för flångt, och i förening med hästens vrid-
ning, dess lystrande, dess utan någon rim-
lig motivering alltför högt upplyftade sans,
ge det hela någon liten anstrykning a: Ko-
ketteri, som icke rätt väl låter förena sig med
den sannt monumentala stilen o. s.v. Idetta
hänseende måste dock naturligtvis meningarne
vara mycket delade, och vi låta för vår del
gerna dervid bero; det skulle bli alltför vid-
lyftigt för en tidningsartikel att undersöka i
hvilken mån de sistnämnda åsigterna kunna
ha något skäl för sig.
Någonting, hvarom deremot nästan alla
äro fullkomligt ense, är olämpligheten af den
fotställning som Birger Jarls stod erhållit.
Det har på den sista tiden blifvit ett verk-
ligt mode hos oss att uppställa statyer och
bilder så högt, att man ej kan se dem eller
åtminstone ser dem ur oriktig synpunkt. Teg-
nerstoden i Lund är uppställd på en så hög
piedestal, att den synvinkel, som derigenom
uppkommer blir för konstverket högst oför-
delaktig. Förlidne sommar upprestes vid
Haga ett monument öfver prins Gustaf; den
aflidne furstens bröstbild var ganska vacker
och: liknande, men den uppsattes så högt,
att ansigtet, som betraktas nedifrån, blir van-
ställdt och likheten icke mera skönjes. Nu
har man uppställt Birger Jarl så som menin-
gen vore, att denna vackra staty icke skulle
ses, som skulle den icke uthärda gransk-
ningen af en på närmare håll betraktande
blick. Måhända är denna mani en imitation,
som i någon mån kan erinra om Kellgrens
verser:
Pope puckelryggig var, Homer och Milton blinda,
Att deras likar bli godt folk! hvad tarfvas mer,
Än sätta puckeln på och ögonen förbinda ?
Den store Schinkel i Berlin höll nemligen
mycket af höga piedestaler, då han, ehuru
omfattande hans konstnärsblick var, dock
företrädesvis betraktade alla konstmonumen-
ter ur den architektoniska synpunkten; deri-
genom fick verkligen i Berlin, till följd af
Schinkels stora inflytande, på högre ort den
grundsatsen insteg i afseende på offentliga
plastiska monumenter, att de skulle bringas
så högt som möjligt i luften,. De konstnä-
rer, som varit sysselsatta med utförandet af
de herrliga marmorgrupperna på slottsbryg-
gan i Berlin, till hvilka Schinkel gaf ideen,
ha högligen beslagat att det icke varit dem
möjligt att utverka en minskning af de
133, fot höga fotställningarne, som äro i hög
grad hinderliga för effekten af sjelfva konst-
verken.
Man må icke i ett fall som detta tala om
den höga Vendömekolonnen och dylika, der
sjelfva kolonnen utgör monumentet, hufvud-
saken, och den på dess topp stående statyen
endast utgör ett dekoratift parti at densamma.
Så kan förhållandet icke vara här; dertill är
statyen alltför ansenlig och kolonnen alltför
oansenlig och ful. Olämpligheten afatt göra
kolonner, som äro architektoniska lemmar och
först få sin rätta betydelse genom ett hori-
zontelt öfverlag, till bärare af statyer, visar
sig bäst deraf att man sett sig tvungen att
ge kolonnen en klumpig och tung form; med
sitt proportionsvis korta, massiva skaft och
skaftringen, som ger ett utseende som skulle
kolonnen vara af ett mjukt ämne och genom
tyngden ha pressats ihop på midten, samt den
utomordentligt tunga kapitelen, får den ett
särdeles dystert uttryck. Vi ha sett ett blad
liksom halfofficielt förklara, att kolonnen vore
byzantinsk, emedan denna byggnadsstil på
Birgers tid var den rådande. Detta beror
utan tvifvel jå något misstag; den verkliga
byzantinska stilen hade sitt hem i Konstan-
tinopel och sträckte sitt inflytande i någon
större mån endast till några italienska städer,
förnämligast Ravenna samt några kyrkobygg-
nader vid Rhen under carolingiska tiden.
Den byggnadsstil, som utvecklade sig i
vesterlandet från 9d:e till 12:te århundradet, var
väsentligen grundad på den gamla romaniskt
fornkristliga stilen, och den företer en gan-
ska rik omvexling af kolonn- och kapitel-
former; för öfrigt hade just vid Birgers tid
det germaniska eller götiska elementet bör-
jat bana sig väg inom architekturen; just på
1200-talet börjades byggnaden af många bland
de stora götiska katedralerna och spetsbågssti-
lens tidiga inträde i norden bevisas blandannat
af Trondhjems berrliga domkyrka, som till
en del anlades mot slutet af 1100-talet, till
en del under Birgers tid och som ännu i sitt
förfall öfverträffar nordens alla medeltids-
byggnader:
Vare nu härmed huru som helst, det vissa
är att den vackra Birger-Jarls-stoden är pla-
cerad på ett högst ofördelaktigt sätt. Den
står på en sluttande, sned och oliksidig plan,
der man icke kan finna en punkt, som för
ögat verkligen framställer sig. såsom medel-
punkt. Och i stället:för att den gamla väl-
diga nordmanagestalten bort stå på en. fast
och trygg grund, harmonierande med det säkra,
granitfasta i hans eget väsende, har han nu blitvit
en- voltigör, som för de förbigående synes
vingla och vackla hit och dit mot de omgif-
vande husen.
Det synes hos oss för ögonblicket vara en
tid för statyer. Trenne ha nyligen blifvit resta;
Berzelii och Linnås minnesstoder skola snart
resas, och nu framkommer man med ett splitter
nytt förslag om ett monument öfver Sten Sture
den äldre på Brunkebergstorg. Vianse sjelfva
iden ganska god och vacker, men finna der-
emot ingen anledning att underskrifva det
projekt en annan tidning framkastat i afse-
Månads-uppgift öfver Riksbankens och dess I