med hvad teatern presterar, utan vill ha nägonting
handgripligt, något reelt att stödja sig på, gör man
en spatsertur ut till Sydenhampalatset, der man un-
der denna tid, bland mycket annat som särskildt för
julen varit exponeradt, finner tvenne autentiska tro
föer från Bomarsund, en mörsare och en kanon. De
likna på ett hår all verldens kanoner och mörsare
(de äro för resten visst gjutna i Sverge af godt och
ärligt svenskt jern!), men den engelska publiken kan
icke bli trött af att betrakta dem och äter betrakta
dem. Det är dock roligt att kunna gå så och känna
med fingrarase på två fragmenter af det moskovitiska
väldet, att kunna utan fara kika ända in i öppnin-
gea af de ryska eldgapen. Man tänker sig redan
den ryska örnen exponerad i en bur i Sydenham-
palatset (entreafgift: 1 shilling sterling).
Fransmännen ha icke, så vidt jag vet, fört någon
ting med sig hem från Bomarsund. De ba i stället
sitt nöje ät en ny treflig säliskapslek kallad Seba-
stopols belägring. Alltsedan Sebastopol icke föll
eller icke hade fallit, då kejsaren förkupnade den
stora nyheten för trupperna vid Boulogne, fann man
saken tills vidsre egna sig för skämt — fransman-
nen vet d2 att dra gagn af allting -- och hela Paris
sitter nu de långa viateraftnarne omkring det stora
salongsbordet och — belägrar )Sebastopol. Man hål-
ler krigsråd, -man kastar fram sina zuaver, för att
na:ra de ryska vedettorna, man intager S:t Paulsfå-
stet, S:t Nikolaus, karantänsfästet, man hotar med
flottan fort Konstantia, man blir sjelf utsatt för en
korseld, man faller, man står upp igen, man börjar
åter att intaga — man intager supåen.
— Sir Edmund Lyons. Bland de män, i
hvilkas händer utförandet af de nu pågående krigs-
operationerna vid Sebastopol närmast är anförtrodt,
har den här nämnde för oss ett specielt intresse.
Såsom de feste af våra läsare torde erinra sig, var
han nemligen engelsk minister vid härvarände bof
omedelbar: före Enogiands deltagande i kriget och
lemnade denna post just för att öfvertaga ett befäl
vid Svartahafsflottan. Af de sednaste underrättel-
serna vet man att han efterträdt vice amiral Dundas
såsom högste befälhafvare för engelska flottan i Svaria
hafvet. Följande episod ur hans tidigare tjenstgöring
vid engelska marinen, hvilken vi funnitien utländsk
tidning, torde ej läsas utan intresse:
Denne tappre engelske officer, som med lika
mycken skicklighet och skarpsinnighet förstår att leda
diplomatiska underhandlingar som att föra svärdet,
härstammar från en gammal slägt hvars medlemmar
frän längliga tider tillbaka företrädesvis egnat sig åt
marintjensten. Få officerare hafva under den numera
tilländagångna länga fredstiden haft tillfälle att ge-
nom bandling utmärka sig i sitt egentliga yrke; der-
före egnade sig också sir Edmund Lyons under mer än
tjugo års tid åt sitt fäderneslands civila tjenst. Men
då under sistliden vår krigstrumpeten ljudade, upp-
vaknade hos den under tiden till kontreamiral avan-
cerade marinkaptenen; trots hans redan framskridna
ålder, den i slägten inneboende hjelteandarn: Han an-
mälde sig genast hos amiralitetet till aktiv tjenstgö-
ring på flotsan och erhöll. andra kommandot i Svarta
hafvet, sisom vära läsare säkert känna.
Redan som gosse vade- Lyons marinen såsom det
med hans lynge mest öfverensstämmande yrke, och
efcer föreskrifven tjenstetid erhöll han löjtnants rang,
i hvilken egenskap han snart hade tillfälle: att ut-
märka sig genom endjerf bragd, som förtjenar en
närmare beskrifning.
Under sommaren 1811, då de brittiska stridskraf-
terna samlade sig i Orienten för att verkställa ett
påtänkt anfall mot Java, öfvertygade sig amiralen,
att Marrack var den enda hamn i hvilken nägra
fransyska fregatter; som kommo för att understödja
sina allierade, holländarne, kunde söka skydd. Han
beslöt derföre att under en nattlig expedition med
båtarne från skeppen Minden och Leda öfver-
rumpla ea stark skans, som var anlagd på spetsen af
en landiunga och försvarade inloppet till hamnen, och
att på detta sättafskära fransmännen deras enda till-
flyktsort. Löjtnant -Lyoms skulle föra befälet öfver
expeditionen; men några timmar före den bestämda
tiden ingick den underrättelsen att den holländska
garnisonen erhållit en talrik förstärkning, hvarför heia
planen öfvergafs. -
Den 25 Juli, få dagar derefter, afskickades löjtnant
Lyons med två båtar från Minden,, för att land-
sätta nittom krigsfångar i Batavia... Sedan han utfört
sitt uppdrag erfor han under samtal med några in-
telligenta stadsboer, att holländarne ej hade någon
aning om att de fientliga skeppen befunno sig inär-
heten och att de ej heller väntade nögot anfall, så
länge munsunen varade. Till följd af dessa under-
rättelser skref Lyons till sin kapten för att meddela
honom hva 1 han hört och derjemte tillkännagifva au
han på äterfarten ämnade göra en omväg för att på
nära håll taga det förut omnämnda fort Marrack i
ögonsigie. Han seglade den 29 Juli Jängsamt kusten
utefter och lade sina båtar vid solnedgången bakom
en udde, för att ej blifva sedd af skiltvakterna.
Der lågo de stilla till en half timma efter midnatt,
då de fortsatte rodden mot skansen. Månen hade
ännu icke gätt ned och båtarne anropades af skilt-
vakterna; då de ej svarade och alltjemt kommo när- 1
mare, emottogos de af en hel salfva handgevärseld.
Då Lyons nu såg att det ej mer kunde bli fråga om
någon öfverrumpling, lät han sätta båtarne i land
genom en svår bränning, omedelbart under den läg-
g:a kanonradens skottgluggar. De medförda stegarne
blefvo i ögonblicket uppresta och vallarne bestigpa;
tre artillerister, som voro i begrepp. att afskjuta sin
kanon, gjordes genast oskadliga, de öfriga sprungo
gin väg, så att engelsmännen inom få minuter funno
sig i besittning af det nedre batteriet. Här ordna-
des den lilia skaran och sedan de hemtat andan nä-
got förde dem den tappre Lyoas till storm mot det
högre liggande citadellet.
Då de uppnått höjden, funno de garnisonen upp-
ställd och beredd att emottaga dem. Striden räckte
10 minuter, under hvilken tid en liflig eld underhölls
från bäda sidor, tills slatligen de engelska matroserna
framträngde med sådan ifver för att komma i hand-
gemäng med holländarne, att dessa ej längre kunde
hälla ständ, utan flydde i alla riktningar med en för-
just af 2 officerare och 14 man döda, jemte 27 så
rade — åtta flere, än hela antalet af de anfallande
utgjorde!
kansen var säledes eröfrad. I densamma funno
segrarne ej mindre än 54 kanoner, alla 32-pundingar
och de flesta metallkanoner. Länge fingo likväl icke
engelsmännen vara i obestridd besittning af sin eröf-
ring, ty kort derpå öppnade ett närbeläget landbat-
teri och två kanonbåtar eld mot skansen, som likväl
besvarades med sädan framgång af matroserna, att
en skonert om 10 kanoner sköts i sank.
Emellertid underhöll landbatteriet en väl riktad eld,
och då derjemte hela holländska besättningen ryckte
fram blef den lilla skarans ställning - mer och mer
betänklig. - Med .två fältkanoner. framför sig; kommo
holländarne allt närmare och närmare, uppenbarligen
i afsigt att med sitt artilleri spränga den lilla bak-
port, genom hvilken de undfiytt, och äter bemäktiga
sig Batteriet. För att nu göra denmaplan omintet,
1ät öjtasnt Lyons med flit : porten: stå öppens min I:
uppställde. framför densamma tvä ända tillmynningen
med kulor och kartescher laddade 32-pundigar, för att
sålunda gifra de anfallande en varm välkomsthelsning.
Dä nwholländarne: närmade sig och funnö:porten.öp-
pen; framrusade-de under burrningar; men i det ögon-
blick då de voro på ett afständ. af knappt tjugo steg
derifrån smällde kanonerna, och hälften af bolländarne
stupade på platsen, under det andra hälften i vild
oordning ånyö sökte rädda sig medelst flykten. Nu-
mera i obestridd ego af skansen, lät Lyons tillstänga
och förbomma pörter, förnagla kanonerna, kasta am-
munitionen i vattnet och.sedan rasera nägra delar af
fästningsverken, ty det var ej hans mening att stanna
der och söka behålla skansen med sin lilla hop ma-
troser: -
När dagen började gry var. förstöringsverket full-