Eleonoras ord hade gjort Elisabeth eftertänksam. Hon begrep att hennes rättmätiga, lagliga dotter efter hennes död ganska sannolikt skulle blifva hotad af faror; rysande hade hon tänkt på den arme Iwan i Schliisselburg och sagt till sig sjelf: Liksom jag håller honom fången, såsom en fruktad pretendent, likaså kaa det en gång gå min dotter, då jag icke mera är till. Iwan har en något tvifvelaktig rätt till tronen; min Natalia är obestridligt ezar Peters dotterdotter; den store czarens blod flyter i hennes ådror, och derföre skall Peter frukta henne, såsom jag fruktat Iwan, och säkert skulle han plåga och martera henne, såsom Iwan blir plågad och marterad. Af denna ängslande kärlek var det som Elisabeth beslöt att göra en hemlighet af sin dotters tillvaro, och endast meddela den åt några få förtrogna. I ett enstaka beläget landthus nära staden, blef den lilla Natalia uppfödd, och hennes få tjenare voro vid lifsstraff förbjudna att inlåta någon främmande person i detta tillslutna och väl bevakade hus. Ingen vågade heller beträda det som ej kunde förevisa en skriftlig befallning af kejsarinnan, och sådana befallningar blefvo ganska få, i anledning af czarinnans afsmek för allt skrifvande. Liksom för att belöna sig för sin hafda möda med brefvet till Frankrikes konung, beslöt Elisabeth alltså att i dag med sin gemål fara till deras dotter. Rasczinsky må skynda förut att anmäla oss, sade hon. Vi vilja der intaga vår diner, derom skall han lemna hofmästaren uppdrag, och tillika öfverallt utsprida den berättelsen att vi fara till Peterhoff. Då skall man icke undra öfver att vi i förbifarten hålla vid min lilla villa, eller snarare man skall ingenting erfara derom. Kalla Rasczinsky.