Rn henne olycklig, om han får afslag. Hon
tade och misstrodde de allierade, vetande
att ingendera af dem i grunden hyste något
synnerligt förtroende eller välvilja för henne.
Hon fruktade sina egna undersåter, medveten
om huru djupt och rättvist millioner at dem
afskydde henne. Hon fruktade Nikolaus för
hans beherrskande ställning och väldiga makt
och hatade honom för tjensterna han gjort
henne och de bittra förödmjukelser som han icke
besparade henne; hon var ursinnig öfver hans
intriger och afundsjuk på hans inflytande öfver
hennes slavonska befolkningar. Hon längtar
efter att blifva fri, men förtviflande om sin för-
måga att befria sig sjelf, vill hon icke be-
tala priset för sin befrielse genom andra. Be-
nägen att såra, men ändå rädd för att slå
tillb, bibehöll hon ett helt år en obeslutsam
men ändå hotande och rustande ställning;
besluten att ej göra ett drag förrän hon väl
garderat sig på alla punkter och satt sig i
trygghet för- hvarje tillfällighet; bestämd en-
dast i en punkt, att icke utsätta sig för ak-
tiv fientlighet af Ryssland, förr än hon till-
ackorderat sig aktift bistånd af de allierade
och neutralitet eller understöd af det öfriga
Tyskland; ifrig att riskera så litet och för-
säkra sig om så mycket som möjligt, — sy-
nes hon hafva vunnit allt efter sitt hjertas
lust. Det skulle tyckas utaf fördraget af den
2 Dec. att vi äro förbundna att hjelpa henne
om hon anfalles af Ryssland; men det finns
ingen motsvarande förbindelse å hennes sida,
vare sig att anfalla Ryssland eller att hjelpa
oss. Låtom oss kasta en blick på de sanno-
lika följderna af denna uppgörelse, eftersom
händelserna fortgå och utveckla sig, om den
icke modifieras under tiden. Viantaga.
dan vi så tro, att Österrike ämnar — . (5,
oss, om det kan göra så - suta sig till
görande och synba- utan någon stor af-
år varse dett — Tara, — och att Ryssland
ja - oa likaväl som vi.
Om Sebastopol icke faller och vi ej blifva
Herrar öfver Krim redan i vinter, kan krisen
au! en tid uppskjutas. Men vi tro ej på ett
mycket längre uppskof. Vi antaga att vå:
seger der är fullständig och säker. I samma
ögonblick dock så sker, skall Ryssland cj
hafva något skäl att ett ögonblick längre der
eller i Bessarabien qvarhålla en enda soldat.
Ismail skall det utan tvifvel starkt befästa och
kraftigt försvara. Odessa vet det är oför-
svarbart, emedan vi kunna förstöra det, om
vi ej taga det från sjösidan. Ryssland vet
också att det är hvarken i Bessarabien eller v:d
Donau som Österrikes öde och politik — och
följaktligen utsigterna för kriget — skola be
stämmas. De bästa ryska trupperna äro redan
sammandragna på sydgränsen af Polen. I
ögonblicket då Krim faller skall en allmän
rörelse af hela moskovitiska styrkan ega rum
i denna riktning. Inom några få veckor skall
en ofantlig armå vara färdig att marschera
till anfall. Det ögonblick Nikolaus är färdig,
skall han icke vänta på sin nye motstånda-
res diplomatiska senfärdighet. Han skall
falla öfver honom som en ljungeld.
Han vet väl tre saker: jörst att polackarne,
som utgöra en betydlig del af hans arme,
och som han icke kunde lita på om de ställ-
des mot fransmän, turkar eller engelsmän,
skola med ursinnigt bat slåss mot Österri-
karne, och att galicierna, slavonerna och
magyarerna i österrikisk tjenst icke kunna på-
räknas att kämpa ärligt mot ryssarne; för det
andra, att polska gränsen ligger endast några
och trettio mil från Wien och att Olmitz är
den enda starka fästningen på den vägen; för
det tredje vet han — hvad för ingen som ens
i någon mån känner historien om de napoleon-
ska krigen är obekant — att de österrikiska
armerna alltid retirera vid första försök som
göres att falla dem i flanken eller hota deras
kommunikationer.
Nu underskatta vi för ingen del antalet
eller beskaffenheten af Österrikes trupper. De
äro beundransvärdt exercerade, utrustade och
anförda. Vi tvifia ej att de skola slåss bra,
men vi hafva läst för mycket af krigshisto-
rien från 1796 till 1814, för att ej hafva
märkt att deras id om krig ligger snarare i
strategiska operationer än skarp fäktning; de-
ras vana och grundsats är att nedlägga vap-
nen då de blifva slagne och retirera då de
råka ut för en öfverlägsen motståndare;
alla de slagtningar hvari ryssar och österri-
kare fäktade sida vid sida, var det allt.
Österr ke som släppte till fångarne, och Rysslan.
de stupade och sårade; äfven i det ungersk:
kriget blefvo österrikarne alltid slagne, oc!
slutligen är det ej att göra dem någon skon
om vi antaga att de blifva slagna vid först
tillfälle, i fall ryssarne kämpa med någotnär
samma raseri och uthållighet hvarpå de gåfv
rof vid Inkerman. Det är äfven sannolik
att vid ett så kritiskt tillfälle skall kejsare
af Ryssland i egen person föra befälet, oc
att han skall göra de största möjliga an
strängningar för att vinna seger. Han ska
begripa vigten af att slå det mest förtviflad
slaget på en gång, och innan England oc
Frankrike kunna göra någon hjelp; — doc
hvad hjelp någondera af dem skulle kunn
göra, då deras egna armer äro utsläpade oc
upptagna och dessutom hundradetals ofarbai
mil från krigsskådeplatsen, samt då hvarje di
version före sommaren är omöjlig, det kunr
vi i sanning icke begripa. Vianse det derfö
för ingen del osannnolikt — och vi styrkas
denna tro af de erfarnaste militärpolitiker, a
innan våren är förbi kan Nikolaus hafva
Hofburgen eller under Wiens murar dikter
ss AA