STOCKHOLM, den 2 Jan. Den sista politiska händelse under det nyss förflutna året, som kommit till vår kännedom, kan på visst sätt sägas i sig återspegla karakteren af hela detta märkvärdiga tidsskifte. Det var en ny sviken fredsförhoppning. Den 28 Deo. egde i Wien en rådplägning rum mellan de allierade makternas sändebud, Österrike inberäknadt, vid hvilken sammankomst äfven Rysslands sändebud vid det österrikiska hofvet, furst Gortschakoff, hade infannit sig, Påtagligen stod denna öfverläggning isammanhang med den slutliga termin; utgående med årets slut, inom hvilken Ryssland skulle hafva ingått på de allierades fredsvilkor, då i motsatt fall Österrike utfästade sig att med vestmakterna träffa öfverenskommelse om tillgripandet af verksamma utvägar till erhående af det föresatta målet. Telegrafen berättar oss, att de förhoppningar man fästat vid denna konferens icke blifvit af utgången motsvarade, hvilket icke kan vilja säga något annat än att Ryssland tillintetgjort de fredsförhoppningar man ännu i sista stund kan hafva fästat vid fördraget af den 2 Dec. Det är icke troligt att de tre sista dagarne af året gjort någon ändring i detta resultat. Nästan hela det förflutna året har framställt en kedja af gäckade bemödanden för freden, äfven :sedan den ryske sjelfherrskarens gränslösa öfvermod gjorde fredens bibehållande, på annat vilkot än genom hela Europas bekännelse af sin undergifvenhet, alldeles: omöjligt. Huru hafva ej de båda tyska stormakternas kabinetter pinat sig och arbetat föratt i det längsta uppehålla störtfloden, som den gamle Metternich profeterade skulle komma efter honom. Hvilka noter och fredsförslag hafva ej utsvettats i de tyska kanslierna, och då Österrikes skarpsinnige statsmän allt klarare syntes inse hvad detta rikes frid tillhörde, häru har ej Preussens med Rysslands oczar besvågrade monark sökt att förhala händelserna med underhandlingar till fromma för sin höga anförvandt. Ännu i sista ögonblicket, när Österrike afslutat sin traktat med vestmakterna, skickade denne furste, neutralitetens köttsliga uppenbarelse, särskilda beskickningar till vestmakterna för att underhandla -på sidan om det österrikiska fördraget, utan tvifvel i det ändamål att åt sin moskovitiske frände utverka den mildaste möjliga tolkning af de fyra garantierna, — ett bemödandehvari han dock svårligentlärer lyckas. Att emellertid äfven Preussen, liksom Österrike, motser en tid då det måste uppgifva sin neutralitet och taga sitt parti för eller emöt de europeiska intressena, kan slutas af dess länge fortsatta betydande rustningar. Att äfven de vestra makterna, isynnerhet England, endast ogerna beträdt krigets bana och så länge som möjligt lånat sitt öra åt fredsförslagen, bör icke förundra någon. Cannings och den förste Napoleons förutsägelser om långvarigheten och omfattningen af det krig, som efter deräs uppfattning skulle om en mansålder uppröra och omgestalta hela Europay sväfvade för deras statsmäns ögon, och tungt måste de känna ansvaret att tända en Jåga, för hvars utbredande och fortfarande de visste med sig sin oförmåga att utstaka någon gräns. Först med-expeditionens afsändande till Krim och angripandet af ryska området, kan det sägas att de egentligen drogo svärden. Men dermed ställdes också sakerna på spetsen, och en återgång blef omöjlig, en försoning otänkbar förr än Rysslands öfvervälde i Svar a Hafvet var alldeles tillintetgjordt. Den korta engelska parlamentsessionen har ådagalagt att det brittiska folket ej tänker stanna på halfva vägen, och den ställning båda de allierade regerinrne intagit, de oerhörda uppoffringar deras folk underkastat sig,och de mäktiga rustningar som i dessa länder allt fortfarande föreEKENS SNES TESTER SATSAR ENAT EN