mer sig att mina generaler oanmälda ledsaga
er till derag herrskarinna och regentinna?
Prinsen stammade några förlägna, osarx-
manhängande ord, hvilka Anna ej låtsade be-
märka.
Hon vinkade generalerna att träda närmare
och sade sedan med sitt förbindligaste och
mest tjusande leende: Ah, nu tror jag mig
veta grunden för er hitkomst, mine herrar.
Era loyala och trogna hjertan längta att nal-
kas er kejsare. Det är sannt, hans trogne
undersåter hafva icke på länge sett honom,
ty sjelfva kejsaren är icke skyddad för väder-
lekens skadliga inflytande, och vi hafva haft
ganska fuktiga dagar, hvarföre den unge kej-
saren icke visat sig. Jag skattar högt den
afsigt som fört er hit, och billigar att min
gemål så oförväntadt förde er med sig. J
kunnen nu öfvertyga er, att kejsaren lefver
och befinner sig väl. Julia, för hit den unge
kejsaren.w
Julia skyndade bort och grefve Lynar när-
made sig vördnadsfullt regentinnan, med
hvilken ban sakta talade några ord.
Ni har mycket rätt, herr grefve,, svarade
Anna högt, och i det hon vände sig till sin
gemål och generalerna, fortfor hon: Grefve
Lynar är med rätta bekymrad öfver den
oförmodade offentlighet, som man gifvit hans
förening med sin brud. Min hoffrökens fa-
milj vägrade sitt samtycke till detta förbund
med en utlänning och yrkade att Julia skulle
förmäla sig med en annan som de bestämt
till bennes make. andra sidan gjorde fa-
miljeförhållanden det till en pligt för grefven
att tills vidare hålla sin förbindelse hemlig.
Julia, ansatt af sina obevekliga slägtingar,
upptäckte allt för mig, och emedan jag äl-
skar Julia och såg att hon skulle blifva högst
olycklig med hvarje annan än grefve Lynar,
gynnade jag hennes böjelse för honom. De