männa värdemätaren, men upphörde deremo att vara det allmänna bytesmedlet, i hv:1kel egenskap det representerades at de cirkulz rande fordriugarne. Hvilka skulle fördelarne af en sådan förän. dring vara? Vi vilja se. Först och främst ä det tydligt att hela den massa af ädel metall, som nu i sin egenskap af cirkulerande bytes. medel omedebart är hvarsen till nytta eller nöje, kunde användas till mångfaldiga ting, som vore oss till verklig nytta eller nöje. Detta vore redan icke så litet. Men en annan ojemförligt vigtigare fördel af denna förändring vore det lif i varu-utbytet, som deraf blefve en följd. Alla de ting, hvilka af andra kunna nyttigt och produktift användas, men som, sär crkulationen är grundad på myntet såsom det allmänna bytesmedlet, en längre tid lizga oanvända, till följd af den allmänna svårigheten att köpa, skulle derigenom oafbrutet iöras dit, der de med bästa nyttan kunna användas. Hvilken ömsesidi fördel för producenter och konsumenter! Hvilket Hf i produktionen, hvilket kraftigt medel till befordrande af allmänt och enskilt väl vunnes ej dermed! Vill man rätt klart fatta kred:tens betydelse för ett samhälle, så är det ur denna synpunkt man-bör betrakta honom. Man skall då finna att dess utveckling och befästande :tgör ett så oeftergifligt vilkor för all industiell utvecsling och allt materiellt framåtskiidande, att den af ingenting annat kan ersättas. En sådan cirkulation af enskiltas skuldförbindelser, som den vi ofvanför antydt, möter likväl i verkligheten hinder, som försvåra, ja omöj!iggöra densamma. För att dessa förbindel8åer skulle med samma lätihet som det klingande myntet cirkulera bland allmänheten och sålunda göra myntet för varu-utbytet obehöfligt, fordrades nemligen att iörbindelsens utgifvare vore för hvar och en, till hvilken förbindelsen erbjödes i Letalni: g förlemnade varor eller annan valuta, känd som full komligt vederhäftig för det belopp hvarå den lydde. Egde man ej denna visshet. fruktade man på minsta vis att, då förbindelsen vore till inlösen förfallen, ej erhålla full. godtgörelse för det värdebelopp man för densamma utgåfve, så skulle man ej emottaga den erbjudna förbindelsen och dess cirkulation skulle således afstanna. Ja, äfven om förbindelsens utgifvare af hver och en vore känd som en person med både heder och tillgångar, skulle det icke desto mindre möta hinder för en sådan förbindelses alimänna cirkulation. Oförutsedda oiyckshändelser kunna mången gång göra det omöjligt för en person att fullgöra en förbindelse, som han utgifvit i bästa mening och med fuil öfvertygelse att framdeles kunona inlösa densamma. Fruktan för en sådan möjlig olyckshändelse skulle afbälla många från att mottaga en enskild förbindelse, äfven om man för tillfället annars ej hade skäl att misstänka utgifvarens goda vilja och vederhäftighet. Dessa äro de hufvudsakligaste hinder, som göra en cirkulation af enskildes förbindelser omöjlig. Huru skola de afhjelpas? På det sätt, att en bank emottager den af en enskild person utgifna skuldförbindelsen, som till följd af de omständigheter vi ofvanför antydt ej är egnad till almän cirkulation, och i utbyte lemnar en af honom utgifven förbindelse. Då dennas bankinrättning bör antsgas vara af en och hvar känd såsom fullkomligt vederhäftig, så är det naturligt att den af bankinrättoing-n utgifna förbindelsen skall öfverallt emottagas med samma begärlighet, som om den vore verkligt mynt. Genom deita utbyte af enskiltes skuldförbindelser mot bankernas är således det hinder uudanröjdt, som gjorde de förra odugliga att användas som allmänt bytesmedel. Det blir då banken som, när den onskilda skuldförbindelsen är förfallen till bealning, presenterar denna för dess utgifvare. En sjelfskrifven sak är det, att banken vid 1tbytet af sina förbindelser mot enskildes har ätt att räkna sig tillgodo ett visst öfverskott, såsom ersättning dels för sina förvaltningssostnader, dels för den risk den ikläder sig, lerigenom att ej alla enskilda förbindelser litva honorerade. Härmed hafva vi så kort, men tillika så tydigt som möjligt sökt ådagalägga bankväsenjets betydelse för samhället. Det är genom letta utbyte af sina egna förbindelser mot enkildas (dessa må kalas med hvilken benämling som helst, reverser, vexlar o. s. V.), om de i handel och vandel befästa och utidga krediten, det oeftergifliga vilkoret för allt naterielt och med detramma äfven för allt ndligt framåtskridande i samhället. Mången orde anmärka emot oss, att vi här ej vidrört tskilliga andra grenar af bankernas verkamhet, såsom t. ex. den att uppsamla och fruktbargöra, de enskildes besparingar, hvilet af somliga betraktas nära nog som banernas enda uppgift. Vi vilja för ingen dell. estrida vigten och nyttan af denna gren af ankrörelsen (den hvarigenom t. ex. de skottka bankerna så fördelaktigt utmärkt sig så äl framför Englands som öfriga europeiska taters), men kunna likväl för ingen del anse l; en som den vigtigaste; det är att göra sig tt alltför inskränkt begrepp om bankernas etydelse, om man anser dem för ingenting idare än blotta sparkassor. För hvilket änlamål utgifva de sina förbindelser eller sedar? Detta är hvad man i första rummet