allena för hvilken och hvarest årets inbespa-
ringar voro placerade. En enda gång yttrade:
onkel Jean sin förvåning i något lifliga or-
dalag, men Adelaide hade på förhand försett
sig med rättfördigande svar; hon talade vidt
och bredt om de stegrade matpriserna och
onkel Jeans goda appetit samt tilltagande
smak för ett läckert bord. Men det omärk-:
liga måleende, som detta rättfärdigande fram-
kallade, mottogs af den ömma Adelaide med
en så storartad vrede, att den lät onkel Jean
ana en hel framtid af åska och oväder, hvar-
före han genast böjde silt hufvud och stilla-
tigande afhörde den äktenskapliga gkrapan;
jag tror nästan att han dref sin kärlek till
fred så långt att ödmjukt begära förlåtelse
för den orättvisa misstanka ban vågat hysa.
Ifrån detta ögonblick blef Adelzile enväldig
herrskarinna i huset, men hon glömde aldrig
att förse sin mans bord med de utsöktaste
rätter, ty hon kände alltförväl denna hans
svaghet och visste att den elject så besked-
lige onkel Jean ej skulle tillåta den minsta
reform häruti.
Dock kröntes ej Adelaides seger af de ly-.
sande resultat hon hoppats, ty en förändring
inträffade i onkel Jeans inkomster, hvilken
förminskade till mer än en tredjedel alla möj-
liga besparingar. Onkel Jean fortfor likväl
att sköta sina affärer med samma ifver och
möda som förr, så att till och med Socrates
hustru skulle hafva skämts att uttala den
ringaste förvåning eller förebråelse. Tvungen
att skylla på tidernas dålighet, fann Adelaide,
af fruktan att göra gin man modlös, nya kraf-
ter att dölja sitt dåliga lynne så väl, att
onkel Jean, hvilken nu förde ett lugnt och
lyckligt lif, högt lofordade sig att hafva öf-
verlemnat sin myndighet åt en så god och
förnuftig bustru.
Jag har redan sagt att onkel Jean hade en