delning har till nödvändig följd ett ömsesi-
digt utbyte af de särskilda yrkenas alster
mot hvarandra. Det följer nu att i korthet
tillse, hur detta utbyte i verkligheten kom-
mer att gestalta sig. Vid första påseendet
vill det synas, som om det enklaste och na-
turligaste vore, att hvar och en omedelbart
af de öfrige i utbyte mot produkterna af sitt
arbete förskaffade sig de ting, som han sjelf
ej producerar, men som för honom äro icke
mindre nödvändiga än hans egna produkter.
Ett sådant omedelbart utbyte, eller byte i
egentlig mening, förekommer likväl högst säl-
lan, och vid närmare eftersinnande finner man
också att det i de allra flesta fall vore en
omöjlighet. Hvarföre? Emedan dertill for-
dras ett sammanträffande af en mängd olika
omständigheter, som högst sällan eger rum.
Utan att här ens vilja försöka att fullständigt
uppräkna alla vilkoren för ett direkt byte
(vara mot vara), kunna vi likväl antyda så
mycket som är tillräckligt för att inse att ett
sådant byte högst sällan kan ifrågakomma.
Saken upplyses bäst med exempel, och vi
vilja derför anföra ett sådant, äfven om detta,
som troligt är, kommer att förefalla läsaren
en smula trivialt; det är icke mindre upp-
lysande och bevisande för det.
Föreställom oss då en yrkesidkare, hvilken
som helst, en hattmakare t. ex., som för till-
fället vore i behof af, låt vara, en ny rock.
Han beger sig till skräddaren och framställer
för denne sin önskan att erhålla det nämnda
klädesplagget, i utbyte hvarför han erbjuder
sig att lemna en af honom sjelf nyss förfär-
digad hatt. Men här börja nu svårigheterna.
Det kan nemligen allt för väl hända, att vår
skräddare af ett eller annat skäl ej finner sig
hågad att tillbyta sig den erbjudna hatten:
han kan t. ex. för ej så länge sedan hafva
förskaffat sig en sådan, med hvilken han tyc-
ker sig kunna ännu en tid bortåt vara fullt
belåten. Deremot är det ganska väl tänkbart
att han för sin rock skulle vilja tillbyta sig
t. ex. ett nytt dord och detta är åter en sak,
som vår hattmakare naturligtvis ej kan prestera.
Något direkt byte kan således emellan dessa
båda icke komma i fråga. Låtom oss emel-
lertid ännu vidare fullfölja vår hypotes. Vi
antaga då att hattmakaren efter detta första
missöde beger sig till någon annan skräd-
dare, för ått ytterligare försöka sin lycka.
Det är icke omöjligt, att samma otur här om-
igen förföljer honom, ja man kan tänka sig
det så motgjordt, att ingen enda at alla de
skräddare, till hvilka han vänder sig, åtmin-
stone för tillfället vore i behof af någon ny
hatt — det enda som hattmakaren har att
erbjuda. Under sådana, visst icke otänkbara
omständigheter, blefve det för denne omöj-
ligt att få tillbyta sig den rock han behöfde
och han såge sig derigenom försatt i den obe-
hagliga ställningen att icke kunna få ett för
honom möjligen ganska känbart behof upp-
fyldt. Men antagom att han efter mycket
omak slutligen träffade en skräddare som vore
benägen att i utbyte emottaga den ofta nämn-
da hatten — alla svårigheter vore dermed
visst icke undanröjda. Rockens förfärdigande
kunde ju möjligtvis hafva erfordrat dubbelt
så mycket arbete, som det hattmakaren be-
höft använda för att få sin produkt färdig,
och det vore då icke så mycket att undra på,
om skräddaren kände sig mindre benägen att
byta jemnt om jemnt med en sak som ko-
stat blott hälften af den tid som han behöft
för att få sitt arbete färdigt. Det kan väl
också hända, att vår hattmakare sjelf finner
detta en smula obilligt och att han derför
erbjuder sig att i utbyte mot rocken lemna,
icke en utan två hattar, på det att bytet må
blifva någorlunda jemnt å ömse sidor. Nu
tycks det väl som alla svårigheter vore lyck-
ligt och väl undanröjda, så att båda parterna
skola finna sig å ömse sidor fullkomligt be-
låtna. Ändå icke! Skräddaren har ännu in-
vändningar att göra, äfven mot ett byte på
detta vilkor; då han aldrig hade behof af el-
ler önskade sig mer än blott en hatt, tycker
han att det i alla fall vore att så godt som bort-
skänka för intet hälften af det arbete han
nedlagt på rocken om han bortbytte honom
emot två hattar, af hvilka den ene vore ho-
nom fullkomligt öfverflödig. På detatthatt-
makaren likväl engång må få sig en rock,
vilja vi söka öfvertala skräddaren att gå in
på bytet, äfven om vi ej kunna neka att han
ej har så alldeles orätt, då han finner det
litet galet att vara försedd med två hat-
tar, under det att åtskilligt annat möjligt-
vis kunde bättre behöfvas. Ännu tokigare
hade det kunnat blifva, om man t. ex. å
ömse sidor funnit och kommit öfverens om,
att kostnaderna och arbetet för rocken mot-
svarade dem för två och en half hatt! På
hvad sätt skulle bytet då varit möjligt? Svår-
ligen hade det kunnat blifva fråga om att
dela den tredje hatten itu. Det hade då ej
funnits någon annan utväg, så vida ej någon-
dera parten skulle blifva lidande, än att skräd-
daren lemnade två rockar och i utbyte sjelf
emottoge fem hattar. Det hade ju varit be-
qvämt! Den ene hade varit tvungen att
skaffa sig två rockar i stället för en, och
den andre hade erbållit ett helt hattmagasin!
Af denna lilla byteshistoria — som efter
behag skulle på mångfaldigt sätt kunna va-
rieras, endast man utbytte de deri uppträdande
personerna mot ändra — torde det redan till
öfverflöd vara tydligt, hvilka svårigheter vore
förknippade med det direkta varu-utbytet. I
många fall vore det dessutom rentaf omöj-
Detta kallar ni ett recept emot rödgråtna
ögon, sade hon rysande, och det är ett par
bilder som komma håren att resa sig på huf-
mm a Fil aäR et RK 2 a: