norska bladen, hafva numera rätt att af oss fordra upplysning om det sätt, hvarpå vår framställning blifvit af den norska pressen upptagen. Morgenbladet aftryckte vår artikel, med några bifogade reflexioner, som äfven blifvit i Aftonbladet återgifna. Morgenbladet vidrörde endast en af de framställda punkterna, nemligen dena rörande handelsgemenskapen mellan provinserna på båda sidor on riksgränsen, och anmärkte dervid att bladet för sin del gerna önskade denna förbinadelses frihet, men att hindren derför icke låge på norska sidan, der ej någon gräasbevakning finnes och intet hinder lades i vägen för afyttring af svenska varor, såsom exempel hvarpå åberopades att det till och med en tid i Caristiania funnits en försäljningsbod för svenska kläden. Utan att nu fördjupa oss i undersökningen af den frågan, huruvi!a alltid en sådan liberalitet varit å norska sidan iakttagen, och huruvida ej åtskilliga exempel skull: kunaa anföras på motsatsen, åtminstone hvad några vissa varor angår, medgifva vi gerna att vi önskade en fullkomlig liberalitet mot norska införselvaror å svenska sidan, och vi beklaga uppriktigt att sådana händelser kunnat ega rum som den i gårdagsbladet omtalade konfiskationen i Amäl af norska lädervaror. Christiania-Posten återgaf först vår artikel, utan att derom yttra något, och först sedan ett annat svenskt blad deröfver uttalat sin förvåning, förklarade den förstnämnde tidningen att den kände sig 5fvertygad, att en väl skrifven uppsats skulle genom sina argumenter göra så stor verkan bland Christiania-Postens läsare, att den icke ansåg sig behöfva tillägga någon uppmaning att taga densamma i öfvervägandep, tilläggande det norska bladet för öfrigt, att efter det sätt, hvarpå Christiania-Posten uppfattar unionens fördelar, fölle det af sig sjelft att den önskar det dessa på handelns väg måtte få så stor verksamhet som möjligt. Det meranämada norska bladet synes således lika med oss önska en lifligare och friare handelsgemenskap mellan de båda rikena — om de egentligen politiska sidorna af de unionella förhållandena har det undvikit att yttra sig — men i det följande söker bladet att, så vidt vi rätt fattat dess mening, afböja den af oss önskade diskussionen inom pressen med den förklaring, att i Norge handelsoch tullfrågor äro nästan lika mycket öfverlåtna till regeringens obehindrade och oberoende afgörande som i Sverge genom grundlagarnen, samt att det knappast gifves något ämne hvari storthinget mera låter leda sig af regeringens åsigter, än i frågan om tulltaxan, äfvensom att regeringens åsigter hufvudsakligen bestämmas af finansiella skäl, då tullen är den norska statskassans väsentlivaste inkomst (omkring två tredjedelar af hela norska statsintraderna) soch det vill man att den skall förblifva. Frågan om bevarandet eller inskränkandet af handelsförbindelsernas frihet betraktas af Christiania-Posten följaktligen såsom en blott och bar administrationssak, hvarom norska folket föga bekymrar sig, men som emellertid väl i tiden skall uppgöras af svenska och norska statsråden sinsemellan, och bladet antager att norska regeringens åsigter i denna fråga äro vänskapliga mot Sverge in abstracto, ehuru den icke vill gå i borgen för att de blifva lika vänskapliga in concreio, d. v. s. när det kommer till kritan, som man säger. Hufvudsumman är att frågan om friare handelsförbindelser mellan båda rikena enligt dena norska tidningens uppfattning är reducerad till ett simpelt räknestycke i finansdepartementet,. Dervid har det hittills stannat med diskussionen å norska pressens sida. Vi hafva i dag fattat pennan att referera, icke för att kritisera. Vi vilja derföre ej heller för denna gången undersöka om norska folket verkligen betraktar det goda förhållandet, den broderliga endrägten mellan de förenade folken i den stuud hela Europa på dem riktat sina blickar, blott och bart såsom ett smpelt räknestycke, ovärdigt att sysselsätta en fri nations uppmärksamhet, och lämpadt att uträknas i specie och skilling af några klerker inom finansdepartementets byråer. — Vi vilja ej ingå i någon gissniog om rätta tolkningen af de vältaliga föredragen vid föreningsfesten i Christiania eller söka att utforska om den af en frejdad vetenskapsman, hos oss lika vördad för sin ädla och upphöjda personlighet som för omfattningen af sina insigter, i så sköna ord uttryckta önskningen att vägarne mellan de båda folken måtte blifva rätt många, — vi vilja ej söka att utforska, sade vi, hurvida dessa och andra herrliga ord, som funnit det klangfullaste genljud i svenska bröst, verkligen voro uttrycket af känslor som delades af kärnan bland norska folket, eller om de många festtalen endast voro en för tillfället af den politiska decensen föreskrifven fras, och ett fintligt sätt att besvara den stora europeiska pressens kommentarier öfver värmegraden i den brödrakärlek som förenar nordens brödrafolk. Vi tillägga endast i förbigående att talet om räknestyckena ännn icke rubbat vår tro på sanningen af de tänkesätt som den 4 November bland Norges folk funno så vältaliga uttryck. Vi sysselsätta oss i dag endast med norska pressen, och vi måste dervid icke förbigå några yttranden i det danska Fedrelandets sista Christianiakorrespondens, med anledning af den förenämnde artikeln i Aftonbladet. Denna korrespondensartikel har den stora förtjensten att i få allmänna drag sammanfatta de hufvudsakliga betänkligheter som man i Norge kan hysa mot en utveckling eller ett förlifligande af föreningen. Unionen är efter denna uppfattning blott och bart en dynastimarmaneskan mellan två länder. som mutan dan