stöld... Det är sannt,, tillade han skrat-
tande, att jag är på en gång tjufven och den
bestulne. Jag förekommer mig som de goda
småstadsgummorna, hvilka fuska på hushålls-
budgeten för att hjelpa en son som är student
i Paris; de hafva endast tusen olika sätt för att
låta frukten af deras fromina stöld framkomma
till sin bestämmelseort, då jag deremot behöfver
en hederlig man, hvilken en dag troget lem-
nar min stackars Therese den skatt, hvaröfver
jag satt honom till väktare. Sådan är den
medbro:tslighet jag bestämt dig till. Iugifver
den dig någon motvilja ?
sMn bästa onkel, inföll jag, tryckande
hans hand, hvad än vå intröffa skall jag
alltid göra mig värdig det förtroende ni visat
m
ig.
Nåväl, så hör då ... .
Men det var skrifvet att jag ingenting skulle
höra. Min onkel blef afbruten af min tants
och kusins återkomst, hvilka ej funnit pägon
af de personer hemma, som de ämnat besöka.
Vi skola vid ett annat tillfälle återtaga
detta samtal, sade min onkel sakta, då han
följde mig ut; faran är gudskelof ej stor.
Så säga vi ofta för att trösta oss öfver ett
dröjsmål, och synlig eller gömd är faran all-
tid der och väljer hvarken timma eller till-
fälle för att falla ned på oss.
Följande dag lät min tant underrätta mig,
ett min onkel, träffad af slag, låg på sitt yt-
terst , samt att jag skulle skynda om jag
ännu ville säga honom ett sisia farväl.
Några minuter derefter stod jag bredvid den
åöende; han låg utsträckt på en säng, seom
man hastigt ordnat i hans kabinett; fältskären
ck för tredje gången sin lansett i en åder,
hvarur blodet envisades att ej vilja rinna.
Adelaides drsg voro förvridna, och Therese
jåg på knä, med munnen tryckt mot fadrens
hand och förgäfves bjudande till att qväfva