dörren blef nu märkbart. Presten fortfor med
högtidligt allvar, och lugnt leende stod Arna
vid brudparets sida.
Nu öppnades dörren hastigt och med en
vredgad uppsyn, åtföljd af sina generaler,
stannade prinsen på tröskeln.
Ingen lät störa sig. Liksom träffad af
åskan blef prinsen stående, stirrande och orör-
lig; bakom honom såg man generalernas för-
vånsde ansigten, hvilka höjde sig på tå-
spetsarne den ena öfver -en andra och med
framsträckta halsar bjödo till att få se en
skymt af denna sällsamma, oväntade scen.
Slutligen uppstod. ibland dem ett halfhögt
mummel och de trängde sig vidare fram tiil
dörren, medan prinsen, som öfvervunnit sin
förvåning, trädde in i rummet.
En skarp blick från presten bjöd tystnad,
under det han med ännu högre stämma fort-
for att läsa brudv:gseln. Leende vinkade
Anna sin gemål till sig och helsade genera-
lerna med en lätt böjning på hufvudet.
De bugade sig ända till golfvet för regen-
tinnan. t
Nu kom slutbönen och välsignelsens utde-
lande. Knäböjande uttalade presten den, —
även regentinnan böjde knä och drog prin-
sen ned bredvid sig. Följande sin öfverbe-
fälvafvares efterdöme sjönko äfven genera-
lerna på knä; ingen vågade afbryta den hög-
tidliga ceremonien.
Den heliga förrättningen var slutad. Pre-
sten kyste brudparet, välsignade dem och af-
lägsnade sig med sina tjenare; honom följde
Julias tjenarinnor.
Nun vände sig Anna med et stolt leende
till prinsen och sade: En tillfälliehet har
gjort er, min gemål, till vittne af detta kär-
leksförvund. Tillåtes det mig fråga ers hög-
het hvad som förskaffat mig ert oväntade,
något sällsamma besök, och huru det kom-