ligt. Många yrken äro nemligen af den be-
skaffenhet att de endast lemna råämne- fö!
något visst annat yrke, som sedan förarbetai
detsamma, tills det omsider blir färdigt föl
den slutliga konsumtionen. En person som
egnat sig åt producerandet af sådana råäm-
nen kan egentligen icke direkt afyttra sina
alster till någon annan än den som ämnal
ytterligare förarbeta dem; han vore således,
om det direkta bytet vore det enda, beröfvad
möjligheten att genom byte erhålla den öf-
riga mångfalden af ting som han behöfde och
med detsamma beröfvad all möjlighet att sub-
sistera.
Vi veta af det förut anförda att ett ömse-
sidigt utbyte af de särskilda yrkenas alster
är ett nödvändigt vilkor för samhällets och
hvarje dess medlems bestånd och trefnad.
Vi veta äfven, att det enkla bytet, vara mot
vara, i de allraflesta fall är ett oanvändbart
medel för åvägabringandet af detta de produ-
cerade tingens utbyte, hvars lifliga och ohäm-
made gång utgör ett verkligt lifsvilkor för
samhället. Det torde här icke vara utan
nytta att erinra sig hvilka de väsentligaste
svårigheterna äro, som vidlåda det direkta
bytet och göra känbart behofvet att på annat
sätt än genom ett i de flesta fall otillämpligt
omedelbart utbyte åvägabringa egodelarnes
cirkulation i samhällskroppen. Första vilko-
ret för afhjelpandet af ett ondt är ju i all-
mänhet det, att man klart och skarpt gör sig
reda för hvaruti det består. När detta är väl
utredt, är det snart sagdt till hälften botadt.
Så äfven här. För att erhålla en allmän före-
ställning om det omedelbara bytets otillräck-
lighet såsom medel för ett allsidigt varu-ut-
byte, behöfver man blott erinra sig hvilka de
omständigheter voro, som i det ofvanför an
förda exemplet gjorde det så svårt, ja nästan
omöjligt för den deri föreställde vhattmakaren
att erhålla hvad han önskade — hvarken mer
eller mindre. Dessa hinder äro nemligen af
den beskaffenhet, att de måste återkomma vid
de allraflesta omedelbara byten, så att det
måste anses som en särdeles ovanlig tillfäl-
lighet, om ej så sker. De omständigheter,
som alltid skola lägga hinder i vägen för det
direkta bytet, äro, såsom det ofvan anförda
exemplet redan visar, hufvudsakligen dessa:
å ena sidan, svårigheten att träffa en sådan
producent af den vara jag åstundar, som vid
det tillfälle då jag önskar verkställa bytet är
benägen att i utbyte emottaga just den sak
jag har att erbjuda: å andra sidan, sedan
jag anträffat en producent, som dertill är hå-
gad, hvilket ofta nog torde vara omöjligt,
den lika sällsynta händelsen att de till utbyte
ämnade varorna så noga motsvara hvarandra
i värde, att båda parterna finna sig hågade
att ingå i byte med hvarandra. Det är tyd-
ligt, att dessa här påpekade hinder och olä-
genheter skulle med ens försvinna, om det
funnes ett slag af ting först och främst så
underligt beskaffadt, att det af alla och alltid
emottoges med lika begärlighet i utbyte mot
de ting som hvar och en producerat. Egde
jag en sådan sak i min hand att erbjuda i
utbyte mot hvarje yrkesidkares särskilta al-
ster, så behöfde jag ej löpa verlden omkring
för att finna den producent, som i utbyte vore
hågad att emottaga den sak jag har att er-
bjuda ; bytet skulle kunna upp göras med den
förste jag vände mig till. andra sidan
skulle jag sjelf vara benägen att afyttra mina
egna alster till hvem som helst, som infunne
sig för att tillbyta sig dem, endast han i ut-
byte erbjöde mig den ifrågavarande saken.
Men utom egenskapen att vara för alla och
alltid begärligt, skulle det nämnda slaget af
ting vara efter bebag delbart, utan att (liksom
hatten i ofvan anförda exempel) de särskilta
delarne derigenom förlorade nästan allt värde;
denna egenskap skulle göra att dess värde
kunde noga afpassas efter och motsvara hvil-
ket annat slags ting som helst, mot hvilka
det komme i fråga att utbytas.
Och ett sådant slags ting ej allenast fin-
nes, utan har äfven under årtusenden blif-
vit användt såsom den vara, mot hvilken
alla andra produkter af de mest skiljaktiga
slag utbytas. Det är de ädla metallerna, guld
och silfver, hvilka äro i besittning af de egen-
skaper, som göra att de öfverallt och alltid
med begärlighet emottagas, att man för dem
kan tillbyta sig alla andra produkter af
hvad slag de ock vara må. TIalla tider hafva
ouldet och silfret utöfvat en oemotståndlig,
man kunde nästan säga hemlighetsfull drag-
ningskraft på menniskorna, åtminstone på hela
det stora flertal af menniskor som ej afsagt
sig att glädjas åt och njuta af de ting som
i verlden äro,. Till följd af denna deras all-
männa begärlighet blefvo de också tidigt an-
vända till medel för produkternas utbyte, och
för att härtill blifva ännu mera tjenliga, er-
höllo de en för detta ändamål särskidlt beräk-
nad form, hvarmed äfven följde en särskild
benämning: mynt. De ädla metallerna hafva
derigenom erhållit en dubbel användning.
ena sidan förarbetas de på mångfaldigt sätt,
till husgeråd, till smycken, med ett ord till
produkter, som på ett eller annat sätt tjena
oss till nöje eller nytta och skilja sig idetta
fall icke väsentligt från den öfriga mångfal-
den af ting som vi förskaffa oss för den nytta
eller det nöje de göra oss. Å andra sidan
förekomma de under en form (nemligen så-
som mynt), under hvilken de omedelbart
hvarken äro oss till någon nytta eller skänka
oss något nöje; endast den girige njuter må-
hända af penningen såsom sådan. Under
——-2—?XH0—— — — — 22Q zZ