KANRAVVKCCUSSSNSSSESSSS
på förbättrade metoder, hvilkas frukter i sin
ordning skulle utsättas för likartade angrepp.
Odlingen af foderväxter på trädesjord och
vexelbrukets allmännare införande försvåras
betydligen genom den hos oss stadga ie stäng-
selskyldigheten och har derföre på de flesta
orter endast undantagsvis kunnat tillvägabrin-
gas. Förgäfves har man genom skiftesstad-
gan sökt lemna jordbrukaren fria händer att
efter bästa insigt och förmåga sköta sina i be-
stämda rågångar slutna egor; den inskränkning
i eganderätten, som berörde stadga ostridigt
innebär, har ej kunnat ersättas af fullt deremot
svarande fördelar, så länge samma eganderätt i
ett annat hänseende ej skyddas af annat än
svaga förskansningar, hvilkas intagande ej är
förknippadt med något ansvar. Sedan i vår:
land, hvars klimat på de flesta orter ej tillå-
ter närande bete för längre tid än högst fyra
månader, den förvända seden inrotat sig att
utsträcka denna tid till sex, ja ofta till sju
månader, i ändamål att sålunda kunna fram-
svälta ett större antal kreatur än de verkliga
tillgångarne medgifva, har denna sed funnit
ett mäktigt stöd i våra stängsellagar, utan
hvilka sannolikt längesedan en af bete min-
dre beroende och på verklig fodertillgång mera
grundad ladugårdsskötsel- skulle hafva utveck-
lat sig. Fodring medelst bete är nemligen
någonting som tillhör landtbrukets barndom:
i samma mån den odlingsbara jorden mera
bearbetas, och trädets areal förminskas, blir
ingen plats för beten, och skogens späda al-
ster blifva ock för dyrbara att i sin första
uppkomst förtäras och nedtrampas 5). En min-
dre, men på slättlandet ganska kännbar olä-
genhet af gärdesgårdar, är att de sidor af in-
hägnade åkrar, som varit utsaita för yrväder,
alltid befinnas om våren besvärade af drifvor
hvilka, sent smältande, skada höstsäden eller
förhindra vårsåningen.
Den förödelse, som det af lagen helgade
stängselraseriet åstadkommmer i våra skogar,
redan förut från alla håll tagna i anspråk af
hvarje loflig och olofiig industri (den sednares
idkare hugnas hos oss mel högre rang och
anständigare titel än vanliga tjufvar: de näm-
nas, som bekant är, åverkare), är för mycket
i ögonen fallande att behöfva synnerligen om-
ordas. Hvar och en, som är mäktig af den
ringaste tanke och beräkningsförmåga, häpnar
vid den tröstlösa anblicken af ett nära polen
beläget land, i alla riktaingar genomskuret af
ändlösa skrank, sammanbundna vid hvart-
annat steg af tvenne trädämnen, och vid det
hufvudlösa hushållningssätt, som låter ett lef-
vande kapital, hvars räntor klokt använda
skulle kusna rikligen fylla såväl behofvet af
bränsle som de mångfaldiga en utvidgad in-
dustri fordrar, ofruktbart förmultna, utan an-
nat ändamål än att ge Guds fria natur den
på en gång mest kostbara, onyttiga och fula
ram.
Dessa länge insedda och beklagade olägen-
heter af vårt stängselsystem framkallade vid
sistförflutna riksdag åtskilliga motioner, dels
åsyftande undanrödjandet af den oriktiga prin-
cip i vår lagstiftning, enligt hvilken egendoms
omgärdande icke blott är en rättighet utan en
skyldighet, och angrepp å denna egendom så-
lunda blifver en slags rättighet, dels innehål-
lande förslag till ändringar uti nu gällande
stadganden. Till de förra, eller dem som af-
sågo upphäfvandet af berörde princip och fast-
ställandet af en riktigare, den nemli sen att hvar
och en skulle ansvara för sina eg a kreatur,
hörde de af friherrarne Fleming och Hjerta,
hr Hasselrot och Falk från Skaraborgs län
väckta motioner, bland hvilka hr Hassel oats
närmast uttalade hvad som sedermora bLict
ständernas beslut. Inom lag- och eckosomi-
utskotten kom den afdelning, som der i för-
sta hand behandlade detta ärende, till det be-
slut att bibehålla nu gällande förhållande så-.
som regel, men undantagsvis tillåta delegare
besluta om stängselskyldighetens upphörande,
hvarvid det beslut skulle gälla, hvarom de
flesta sig förena, der dessa tillika egde mer
än jordrymden inom samiälligheten. Uti kongl.
kungörelsen af den 23 Oktober 1850 hade
redan förut dylika öfverenskommelser blifvit
medgifna; men genora det dervid fästade vil-
kor ati de måste vara enhälliga för att blifva
förbindande, har denna lag förblifvit utan all
inverkan på de gamla förhållandena. Afdelnin-
gens förslag föll inom utskotten, hvilka såsom
enda resultatet af sina långvariga och mödo-
samma forskningar i dessa ämnen framlade
det vidtomfattande reformförslaget att hägnad
af stenmur ej finge inskjuta på grannens om-
råde mer än sex qvarter,. Emot detta af-
styrkande afgåfvos flere reservationer, bland
hvilka friberre Hjertas utmärker sig genom
klar och kraftig deduktion, och der reservan-
ten såsom sin egen tavka upptagit afdelnin-
gens ofvananförda förslag, emedan han ej
emotsåg möjligheten att med hopp om fram-
gång kunna gå längre. På riddarhuset föreslogs
emellertid af hr statsrådet Gripenstedt det
amendement, -att den sunda principen om
kreatursegares ansvarighet skulle antagas så-
som regel och de gamla fö hållandenas vid-
; Såsom ett prof på betets och det torra fodrets olika
verkan på kreaturen, må nämnas resultatet af ett
försök, anstäld: af den som skrifver deita. En del
oxar sändes för sommaren till ett temligen godt
skogsbete, der de under hela tiden icke användesi
något arbete. Den återstäende delen fodrades vid
gården på stall om nätterna, men höllos om da-
garne i strängt arbete. Då vid sommarens slut den
iärea driftan åtarkam och iamfärdag med da atall-