STOCKHOLM, den 2 Jan.
Den sista politiska händelse under det nyss
förflutna året, som kommit till vår känne-
dom, kan på visst sätt sägas i sig återspegla
karakteren af hela detta märkvärdiga tids-
skifte. Det var en ny sviken fredsförhopp-
ning. Den 28 Deo. egde i Wien en rådpläg-
ning rum mellan de allierade makternas sände-
bud, Österrike inberäknadt, vid hvilken sam-
mankomst äfven Rysslands sändebud vid det
österrikiska hofvet, furst Gortschakoff, hade
infannit sig, Påtagligen stod denna öfver-
läggning i- sammanhang med den slutliga
termin; utgående med årets slut, inom hvil-
ken Ryssland skulle hafva ingått på de allie-
rades fredsvilkor, då i motsatt fall Österrike
utfästade sig att med vestmakterna träffa öf-
verenskommelse om tillgripandet af verksamma
utvägar till erhående af det föresatta målet.
Telegrafen berättar oss, att de förhoppningar
man fästat vid denna konferens icke blifvit
af utgången motsvarade, hvilket icke kan vilja
säga något annat än att Ryssland tillintetgjort
de fredsförhoppningar man ännu i sista stund
kan hafva fästat vid fördraget af den 2 Dec.
Det är icke troligt att de tre sista dagarne af
året gjort någon ändring i detta resultat.
Nästan hela det förflutna året har framställt
en kedja af gäckade bemödanden för freden,
äfven :sedan den ryske sjelfherrskarens gräns-
lösa öfvermod gjorde fredens bibehållande, på
annat vilkot än genom hela Europas bekän-
nelse af sin undergifvenhet, alldeles: omöj-
ligt. Huru hafva ej de båda tyska stormak-
ternas kabinetter pinat sig och arbetat föratt
i det längsta uppehålla störtfloden, som den
gamle Metternich profeterade skulle komma
efter honom. Hvilka noter och fredsförslag
hafva ej utsvettats i de tyska kanslierna, och
då Österrikes skarpsinnige statsmän allt kla-
rare syntes inse hvad detta rikes frid tillhörde,
häru har ej Preussens med Rysslands oczar
besvågrade monark sökt att förhala händel-
serna med underhandlingar till fromma för
sin höga anförvandt. Ännu i sista ögonblic-
ket, när Österrike afslutat sin traktat med
vestmakterna, skickade denne furste, neutra-
litetens köttsliga uppenbarelse, särskilda be-
skickningar till vestmakterna för att under-
handla -på sidan om det österrikiska fördra-
get, utan tvifvel i det ändamål att åt sin
moskovitiske frände utverka den mildaste
möjliga tolkning af de fyra garantierna, —
ett bemödande- hvari han dock svårligentlärer
lyckas. Att emellertid äfven Preussen, lik-
som Österrike, motser en tid då det måste
uppgifva sin neutralitet och taga sitt parti
för eller emöt de europeiska intressena, kan
slutas af dess länge fortsatta betydande rust-
ningar.
Att äfven de vestra makterna, isynnerhet
England, endast ogerna beträdt krigets bana
och så länge som möjligt lånat sitt öra åt
fredsförslagen, bör icke förundra någon. Can-
nings och den förste Napoleons förutsägelser
om långvarigheten - och omfattningen af det
krig, som efter deräs uppfattning skulle om
en mansålder uppröra och omgestalta hela
Europay sväfvade för deras statsmäns ögon,
och tungt måste de känna ansvaret att tända
en Jåga, för hvars utbredande och fortfarande
de visste med sig sin oförmåga att utstaka
någon gräns. Först med-expeditionens af-
sändande till Krim och angripandet af ryska
området, kan det sägas att de egent-
ligen drogo svärden. Men dermed ställdes
också sakerna på spetsen, och en återgång
blef omöjlig, en försoning otänkbar förr än
Rysslands öfvervälde i Svar a Hafvet var all-
deles tillintetgjordt. Den korta engelska par-
lamentsessionen har ådagalagt att det britti-
ska folket ej tänker stanna på halfva vägen,
och den ställning båda de allierade regerin-
rne intagit, de oerhörda uppoffringar deras
folk underkastat sig,och de mäktiga rustnin-
gar som i dessa länder allt fortfarande före-
EKENS SNES TESTER SATSAR ENAT EN