. Det är icke ett romanäfventyr som jag
ämnar berätta er, sade en af mina vänner,
det är min egen historia, och jag vill berätta
er den i dess hela enkelhet.
Min onkel, som i familjen allmänt kallades
för onkel Jean, var vid den tidpunkt då min
berättelse begynnes en femtio ärs mas med
blomstrande hy, stor mage och tredubbel
isterhaka, bakom hvilken en kort och tjock
hals försvann; hans drag uttryckte mycken
välvilja men föga kraft. Också var onkel
Jean ingen stridskämpe; den sämsta fred,
brukade han söga, är bättre än det bästa krig.
En ling efter en hustru, ika uppriktigt som
rättvist saknad, och far till en skön och älsk-
värd dotter, bade han gift om sig 1 hopp att
det nya äktenskapet skulle bli en Jljuf fort-
sättning på det förras behag. Hans uträkning
hade till en del slagit felt; ej att hans nya
hustra Adelaide, någonsin felade i uppmärk-
samhet och omsorger mot honom sjelt, men
hon satte så stor öfverdrift duri alt motivet
dertill ej länge förblef en hemlighet 1 r den
ganska klarseende onkel Jean. Adelaide hade
endast en passion i sitt hjerta, kärleken till
penningar, och onkel Jean, hvilken gjorde
stora affärer som vinmäklare, förtjenade till-
räckligt för att kunna tillfredsställa denna
Adelaides passion, såvida girigheten någon-
sin kan blifva tillfredsstölld.
Men husbållets besparingar, förvandlade i
statspapper eller egendomar, khunde en-
dast tillfalla Tberese, onkel Jeans dotter
och naturliga arftagerska. Adelaides hela
politik bade derföre till syfte kassanyckelns
försvinnande sgamt ensamt förvaltande af
hushållets alla utgifter. — Följaktligen inga
gjorda ekonomier i slutet af hvarje år, el-
ler för att tala tydligare, Adelaide visste