förlossningen, utan att puerperalfeber varit förhan-
den; äfven hade hon sett flera barnsängsqvinnor som
klagat öfver smärta i låren eller haft svullnader på
lärens inre sida utan att de varit angripna af puer-
peralfeber.
Fru Engholm, som tjenstgjort under fra Döhles
frånvaro på landet, intygade: att hr Retzius såväl
besett som med handen undersökt Samuelssons till-
stånd innan han ordinerat andra spanska flugans
päläggning; att denna undersökning sträckt sig såväl
till de angripna ställena å kroppen, som till under-
lifvet, hvilket ej varit uppdrifvet; att hr Retzii före-
skrift om sängklädernas rening afsåg, att detta skulle
ske sedan patienterna blifvit flyttade från det rum
der Samuelsson legat, och rummet sälunda blifvit ut-
rymdt — hennes förut gjorda uppgift, att de säng-
kläder Samvelsson begagnat skulle genast efter hen-
nes bortfyttning uttagas och renas, hade tillkommit
genom ett missförstånd —; att hon straxt före Sa-
muelssons bortflyttning sett att hennes högra lår ej
varit angripet, och att Samuelsson aldrig klagat öf-
ver smärta i detsamma. Då hon gjordes uppmärk-
sam på doktor Böttigers utsago rörande denna kropps-
dels tillstånd, när hon straxt derefter samma dag tog
vård om Samuelsson, tycktes hon vilja antaga, att
den af hr Böttiger anmärkta svullnad kunnat upp-
komma under hustru Samnelssons transportering, och
vidblef bestämdt sin egen utsago om patientens till.
stånd straxt före flyttningen från Pro Patria.
Aktor, borgmästaren Mellbin, anmälde nu att han
vid besök å Pro Patria för att inhemta könnedom
om lokalen erfarit att i det rum, som ligger utan-
för allmänna rummet och hvilket af patienterna
begagnas vid deras naturliga uttömningar, men nu
saknar kakelugn, så att det är nära nog att förlikna
vid, som orden föllo, ett uthus, skall förr ha fun-
nits en kakelugn, hvilken hr Retzius låtit nedtaga
och till sig hemföra, skolande den nu vara uppsatt i
hr Retzii drängstuga, samt att vid inrättningen skall
förr ha funnits ett badkar af koppar för patienternas
behof, men att hr Retzius förut låtit utbyta detta mot
ett honom tillhörigt badkar af bleck, och sedan af-
hemta äfven detta sednare, men likväl fordrat att fru
Döhle skulle betala detsamma säsom genom hennes
försummelse förkommet. Äfven öfver dessa omstän-
digheter ville hr Mellbin, att hr Retzius skulle för-
klara sig.
Hr Retzius ansäg aktor öfverskrida sin befogenhet,
då han ville utan uppdrag inqvirera i frågor som
rörde en enskild korporations rätt, och vägrade att
häröfver afgifva förklaring.
Hr Mellbin vidblef emellertid sitt yrkando, förme-
nande att i ett mål af beskaffenhet som detta, all
männa åklagaren hade till pligt att söka alla möj-
liga upplysningar, och då man antagit att hustru Sa-
munelssons sjukdom uppkommit af förkylning i det
rom, från hvilket kakelugnen blifvit borttagen, så
ansåg han synnerligen vigtigt att få utredt i hvad
mån hr Retasius kunde anses vara vållande till detta
rems kalla beskaffenhet, hvilket hr Retzius först un-
der rättegången sagt aldrig hafva varit med kakelugn
försedt.
Sedan domstolen ålagt hr Retaius att förklara sig
öfver hvad hr Mellbin nu anmält, upplyste hr Retzius
att det ifrågavarande rummet förut varit inrättningens
arkiv och då försedt med kakelugn; men då det
skulle användas till sitt nuvarande ändamål, hade det
befunnits nödigt att i detsamma applicera ett drag-
rör, som kunde afleda de ohelsosamma dunsterna; för
att lemna plats åt detta dragrör hade man ansett be-
höfligt att nedtsga kakelugnen; direktionen hade dä
medgifvit hr Retzius, som åtagit sig att läla verk-
ställa detta arbete på egen bekostnad, att få utbyta
denaa kakelugn mot en honom tillhörig glaserad,
hvilken vore lämpligare att användas till reparation
af de öfriga kakelugnarne i inrättningens lokal; detta
hade skett, och den af hr Retzius lemnade kakelug-
nen finnes ännu på inrättningens vind.
Ordföranden tillfrågade nu hr Retzius, om han
kunde med något protokollsutdrag styrka sin förkla-
ring i detta hänseende. Detta förmenade hr Retzius
vara öfverflödigt, dä ordföranden i sällskapet Pro Pa-
sia vore närvarande och säkert kunde upplysa att han
af haudlingarne inhemtat hurusom det verkligen sä
förhölle sig som br Retzius uppgifvit.
Hr hofmarskalken Aminoff förklarade med anled-
ning häraf, att han såsom ordförande och direktions-
ledamot velat öfservara förhandlingen för att kunna
inhemta de upplysningar som voro nödiga för inrätt-
ningens förvaltning, och hvad beträffade nu ifrågava-
rande kakelugn, så vitsordade han att i ett protokoll,
som varit fördt långt förr än han tillträdde sin ord-
förandebefattning, han läst ett beslut om sädant ut-
byte af kakelugnar, som nu hr Retzius omförmölt,
ehuru ban ej kunde upplysa om ordalagen varit be-
stämdt sådana, som hr Retzius citerat dem.
Då aktor äfven pyyrkade att få förklaripg rörande
badkaret, afstyrkte hr Retzii rättegängsbiträde sin kli-
ent att häröfver något yttrande afgifva såvida icke
aktor ville tilltala hr Retzius för olofligt tillgrepp;
men hr Retzius förklarade sig villig att äfven i deana
del lemna upplysning. Ett badkar af koppar hade
funnits såsom inrättningens tillhörighet, men det var
af sådan konstruktion, att de sjuka ej kunde ieri
aedläggas, utan var begagneligt blott för friska per-
soner eller sådana som sjelfva kunde krypa nedi det-
samma. Med direktionens goda minne — om det
var tillfölje af något formligen inprotokolleradt di-
rektionsbeslut, kunde hr Retzius ej erinra sig — hade
hr Retzius lätit till iorättningen föra ett honom till-
hörigt måladt kar af bleck, som kunde begagnas äf-
sen af sjuka, och i stället lätit till sig hemta inrätt
ningens kopparkar, hvilket likväl sedermera vid hvarje
inventering blifvit i inventarieförteckningen upptaget
säsom inrättniogen tillhörigt men med anmärkning
att det stär hos professor Retzius å Kungsholmen.
Badkaret af bleck hade deremot fått qvarstå vid in-
rättningen, ehuru hr Retzius icke kunde erinra sig
att någotdera karet varit nånsin begagnadt derstädes
under den tid af 30 år han vid Pro Patria fungerat.
Hvad beträffade frågan om bleckkarets äterhemt-
ning af hr Retzius, förklarade ban att han en dag
funnit det borta från inrättningen och frägat fru Döhle
efter detsamma. Hon hade då svarat, att ett bud,
som varit försedt med hr Reizii skriftliga sedel, af-
remtat det till låns. Hr Retzius kunde ej erinra sig
att han åt någon utlånat karet, och fru Döhle kunde
hvarken förete hr Retzii sedel eller uppgifva hvem
som erhällit karet. Med anledning häraf hade han
örklarat, att fru Döhle finge ersätta detsamma. Se-
dermera hade dock karet kommit till rätta, och hr
Retzius hade funnit, att han glömt det han medgif-
vit dess utlänande; det finnes nu vid inrättningen.
Då nu de båda nyinstämda mälen påropades och
nälsegarne framträdde, föll fru Döhle i vanmakt, och
villäts, sedan hon åter hemtat sig att från rätten af-
lägsna 3g. (Forts.)
LORDS ONOER