männa värdemätaren, men upphörde deremo
att vara det allmänna bytesmedlet, i hv:1kel
egenskap det representerades at de cirkulz
rande fordriugarne.
Hvilka skulle fördelarne af en sådan förän.
dring vara? Vi vilja se. Först och främst ä
det tydligt att hela den massa af ädel metall,
som nu i sin egenskap af cirkulerande bytes.
medel omedebart är hvarsen till nytta eller
nöje, kunde användas till mångfaldiga ting,
som vore oss till verklig nytta eller nöje.
Detta vore redan icke så litet. Men en an-
nan ojemförligt vigtigare fördel af denna för-
ändring vore det lif i varu-utbytet, som deraf
blefve en följd. Alla de ting, hvilka af an-
dra kunna nyttigt och produktift användas,
men som, sär crkulationen är grundad på
myntet såsom det allmänna bytesmedlet, en
längre tid lizga oanvända, till följd af den
allmänna svårigheten att köpa, skulle derige-
nom oafbrutet iöras dit, der de med bästa
nyttan kunna användas. Hvilken ömsesidi
fördel för producenter och konsumenter!
Hvilket Hf i produktionen, hvilket kraftigt
medel till befordrande af allmänt och enskilt
väl vunnes ej dermed! Vill man rätt klart
fatta kred:tens betydelse för ett samhälle, så
är det ur denna synpunkt man-bör betrakta
honom. Man skall då finna att dess utveck-
ling och befästande :tgör ett så oeftergifligt
vilkor för all industiell utvecsling och allt
materiellt framåtskiidande, att den af ingenting
annat kan ersättas.
En sådan cirkulation af enskiltas skuldför-
bindelser, som den vi ofvanför antydt, möter
likväl i verkligheten hinder, som försvåra, ja
omöj!iggöra densamma. För att dessa för-
bindel8åer skulle med samma lätihet som det
klingande myntet cirkulera bland allmänhe-
ten och sålunda göra myntet för varu-utbytet
obehöfligt, fordrades nemligen att iörbindel-
sens utgifvare vore för hvar och en, till hvil-
ken förbindelsen erbjödes i Letalni: g förlem-
nade varor eller annan valuta, känd som full
komligt vederhäftig för det belopp hvarå
den lydde. Egde man ej denna visshet.
fruktade man på minsta vis att, då för-
bindelsen vore till inlösen förfallen, ej
erhålla full. godtgörelse för det värdebe-
lopp man för densamma utgåfve, så skulle
man ej emottaga den erbjudna förbindelsen
och dess cirkulation skulle således afstanna.
Ja, äfven om förbindelsens utgifvare af hver
och en vore känd som en person med både
heder och tillgångar, skulle det icke desto
mindre möta hinder för en sådan förbindelses
alimänna cirkulation. Oförutsedda oiyckshän-
delser kunna mången gång göra det omöjligt
för en person att fullgöra en förbindelse, som
han utgifvit i bästa mening och med fuil öf-
vertygelse att framdeles kunona inlösa den-
samma. Fruktan för en sådan möjlig olycks-
händelse skulle afbälla många från att mot-
taga en enskild förbindelse, äfven om man
för tillfället annars ej hade skäl att misstänka
utgifvarens goda vilja och vederhäftighet.
Dessa äro de hufvudsakligaste hinder, som
göra en cirkulation af enskildes förbindelser
omöjlig. Huru skola de afhjelpas? På det
sätt, att en bank emottager den af en enskild
person utgifna skuldförbindelsen, som till följd
af de omständigheter vi ofvanför antydt ej är
egnad till almän cirkulation, och i utbyte lem-
nar en af honom utgifven förbindelse. Då dennas
bankinrättning bör antsgas vara af en och
hvar känd såsom fullkomligt vederhäftig, så
är det naturligt att den af bankinrättoing-n
utgifna förbindelsen skall öfverallt emottagas
med samma begärlighet, som om den vore
verkligt mynt. Genom deita utbyte af en-
skiltes skuldförbindelser mot bankernas är så-
ledes det hinder uudanröjdt, som gjorde de
förra odugliga att användas som allmänt by-
tesmedel. Det blir då banken som, när den
onskilda skuldförbindelsen är förfallen till be-
alning, presenterar denna för dess utgifvare.
En sjelfskrifven sak är det, att banken vid
1tbytet af sina förbindelser mot enskildes har
ätt att räkna sig tillgodo ett visst öfverskott,
såsom ersättning dels för sina förvaltnings-
sostnader, dels för den risk den ikläder sig,
lerigenom att ej alla enskilda förbindelser
litva honorerade.
Härmed hafva vi så kort, men tillika så tyd-
igt som möjligt sökt ådagalägga bankväsen-
jets betydelse för samhället. Det är genom
letta utbyte af sina egna förbindelser mot en-
kildas (dessa må kalas med hvilken benäm-
ling som helst, reverser, vexlar o. s. V.),
om de i handel och vandel befästa och ut-
idga krediten, det oeftergifliga vilkoret för allt
naterielt och med detramma äfven för allt
ndligt framåtskridande i samhället. Mången
orde anmärka emot oss, att vi här ej vidrört
tskilliga andra grenar af bankernas verk-
amhet, såsom t. ex. den att uppsamla och
fruktbargöra, de enskildes besparingar, hvil-
et af somliga betraktas nära nog som ban-
ernas enda uppgift. Vi vilja för ingen dell.
estrida vigten och nyttan af denna gren af
ankrörelsen (den hvarigenom t. ex. de skott-
ka bankerna så fördelaktigt utmärkt sig så
äl framför Englands som öfriga europeiska
taters), men kunna likväl för ingen del anse l;
en som den vigtigaste; det är att göra sig
tt alltför inskränkt begrepp om bankernas
etydelse, om man anser dem för ingenting
idare än blotta sparkassor. För hvilket än-
lamål utgifva de sina förbindelser eller sed-
ar? Detta är hvad man i första rummet