norska bladen, hafva numera rätt att af oss
fordra upplysning om det sätt, hvarpå vår
framställning blifvit af den norska pressen
upptagen. Morgenbladet aftryckte vår arti-
kel, med några bifogade reflexioner, som äf-
ven blifvit i Aftonbladet återgifna. Morgen-
bladet vidrörde endast en af de framställda
punkterna, nemligen dena rörande handelsge-
menskapen mellan provinserna på båda sidor
on riksgränsen, och anmärkte dervid att bla-
det för sin del gerna önskade denna förbina-
delses frihet, men att hindren derför icke
låge på norska sidan, der ej någon gräasbe-
vakning finnes och intet hinder lades i vägen
för afyttring af svenska varor, såsom exempel
hvarpå åberopades att det till och med en tid
i Caristiania funnits en försäljningsbod för
svenska kläden. Utan att nu fördjupa oss i
undersökningen af den frågan, huruvi!a all-
tid en sådan liberalitet varit å norska sidan
iakttagen, och huruvida ej åtskilliga exempel
skull: kunaa anföras på motsatsen, åtmin-
stone hvad några vissa varor angår, medgifva
vi gerna att vi önskade en fullkomlig libe-
ralitet mot norska införselvaror å svenska si-
dan, och vi beklaga uppriktigt att sådana
händelser kunnat ega rum som den i gårdags-
bladet omtalade konfiskationen i Amäl af
norska lädervaror. Christiania-Posten åter-
gaf först vår artikel, utan att derom yttra nå-
got, och först sedan ett annat svenskt blad
deröfver uttalat sin förvåning, förklarade den
förstnämnde tidningen att den kände sig 5f-
vertygad, att en väl skrifven uppsats skulle
genom sina argumenter göra så stor verkan
bland Christiania-Postens läsare, att den icke
ansåg sig behöfva tillägga någon uppmaning
att taga densamma i öfvervägandep, tilläg-
gande det norska bladet för öfrigt, att efter
det sätt, hvarpå Christiania-Posten uppfattar
unionens fördelar, fölle det af sig sjelft att
den önskar det dessa på handelns väg måtte
få så stor verksamhet som möjligt.
Det meranämada norska bladet synes såle-
des lika med oss önska en lifligare och friare
handelsgemenskap mellan de båda rikena —
om de egentligen politiska sidorna af de unio-
nella förhållandena har det undvikit att yttra
sig — men i det följande söker bladet att, så
vidt vi rätt fattat dess mening, afböja den af
oss önskade diskussionen inom pressen med
den förklaring, att i Norge handels- och tull-
frågor äro nästan lika mycket öfverlåtna till
regeringens obehindrade och oberoende afgö-
rande som i Sverge genom grundlagarnen,
samt att det knappast gifves något ämne hvari
storthinget mera låter leda sig af regeringens
åsigter, än i frågan om tulltaxan, äfvensom
att regeringens åsigter hufvudsakligen bestäm-
mas af finansiella skäl, då tullen är den nor-
ska statskassans väsentlivaste inkomst (om-
kring två tredjedelar af hela norska statsin-
traderna) soch det vill man att den skall för-
blifva. Frågan om bevarandet eller inskrän-
kandet af handelsförbindelsernas frihet betrak-
tas af Christiania-Posten följaktligen såsom en
blott och bar administrationssak, hvarom nor-
ska folket föga bekymrar sig, men som emel-
lertid väl i tiden skall uppgöras af svenska
och norska statsråden sinsemellan, och bla-
det antager att norska regeringens åsigter i
denna fråga äro vänskapliga mot Sverge in
abstracto, ehuru den icke vill gå i borgen för
att de blifva lika vänskapliga in concreio, d.
v. s. när det kommer till kritan, som man sä-
ger. Hufvudsumman är att frågan om friare
handelsförbindelser mellan båda rikena enligt
dena norska tidningens uppfattning är reduce-
rad till ett simpelt räknestycke i finansdepar-
tementet,. Dervid har det hittills stannat med
diskussionen å norska pressens sida.
Vi hafva i dag fattat pennan att referera,
icke för att kritisera. Vi vilja derföre ej hel-
ler för denna gången undersöka om norska
folket verkligen betraktar det goda förhållan-
det, den broderliga endrägten mellan de för-
enade folken i den stuud hela Europa på dem
riktat sina blickar, blott och bart såsom ett
smpelt räknestycke, ovärdigt att sysselsätta en
fri nations uppmärksamhet, och lämpadt att
uträknas i specie och skilling af några kler-
ker inom finansdepartementets byråer. — Vi
vilja ej ingå i någon gissniog om rätta tolk-
ningen af de vältaliga föredragen vid före-
ningsfesten i Christiania eller söka att utfor-
ska om den af en frejdad vetenskapsman, hos
oss lika vördad för sin ädla och upphöjda
personlighet som för omfattningen af sina in-
sigter, i så sköna ord uttryckta önskningen
att vägarne mellan de båda folken måtte blifva
rätt många, — vi vilja ej söka att utforska,
sade vi, hurvida dessa och andra herrliga
ord, som funnit det klangfullaste genljud i
svenska bröst, verkligen voro uttrycket af
känslor som delades af kärnan bland norska
folket, eller om de många festtalen endast voro
en för tillfället af den politiska decensen fö-
reskrifven fras, och ett fintligt sätt att besvara
den stora europeiska pressens kommentarier
öfver värmegraden i den brödrakärlek som
förenar nordens brödrafolk. Vi tillägga en-
dast i förbigående att talet om räknestyckena
ännn icke rubbat vår tro på sanningen af de
tänkesätt som den 4 November bland Norges
folk funno så vältaliga uttryck. Vi syssel-
sätta oss i dag endast med norska pressen,
och vi måste dervid icke förbigå några yt-
tranden i det danska Fedrelandets sista Chri-
stianiakorrespondens, med anledning af den
förenämnde artikeln i Aftonbladet.
Denna korrespondensartikel har den stora
förtjensten att i få allmänna drag samman-
fatta de hufvudsakliga betänkligheter som man
i Norge kan hysa mot en utveckling eller ett
förlifligande af föreningen. Unionen är efter
denna uppfattning blott och bart en dynasti-
marmaneskan mellan två länder. som mutan dan