F Och vördnadsfullt fattande Elisabeths hand, drog han henne till dörren. Gör nu er skyldighet,, sade han till Grinstein. Men kom dervid ihåg min befallning, och skona bonom,, sade Elsabeth, som långsamt och dröjande lemnade rummet. Nu till Ivau,, befallde Griänstein sina soldater, och alla ilade till den unge kejsarens sofrum. Der rådde en stilla frid. Blott vårdarin;norna hade vaknat och skyndsamt begifvit sig .derifrån, för att söka räddning. Man hade vöfvergifvit barnet, som icke vaknat vid bullwet rundt omkring. Stilla låg han der i sin präktiga vagga, ihvilken stod på en slags estrad i midten af rummet, belyst af det matta skenet från en li taket nedhängande lampa. Lik enrosenknopp Yramstack det lilla slumrande, leende barnansigiet ur de gröna sidenkuddarne, och ingaf sjelfva de råa krigarne vördnad. De stodo i början förvånade och häpna vid ingången i rummet, sedan trädde de långsamt och smygrande på tåspetsarne närmare och slöto en krets kring vaggan. Men ihågkommande den nyra kejsarinnans ord: skosa hans sömn), vågade ingen att väcka barnet, Det var en sällsam anblick. I midten af salen en präktig vagga med ett slumrande barn, och rundtomkring dessa skäggiga soldater med vilda, hotande änsigten, och blicken väntansfull häftad på det lilla barnansigtet. Dörren öppnades, och blek och förskräckt störtade Ivans amma fram till vaggan. Soldaterna vinkade befallande att hon skulle hålla sig stilla till dess kejsaren vaknade. Den arma qvinnan förstummades, men hennes frambrytande tårar vittnade om hennes Smärta. En hel timma hade tilländalupit, — då