delning har till nödvändig följd ett ömsesidigt utbyte af de särskilda yrkenas alster mot hvarandra. Det följer nu att i korthet tillse, hur detta utbyte i verkligheten kommer att gestalta sig. Vid första påseendet vill det synas, som om det enklaste och naturligaste vore, att hvar och en omedelbart af de öfrige i utbyte mot produkterna af sitt arbete förskaffade sig de ting, som han sjelf ej producerar, men som för honom äro icke mindre nödvändiga än hans egna produkter. Ett sådant omedelbart utbyte, eller byte i egentlig mening, förekommer likväl högst sällan, och vid närmare eftersinnande finner man också att det i de allra flesta fall vore en omöjlighet. Hvarföre? Emedan dertill fordras ett sammanträffande af en mängd olika omständigheter, som högst sällan eger rum. Utan att här ens vilja försöka att fullständigt uppräkna alla vilkoren för ett direkt byte (vara mot vara), kunna vi likväl antyda så mycket som är tillräckligt för att inse att ett sådant byte högst sällan kan ifrågakomma. Saken upplyses bäst med exempel, och vi vilja derför anföra ett sådant, äfven om detta, som troligt är, kommer att förefalla läsaren en smula trivialt; det är icke mindre upplysande och bevisande för det. Föreställom oss då en yrkesidkare, hvilken som helst, en hattmakare t. ex., som för tillfället vore i behof af, låt vara, en ny rock. Han beger sig till skräddaren och framställer för denne sin önskan att erhålla det nämnda klädesplagget, i utbyte hvarför han erbjuder sig att lemna en af honom sjelf nyss förfärdigad hatt. Men här börja nu svårigheterna. Det kan nemligen allt för väl hända, att vår skräddare af ett eller annat skäl ej finner sig hågad att tillbyta sig den erbjudna hatten: han kan t. ex. för ej så länge sedan hafva förskaffat sig en sådan, med hvilken han tycker sig kunna ännu en tid bortåt vara fullt belåten. Deremot är det ganska väl tänkbart att han för sin rock skulle vilja tillbyta sig t. ex. ett nytt dord och detta är åter en sak, som vår hattmakare naturligtvis ej kan prestera. Något direkt byte kan således emellan dessa båda icke komma i fråga. Låtom oss emellertid ännu vidare fullfölja vår hypotes. Vi antaga då att hattmakaren efter detta första missöde beger sig till någon annan skräddare, för ått ytterligare försöka sin lycka. Det är icke omöjligt, att samma otur här omigen förföljer honom, ja man kan tänka sig det så motgjordt, att ingen enda at alla de skräddare, till hvilka han vänder sig, åtminstone för tillfället vore i behof af någon ny hatt — det enda som hattmakaren har att erbjuda. Under sådana, visst icke otänkbara omständigheter, blefve det för denne omöjligt att få tillbyta sig den rock han behöfde och han såge sig derigenom försatt i den obehagliga ställningen att icke kunna få ett för honom möjligen ganska känbart behof uppfyldt. Men antagom att han efter mycket omak slutligen träffade en skräddare som vore benägen att i utbyte emottaga den ofta nämnda hatten — alla svårigheter vore dermed visst icke undanröjda. Rockens förfärdigande kunde ju möjligtvis hafva erfordrat dubbelt så mycket arbete, som det hattmakaren behöft använda för att få sin produkt färdig, och det vore då icke så mycket att undra på, om skräddaren kände sig mindre benägen att byta jemnt om jemnt med en sak som kostat blott hälften af den tid som han behöft för att få sitt arbete färdigt. Det kan väl också hända, att vår hattmakare sjelf finner detta en smula obilligt och att han derför erbjuder sig att i utbyte mot rocken lemna, icke en utan två hattar, på det att bytet må blifva någorlunda jemnt å ömse sidor. Nu tycks det väl som alla svårigheter vore lyckligt och väl undanröjda, så att båda parterna skola finna sig å ömse sidor fullkomligt belåtna. Ändå icke! Skräddaren har ännu invändningar att göra, äfven mot ett byte på detta vilkor; då han aldrig hade behof af eller önskade sig mer än blott en hatt, tycker han att det i alla fall vore att så godt som bortskänka för intet hälften af det arbete han nedlagt på rocken om han bortbytte honom emot två hattar, af hvilka den ene vore honom fullkomligt öfverflödig. På detatthattmakaren likväl engång må få sig en rock, vilja vi söka öfvertala skräddaren att gå in på bytet, äfven om vi ej kunna neka att han ej har så alldeles orätt, då han finner det litet galet att vara försedd med två hattar, under det att åtskilligt annat möjligtvis kunde bättre behöfvas. Ännu tokigare hade det kunnat blifva, om man t. ex. å ömse sidor funnit och kommit öfverens om, att kostnaderna och arbetet för rocken motsvarade dem för två och en half hatt! På hvad sätt skulle bytet då varit möjligt? Svårligen hade det kunnat blifva fråga om att dela den tredje hatten itu. Det hade då ej funnits någon annan utväg, så vida ej någondera parten skulle blifva lidande, än att skräddaren lemnade två rockar och i utbyte sjelf emottoge fem hattar. Det hade ju varit beqvämt! Den ene hade varit tvungen att skaffa sig två rockar i stället för en, och den andre hade erbållit ett helt hattmagasin! Af denna lilla byteshistoria — som efter behag skulle på mångfaldigt sätt kunna varieras, endast man utbytte de deri uppträdande personerna mot ändra — torde det redan till öfverflöd vara tydligt, hvilka svårigheter vore förknippade med det direkta varu-utbytet. I många fall vore det dessutom rentaf omöjDetta kallar ni ett recept emot rödgråtna ögon, sade hon rysande, och det är ett par bilder som komma håren att resa sig på hufmm a Fil aäR et RK 2 a: