande revisio-
nen af traktaterna, hvilken det har till följd
af de nu gällande stipulationerna, som ha af-
seende på den orientaliska frågan.
Men då Preussen gör sådana reservationer,
följer deraf klart, att det icke kunnat öfver-
gifva planen att närma sig vestmakterna och
deltaga i den definitiva traktaten.
Vidare har den mycket moderata tolknin-
gen af de fyra punkterna, som blifvit Preus-
sen meddelad på förtrolig väg (förmodligen
af Ryssland), icke litet bidragit att uppmun-
tra Preussen till denna anslutning, som det
icke anser så farlig. Preussen säger till sig
sjelf: Då man börjar tänka på fred, kan jag
sluta mig till de tre makterna, utan att allt
för mycket konpromettera mig, och utan att
riskera någonting särdeles betydligt. Detvar
nästan med samma resonnement som Preus-
sen undertecknade tilläggsartikeln af den 26
Nov. Det blef då öfverraskadt genom den
traktat, som undertecknades i Wien sex da-
dar sednare. Det väsentliga är emellertid
det, att Preussen ansluter sig till de tre mak-
terna, att det utträder ur den ryska allians
som de facto existerar under sken och form
af neutralitet, och att det gör ett-slut på en
situation som är pinsam för alla fosterländ-
ska hjertan.
Sardiniens anslutning till vestmakterna har
här framkallat en oerhörd sensation. Detta
synes mig i någon mån bekräfta hvad man
nyligen berättade om en mellan Frankrike
och Österrike träffad särskild öfverenskom-
melse, enligt hvilken det skulle medgifvas
en fransk armåkår att genom Österrike tåga
till Polen. Man talar äfven mycket derom
att en anmodan om biträdande af December-
traktaten blifvit riktad till några andra stater
af andra ordnin;en. E.