femiljen, finnes ingen som bjude: henne att arbeta
för sig sjelf, att försörja sig sjelf. Först när verklig
nöd tvingar, inträder en sådan förbindelse för henne,
men då kan den vanligen blott ofullständigt fullgö-
ras, emedan hon icke blifvit förberedd derpå. Det
fel vi anmärkt ligger således icke hos individerna,
utan hos institutionerna och sederna eller rättare sagdt
hos ännu gängse fördomar. Att arbeta för betalning
eller att utbyta sitt arbeta mot andra produkter an:
sägs i gamla tider för skamligt och den frie mannen
ovärdigt, så vida utbytet icke skedde till staten; och
vi veta alla huru mänga sekler som behöfts för att
förstöra denna fördom och skaffa giltighet ät satsen:
att allt nyttigt arbete, äfven det industriella, är en
ära och ingen skam. Dermed inbröt en ny tid, in-
dustriens tidehvarf, som återgaf arbetaren sin sjelf-
ständighet och sin ära, som möjliggjorde arbetsdel-
niogen i obegränsad grad och i alla riktningar samt
lät menniskoslägtet med jättesteg framskrida i väl-
ständ och bildning. Men denna arbetets emancipation
gäller hos oss ensamt för mannen, och för qvinnan
qvarstår ännu fördomen i hela sin stränghet. Att ar-
beta mot betalning är ännu alltid för henne en skam,
som endast kan ursägtas af det tvingande behofvet,
medan intet arbete inom familjen, för dennas omedel-
bara beqvämlighet, anses vara under hennes värdig-
het. Denna fördom må nu hafva sin grund i en miss-
förstådd ridderlighet hos männerna, som icke vilja
inför verlden erkänna att deras hustrur och döttrar
behöfva arbeta, eller i en qvarlefva från qvinnans
slaftillstånd, då hon endast lefde för mannens skull,
eller från den period dä de husliga slafsysslorna verk-
ligen upptogo hela hennes tid och då hvarje qvinnas
1:f ansägs förfeladt, om det ej fick egnas åt dessa
dyra pligter; men ingen lärer neka att det är en
skadlig fördom, som står i strid med grundvalarne
för värt nuvarande sambällslif (i städerna), som gif-
ver en förvänd riktning åt qvinnans hela uppfostran,
förlamar eller missleder hennes verksamhetskraft,
onaturligt stegrar hennes anspråk efter giftermålet
och låter henne dessförinnan spela den ledsamma och
förödmjukande rolen af en som går och väntar.
Att döma efter den qvinliga uppfostrans beskaffen-
het, finnes det i Sverge blott två liberala yrken, hvil-
kas utöfvande anses tillständigt för qvinnan ur de
bättre klasserna, nemligen aktrisens och guvernan-
tens. Sjelf har hon brutit sig en väg inom literatu-
sens och konstens omräde, men denna måste alltid
förblifva några få utvalda förbehållen. Dock hvad
vill ni väl att hon skall taga sig till? höra vi någon
fråga; skall hon rycka förtjensten, från den fattige?
äro icke alla vägar stängda för henne? — Ja visst!
stängda af fördomen och en förvänd uppfostran, men
också endast af dessa! Se vi icke i Frankrike dot-
tern till den förmögne handlanden, fabrikanten eller
handtverkaren mot bestämd lön biträda sin fader på
kontoret, i boden eller vid uppsigten öfver de qvin-
liga arbetarne? Ja, flera ganska betydande etablis-
sementer förestäs der af qvinnor, hvilket icke bör
förundra, då sådana styrt hela riken. Hvarföre kan
man ej här följa exemplet, då banan derigenom vore I.
öppnad för alla, helst embetsmannen redan nu ofta
är industriidkare, och blir det ännu mera; ju större
utsträckning. aktiebolagen i framtiden komma att få.
Hvad äter angår invändningen att de behöfvande ge-
nom konkurrensen skulle beröfvas sin knappa arbets-
förtjenst, så är lätt bevisadt att just motsatsen skulle
inträffa. Nu nedtryckes arbetslönen till en föraktlig
spottstyfver, derigenom att de få sysselsättningar som
stå den bildade qvinnan öppna, antingen måste delas
med armodets. verkliga barn, om, hon vill beqväma
sig dertill, eller med personer som helt och hället
eller till största delen underhållas af sina föräldrar
eller anförvandter och som derföre icke veta att rätt
uppskatta sitt arbete, utan sälja det till underpris,
blott för att erhälla litet nålpenningar. Helt annat
skulle- förhållandet. blifva, om ett större antal af dem
kunde konkurrera med karlarne i en mängd olika be
fattningar, och derigenom lärde sig och lärde andra
att sätta värde på sin skicklighet och sin tid. Jem-
förelsen med hvad dessa qvinnor erhölle, skulle äfven
höja arbetslönen för alla de andra och den längvariga
orättvisan mot- dessa nä ett slut. Detta vore väl den
enda emancipation som. qvinnorna kunna och böra
göra anspråk på, och hvilsen, som vi tro, i ingen
mån skulle skada den så kallade huslighet2n, särde-
les som denna sak egentligen rörer de ogifta qvin-
norna.
Vi våga visserligen föreställa oss att fältet
för qvinlig verksamhet icke är, äfven- under
närvarande förhållanden och rådande fördo-
mar, så inskränkt som här blifvit skildradt.
Det är oss ej obekant att qvinlig kons!ir-
dighet redan börjat öppna för sig andra ba-
nor än de som nyss blifvit nämnda; så har
en ganska utmärkt qvinlig talent funnit ut-
rymme för sin verksamhet i rikets myntvork,
medan en annan såsom ciselör lifligt anli:as
af hufvudstadens guld- och silfverarbetare,
många andra exempel att förtiga. Ju när-
mare konsten och yrkena ånyo tyckas vilja
förbinda sig med hvarandra, desto mångfal-
digare tillfällen öppnas för en sjelfständig
qvinlig verksamhet. Men härvid behöfver det
ej stanna. Vise intet hinder, hvarföre ej qvin-
nan skulle kunna sjelfständigt sköta vissa de-
Jar af landtekonomien, och man har redan ofta
nog seit fruntimmer, till och med af de hög-
sta klasserna, för egen och de sinas utkomst
förpakta mejerier. Trädgårdsskötseln i dess
högre. utveckling synes åtminstone ligga det
svagare könet lika nära. Men aldrahelst tänka
vi oss dess medlemmar såsom lärarinnor, ej
i enskilda familjer utan i folkskolor och an-
dra allmänna undervisningsverk, och vi hop-
pas att de skrankor som utestänga dem deri-
från och från nästan alla borgerliga försörj-
ningsmedel, utom pastejbageri, nipperhandel
och försäljning af s. k. små varor, under på-
tryckningen af en stark opinion snart måtte
falla. Hittills har den sjelfständiga verksam-
heten hos qvinnan visat sig såsom undantag,
men ingenting hindrar undantagen att up-
höja sig till regel. Om vi ej alltför mycke
misstaga oss, börjar behofvet af en sådan verk-
ligen nyttig verksamhet mångenstädes att vakna
der man förr ansett den unga qvinnans hög-
sta och enda lefnadsmål vara att dansa och roa
sig, för att slutligen göra ett parti. De så
kallade sällskapsnöjena hafva i vårt land, sär-
deles i de större städerna, mer och mer ur
artat till en öfverdrift i flärd och anspråk
som, efter hvad vi tro, icke ha sitt motstycke
hos något lands medeiklasser, och vi vilja
hoppas att öfverdriften skall innebära sitt eget
korrektiv. Få äro väl numera de som verk-
ligt älska denna onaturliga, aristokratiska få-
fänga hos ett folkj som ännu står så långt
tillbaka i idoghet och deraf följande natio-
nalvälmåga; och för många familjer kännes
den som ett af fördomarnes häfd pålagdt ok,
— 00
gare. Det var i sanning en ganska lysande
syn, särdeles. emedan en stor mängd fanor
svajade öfver skaran, - På några såg man i
granna färger porträtter af den ryktbare stats-
BS OCK dot stara stenansiotet. hvilka för-
mm m RM AA O