sina anyftningar;
skådespel. ga
Stackars onkel Jean! Så frisk qvällen förut!
Hans nästan slocknade blick for än från den
ena, än till den andra af de kringstående,
hans läppar utstötte endast svaga och oarti-
kulerade Jjud; hans tunga var paralyserad.
Min ankomst, som han syntes vänta, lit en
glädjeblixt stråla i han ögon. På en gång
gör han ett sista försök, reser sig, pekar med
handen på Therese och på den gamla fåtöljen,
upprepar fiera gånger dessa begge rörelser,
som om han fruktade att jag ej nog iakttagit
dem, och återfaller mot sitt örngott hvarest;
han ligger orörlig.a I
Jag emottager era begge testamenten,
min onkel, utropade jag med en värma,
som borde göra smärtorna i hans sista ögon-
I
blick mindre grymma. Olyckligtvis
det var ett
han den bemlighet som han varit på väg att
anförtro mig, Hvarest finna de besparingar
som hans förutseende bestämt åt Therese?
Jag gjorde sedermera efterforskningar hvilka
ej medförde något resultat, hvarföre jag för-
modade att onkel Jean kanhända innan han
talat med mig redan anförtrott sig åt en an-
nan, hvilket val han förmodligen sedermera
ångrat. .
Jag ansåg det icke desto mindre för en
pligt att ersätta min kusin det stöd som hon
nyss förlorat; det förekom mig som om min
onkels sista blick gifvit mig en fars rättighet,
hvarför jag ålade mig hans pligter.
Den gamla fåtöljen hvars besittning ingen
tänkte förneka mig tog jag med mig, och
som botgörelse för mitt opassande gyckel be-
slöt jag att gifva den hedersplatsen i mitt
arbetsrum.
Min tant förklarade snart att hon ämnade
behålla Therese hos sig. Om detta nu skedde
af menniskokärlek eller beräkning, vann dock