Rn henne olycklig, om han får afslag. Hon tade och misstrodde de allierade, vetande att ingendera af dem i grunden hyste något synnerligt förtroende eller välvilja för henne. Hon fruktade sina egna undersåter, medveten om huru djupt och rättvist millioner at dem afskydde henne. Hon fruktade Nikolaus för hans beherrskande ställning och väldiga makt och hatade honom för tjensterna han gjort henne och de bittra förödmjukelser som han icke besparade henne; hon var ursinnig öfver hans intriger och afundsjuk på hans inflytande öfver hennes slavonska befolkningar. Hon längtar efter att blifva fri, men förtviflande om sin förmåga att befria sig sjelf, vill hon icke betala priset för sin befrielse genom andra. Benägen att såra, men ändå rädd för att slå tillb, bibehöll hon ett helt år en obeslutsam men ändå hotande och rustande ställning; besluten att ej göra ett drag förrän hon väl garderat sig på alla punkter och satt sig i trygghet förhvarje tillfällighet; bestämd endast i en punkt, att icke utsätta sig för aktiv fientlighet af Ryssland, förr än hon tillackorderat sig aktift bistånd af de allierade och neutralitet eller understöd af det öfriga Tyskland; ifrig att riskera så litet och försäkra sig om så mycket som möjligt, — synes hon hafva vunnit allt efter sitt hjertas lust. Det skulle tyckas utaf fördraget af den 2 Dec. att vi äro förbundna att hjelpa henne om hon anfalles af Ryssland; men det finns ingen motsvarande förbindelse å hennes sida, vare sig att anfalla Ryssland eller att hjelpa oss. Låtom oss kasta en blick på de sannolika följderna af denna uppgörelse, eftersom händelserna fortgå och utveckla sig, om den icke modifieras under tiden. Viantaga. dan vi så tro, att Österrike ämnar — . (5, oss, om det kan göra så suta sig till görande och synbautan någon stor afår varse dett — Tara, — och att Ryssland ja oa likaväl som vi. Om Sebastopol icke faller och vi ej blifva Herrar öfver Krim redan i vinter, kan krisen au! en tid uppskjutas. Men vi tro ej på ett mycket längre uppskof. Vi antaga att vå: seger der är fullständig och säker. I samma ögonblick dock så sker, skall Ryssland cj hafva något skäl att ett ögonblick längre der eller i Bessarabien qvarhålla en enda soldat. Ismail skall det utan tvifvel starkt befästa och kraftigt försvara. Odessa vet det är oförsvarbart, emedan vi kunna förstöra det, om vi ej taga det från sjösidan. Ryssland vet också att det är hvarken i Bessarabien eller v:d Donau som Österrikes öde och politik — och följaktligen utsigterna för kriget — skola be stämmas. De bästa ryska trupperna äro redan sammandragna på sydgränsen af Polen. I ögonblicket då Krim faller skall en allmän rörelse af hela moskovitiska styrkan ega rum i denna riktning. Inom några få veckor skall en ofantlig armå vara färdig att marschera till anfall. Det ögonblick Nikolaus är färdig, skall han icke vänta på sin nye motståndares diplomatiska senfärdighet. Han skall falla öfver honom som en ljungeld. Han vet väl tre saker: jörst att polackarne, som utgöra en betydlig del af hans arme, och som han icke kunde lita på om de ställdes mot fransmän, turkar eller engelsmän, skola med ursinnigt bat slåss mot Österrikarne, och att galicierna, slavonerna och magyarerna i österrikisk tjenst icke kunna påräknas att kämpa ärligt mot ryssarne; för det andra, att polska gränsen ligger endast några och trettio mil från Wien och att Olmitz är den enda starka fästningen på den vägen; för det tredje vet han — hvad för ingen som ens i någon mån känner historien om de napoleonska krigen är obekant — att de österrikiska armerna alltid retirera vid första försök som göres att falla dem i flanken eller hota deras kommunikationer. Nu underskatta vi för ingen del antalet eller beskaffenheten af Österrikes trupper. De äro beundransvärdt exercerade, utrustade och anförda. Vi tvifia ej att de skola slåss bra, men vi hafva läst för mycket af krigshistorien från 1796 till 1814, för att ej hafva märkt att deras id om krig ligger snarare i strategiska operationer än skarp fäktning; deras vana och grundsats är att nedlägga vapnen då de blifva slagne och retirera då de råka ut för en öfverlägsen motståndare; alla de slagtningar hvari ryssar och österrikare fäktade sida vid sida, var det allt. Österr ke som släppte till fångarne, och Rysslan. de stupade och sårade; äfven i det ungersk: kriget blefvo österrikarne alltid slagne, oc! slutligen är det ej att göra dem någon skon om vi antaga att de blifva slagna vid först tillfälle, i fall ryssarne kämpa med någotnär samma raseri och uthållighet hvarpå de gåfv rof vid Inkerman. Det är äfven sannolik att vid ett så kritiskt tillfälle skall kejsare af Ryssland i egen person föra befälet, oc att han skall göra de största möjliga an strängningar för att vinna seger. Han ska begripa vigten af att slå det mest förtviflad slaget på en gång, och innan England oc Frankrike kunna göra någon hjelp; — doc hvad hjelp någondera af dem skulle kunn göra, då deras egna armer äro utsläpade oc upptagna och dessutom hundradetals ofarbai mil från krigsskådeplatsen, samt då hvarje di version före sommaren är omöjlig, det kunr vi i sanning icke begripa. Vianse det derfö för ingen del osannnolikt — och vi styrkas denna tro af de erfarnaste militärpolitiker, a innan våren är förbi kan Nikolaus hafva Hofburgen eller under Wiens murar dikter ss AA