cz
gande till den fullständighet, som erfordras för
utsigterna till ett möjligt försvar. Han öfver-
fölls derföre ifrån ministeriella sidan nära
nog som en riksförrädare. Hans åsigt vann
lintet afseende; och han vågar likväl i detta
ögonblick fråga, huru med våra krigsförnö-
-( denheter nu skulle sett ut, om hans plan
vunnit något gehör, och om svenska fol-
kets representanter vid sådant förhållande
skulle ansett sig befogade aflägga en under-
I dånig tacksägelse för neutraliteten, då dess
jarffiende var hotad med uppgörelsen af rä-
I kenskap för gamla oförrätter? OC. H. A:dhar
under sin riksdagsmannabana alltid ansett det
vara hårdt, obilligt och orättvist, utt sedan
jordbruket icke mera är det enda inkomst-
givande yrke, såsom det i det närmaste var
vid indelningsverkets upprättande, det likaväl
fortfarande måste draga den största tyngden
af försveret. Han yrkade således länge passe-
volancens fördelning på hela den skattdra-
gande allmänheten; och efter många och
skarpa strider med den ministeriella sidan,
segrade han äntligen. OC. P. A:d yttrade sig
emot utgången af skeppshandeln; och då den
aflidne konung Carl Johan vid ett tillfäle
förebrådde honom det, tog han sig friheten
svara: att han ingalunda haft något att an-
märka emot sjelfva tanken, att genom för-
säljviog af odugliga skepp anskaffa medel
till bättre; men att det varit emot det skan-
da!ösa sättet att utföra denna affär, som ban
yttrat sig ogillande; och hvarvid monarken
svarsde: Ni vos valets, ni mes valets, ne sen
seraient plus mal acquiltes, que ces M:rs ne Vont
fait., Man kunde härvid icke snnat genmäla
än att H. M:t täcktes uti sitt eget yttrande
finna att man icke haft så synnerligen orätt
då man. klandrat utgången af denna olyckliga
statshandling. C. H. A:d åstadkom äfven
mycken ovilja bland de ministerielle, då hah
vid något tillfälle, såsom en besparing för
statsverket, yrkade minskning uti anslaget för
ministerstaten, ehuru han då icke insåg möj-
ligheten att, under de förlidet år förevarande
stora politiska förvecklingarne, vår i S:t Pe-
tersburg ackrediterade minister skulle roa sig
med resor till Italien och Paris.
Utan att på minsta vis vilja jäfva Svenska
Tidningens yttrande, att den så kallade oppo-
sitionen under konung Carl Johans tid om-
fattade få och ringare förmågor, så måste
man derirån likväl helt naturligt komma till
den slutsats, att de ministeriella förmågorna
icke måtte varit så oj:-mförligt mycket större,
som Svenska Tidningens förmenar; och om så
varit borde klandret i alla fall med mera skäl
drabba de större förmågorna än de mindre;
ty att styrelsen icke särdeles vårdade sig om
Stats-Tidningen, är ett så löjligt anförande,
att det måste för Svenska Tidningens räkning
röra de minst för löje fallna skrattmuskler;
och lyckligt för Svenska Tidningen om den
i längden kan påräkna det omsorgsfullare mi-
nisteriella omhuldandet, som sätter Sv. Tid-
ningen i tillfälle att lemna styrelsen det stöd,
som Carl Johans råd försummade att söka
hos deras Statstidning. Försvaret för egna
åtgärder är ett obehagligt företag, isynnerhet
när det vid omilde mans bedömande kan ty-
das såsom ett bemödande att för sig sjelf
uppgöra en förtjenstförteckning; men då för-
svaret kräfver det såsom motbevisning, så
tvingas man att öfvervinna motbjudelsen.
Svenska Tidningen uppmanas emellertid att
uppgifva, när och vid hvilket tillfälle C. H.
A:d på riddarhuset utfarit uti personliga ut-
fall emot styrelsepersonalen, utan att sak va-
rit föremålet.
Man torde kunna tillåta sig det förmätna
yttrandet, att Svenska Tidningen icke så noga
tagit vara på sakernas gång, då hon yttrar,
att landets praktiska frågor under den klan-
drade riksdagstiden lågo nere.n
Man vågar tvärtom tro, att allt hvad som
nu möjligen kunnat uträttas genom föregående
tavkevexlingar eller strider vsrit förberedt;
och sådana äro också de större samhällsange-
lägenheternas vanliga och naturliga gång.
Svenska Tidningen yttrar, att det var Schwe-
rins och Anckarsvärds stora tel, att hafva öppnat
en väg, som man öfvertygande inser hafva med-
fört så ringa båtnad för vårt samhällssk:ek:
att det var deras fel, att de förstörde sin egen
obestridliga (välförståendes ringare) förmåga uti
en gagnlös fejd m. m.n
De hade visserhgen i Svenska Tidningens
och i många dess själsfränders äsigt gjortl.
oändligt mycket bättre om de tegat; om de
aldrig yttrat något i afseende å de missför-
hållanden de ansågo vara för handen; om de
aldrig väckt några motioner; om de aldrig
bestridt några kungliga propositioner; men —
hade de då uppfyllt sin pbgt att såsom folk-
ombud yttra sin öfvertygelse i afseende å de
allmänna ärendernas gång?
Svenska Tidningen yttrar tämligen oförtäckt:
atlt hr von Hartmansdorff med sin utomordent-
liga arbetsförmåga skulle kunnat uträtta mycket
mera, om hans t:d på riddarhuset icke förnötts med
att ådagalägga tomrummet i de ihåliga opposi-
tionstalen.
Det vill synas af Svenska Tidningen att
hr von Hartmansdorff, obehbindrad af all oppo-
sition, skulle lyckats att efter sin modell,(4
reformera Sverge. Detta är väl möjligt, dålt
4
4
det föga låter sig göra att säga hvad somj:
är omöjligt; men månne den tänkande delen
af svenska folket delar Svenska Tidningens
rss — RSKR
allena för hvilken och hvarest årets inbespa- s
ringar voro placerade. En enda gång yttrade)
onkel Jean sin förvåning i något lifliga or-
dalag, men Adelaide hade på förhand försett