J -—
kejsarens hotmästare, bärande på en guldbro-
derad dyna de kejserliga insignierna.
Anna Leopoldowna tog den unge Ivan på
gina armar; barnet tog emot henne och ut-
sträckte jollrande sina armar efter den ly-
gande kejsarkronan.
Anna, med sin son på armen, gick maje-
stätiskt till midten af salen, och der upphö-
jande barnet, sade hon stolt: här hafven j
er kejsare! Vördnad för er herrskare ! På
knä för kejsaren !
Det var ett trollslag som träffade alla lika,
såväl generalerna som palatsets tjenstemän och
betjening. Alla föllo på knä, alla bugade sig
ända till jorden.
Anna njöt med ett stolt löje denna triumf
under det hennes gemål med harm och blyg-
sel i silt hjerta stod bredvid henne. Lefve
kejsaren ! ljöd det ifrån alla läppar, och bar-
net Ivan, alla ryssars sjelfherskare, skrek med
af förnöjelse öfver det brokiga - sällskapets
buller.
Lefve vår höga regentinna Anna Leopol-
downa! ropade nu högt Julia von Mengdens.
Såsom ett dundrande jubelrop återskallade
det i hela salen:
Lefve vår regentinna Anna Leopoldownal
En fjerdedels timma sednare hade genera-
lerna aflägsnat sig, och kejsaren med sin hof-
stat återvändt till sina rum.
Anna Leopoldowna blef allena med sin ge-
mål och de nygifta, hvilka dragit sig undan i
en fönsternisch och sagta talade med hvaran-
dra. Anna vände sig till sin gemål och sade
i en kall, skärande ton:
Ni må tillstå min gemål, att jag är myc-
ket ädelmodig! Det var i min makt att låta
arrestera er som högförrädare, men jag före-
drog att blott skämma ut er, emedan ni olyck-
ligtvis är mitt barns fader.n
(Forts. följer.)
4.