denna bild danad enkom för den skådespe-
lerska (m:lle Sjöberg) som framställer den.
Uti den dramatiska kombinationen har för-
fattaren nedlagt stora förtjenster, bland annat
uti handligens koncentrering till tid och rum.
Då flera historiska tilldragelser blifvit i styc-
ket inflätade, såsom försåtet vid Demmin, der
konungen, åtföljd af blott 70 änska ryttare,
öfverfölls af 1500 neapolitanare, planen att
genom ett förgiftadt bref taga konungen af-
daga 0. 8. v., så ha anakronismer naturiigt-
vis biifvit oundvikliga, men dock utan att
författaren härutinnan trädt utöfver den frihet
som är dikten medgifven. Några scener af
stor effekt förekomma, t. ex. det ögoblic-
ket då svenskarne bestiga slottet Emme-
ritz fallande murar. I alla hänseenden bäst
täakt och genomförd är emellertid fjerde ak-
ten, som är full af dramatiskt bf, vi kunna
nästan säga storhet. Andra delar af stycket
äro deremot alltför utdragna och lemna det
lyriska elementet väl mycket öfverhand. Öf-
ver det hela är lagdt ett romantiskt skimmer.
så att, stode skädespelet ej på sin fasta hi-
storiska botten, kunde man nästan kalia det)
ett sagospel.
Dialogen, alltigenom i bunden stil, utmär-
ker sig för ett vårdadt, stundom skönt, nå-
gongång yppigt språk.
Skådespelets framställande på scenen före-
ter åtskilliga svårigheter, som man på Minde
teatern sökt på bästa sätt besegra och verk-
ligen äfven lyckats i flera delar, ehuru kan-
ske icke i alla. Till en början, hvilken u;:p-
gift har icke författaren gifvit skådespelaren,
då han fordrat af honom att på tiljorna fram-
ställa hvad hvar och en ibland oss vant sigl
att betrakta såsom inkarnationen af allt stort,
allt ädelt, allt högt som kan tänkas eller skå- .
das. Mindre teatern har dock gjort allt hvad
göras kunde för att visa oss hjeltekonungens
bild sann och lefvande; hon har uppdragit
dess framställande åt den svenska scenens
yppersta prydnad, åt Torsslow. Om vi der-
för någon gång finna oss ej fullt tillfreds-
ställda, om vi emellanåt sakna det majestät,
den öfverväldigande höghet, den ungdom-
liga kraft, som vi väntat, så får detta må-
hända till en betydlig del skrifvas på den
öfverspända fantasi, som i Gustaf Adolf vil!
se nästan något öfvermenskligt. I vissa de-
lar dock, till exempel i denna fjerde ak, der
författaren äfven nedlagt de rikaste materia-
lierna till bildens helgjutna återgifvande, der)
är Torsslow i sanning stor, och äfven de
längst drifna anspråk finna sig säkerligen der
icke blott tillfredsställda, utan öfverträftade.
Deremot tro vi att en mindre teatralisk håll-
ning i sluttablåen skulle iörhöja intrycke: af
dess rena skönhet.
En annan svårighet vid framställningen af
det ifrågavarande skådespelet är den stora
andel i bildernas skapande, som Topelius i
allmänhet öfverlemnar åt skådespelaren, hvar-
igenom han gör dennes uppgift dubbelt vigtig
och tager stora krafter i anspråk. Skulle väl
t. ex. skådespelet Efter femtio år ha vunnit
den framgång det rönt, om Drakenhjelms rol fal-
lit i händerna j å en mindre öfverlägsen konstuär
än den vi sett deri utveckla sådant mästerskap?
En föga ringare uppgift har författaren lemnat
den konstnär som skall återgifva titelrolen
uti det här ifrågavarande skådespelet. Fru
Lagerqvist, som på Mindre teatern spelar
denna rol, är ej fullt mäktig att lösa denna
uppgift. Vi ha dermed ej velat förneka hen-
nes ganska berömvärda bemödanden. Man
har mindre fog att hos henne klandra hvad
som åstadkommes än att sakna hvad som
fattas. Detta är framför allt den inre glöd
och hänföreise, som betingas af Reginas till
yttersta grad drifna svärmeri. Äfven sviker
henne rösten just ide ögonblick då dess hjelp-
medel tagas som mest i anspråk. Den för-
Jorar sig i skarpa och klanglösa ljud, der de-
klamationen kräfver en melodisk fullhet och
djup. Hennes stumma spel är deremot ofta
ganska utmärkt. Kostymen är ypperlig.
Uti furstens af Emmeritz rol inlägger hr
Pousette mycken förtjenst. Redan hans ma-
skering är förträfflig och han är ända igenom
den ridderlige ädling författaren tecknat. Sär-
deles lyckligt framsäger han den vackra var-
ningen till Regina att vaka öfver slottets kung-
lige gäst.
Hr Ahman finner sig uti jesuitens rol på
ett fält der han synes röra sig med mycken
förkärlek. Hans mimik är i allmänhet gan-
ska uttrycksfull och skulle knappast behöfva
det biträde af ögonens hemeka rullningar som
han något för flitigt anlitar.
Hr Stjernström framställer uti Larssons rol
en hjelte af den Banårska skolan. Han gör
det väl, men synes oss ej böra gifva högre
relief än oundgäng.igt är åt den något råa yta,
under hvilken bjeltens rena, fosterländska
hjerta bör så mycket möjligt är få skina fram.
Mäktigt och oemotståndligt rycker hr St ern-
ström åskådaren med sig genom det mäster-
liga sätt hvarpå han föredrager, sina såvger
vid pokalen.
Den unge finske krigaren Bertel framställes
af hr Kinmansson med den lifliga värma man
hos honom så högt värderar. Öfverste Axel
Lilje, en annan representant af den finska
troheten och hängifvenheten, historisk person,
med historisk trohet tecknad, spelas med san-
ning och god hållning af hr Lagerqvist. Ma-
skeringen är utmärkt, såsom alltid hos åcnne
skådespelare.
Återstår oss att nämna mllerna Nordgren
och Sjöberg. Den förra spelar Dorthe, en
rol ej synnerligen lämplig för henne och som
troligen fallit på hennes lott endast för det
sångnummer som öppnar stycket. MN Sjö-
berg är deremot såsom Kätchen fullkomligt i
sitt element, utvecklande det okonstlade be-
hag som är henne eget.
ko oh Om MM mn - VR Ls