F
Och vördnadsfullt fattande Elisabeths hand,
drog han henne till dörren.
Gör nu er skyldighet,, sade han till Grin-
stein.
Men kom dervid ihåg min befallning, och
skona bonom,, sade Elsabeth, som långsamt
och dröjande lemnade rummet.
Nu till Ivau,, befallde Griänstein sina sol-
dater, och alla ilade till den unge kejsarens
sofrum.
Der rådde en stilla frid. Blott vårdarin-
;norna hade vaknat och skyndsamt begifvit sig
.derifrån, för att söka räddning. Man hade
vöfvergifvit barnet, som icke vaknat vid bull-
wet rundt omkring.
Stilla låg han der i sin präktiga vagga,
ihvilken stod på en slags estrad i midten af
rummet, belyst af det matta skenet från en li
taket nedhängande lampa. Lik enrosenknopp
Yramstack det lilla slumrande, leende barnan-
sigiet ur de gröna sidenkuddarne, och ingaf
sjelfva de råa krigarne vördnad.
De stodo i början förvånade och häpna vid
ingången i rummet, sedan trädde de långsamt
och smygrande på tåspetsarne närmare och
slöto en krets kring vaggan. Men ihågkom-
mande den nyra kejsarinnans ord: skosa hans
sömn), vågade ingen att väcka barnet,
Det var en sällsam anblick. I midten af
salen en präktig vagga med ett slumrande
barn, och rundtomkring dessa skäggiga sol-
dater med vilda, hotande änsigten, och blic-
ken väntansfull häftad på det lilla barnan-
sigtet.
Dörren öppnades, och blek och förskräckt
störtade Ivans amma fram till vaggan. Sol-
daterna vinkade befallande att hon skulle hålla
sig stilla till dess kejsaren vaknade. Den
arma qvinnan förstummades, men hennes fram-
brytande tårar vittnade om hennes Smärta.
En hel timma hade tilländalupit, — då