ståndens öfverläggningar, om icke oppositio-
nens män, först på riddarhuset och sedan i
borgare- och bondestånden? Är det icke de
konservativas Beelzebub, Johan Gabriel Richert,
som gifvit planen till och med den liberale
Poignant och den redlige f. d. statssekretera-
ren Dankwardt utarbetat den nya skiftesstad-
gan och hemmansklyfningsförordningen, hvilka
väl lära få anses såsom de hufvudsakligaste
ekonomiska reformer under konung Carl Jo-
hans regering? Hvem, om icke oppositionen,
genomdref vid 1840 års riksdag förslagen och
anslagen till en ordnad folkundervisning, till
förbättrade sirafanstalter, en menskligare fång-
vård och fattigvård rm. m.? Hvem har man att
tacka för dem förhatliga indragningsmaktens
upphörande och de tätareriksdagarna, hvilka utan
tvifvel utgjort den kraftigaste häfstång för det
politiska framåtskridandet och representatio-
nens inflytande pi regeringen? Månne dessa
förslag kommit från de reaktionära och blif-
vit genom dem genomdrifna? Hvem bragte
först å bane frågan om Jjernvägsanläggningar
här i landet och genomdref det första försla-
get härtill, om icke den liberale riksdagsman-
nen i borgareståndet, Wern, som likväl sam-
tidigt icke stort mildare än hr Petre behand-
lat både styrelsepersonalen och systemet? Från
hvilken källa, om icke den liberala lagkom-
mitten, har man hemtat alla de under de si-
sta 30 åren tillvägabragta förbättringar i både
den c vila och kriminala lagstiftningen m. m.,
som det blefve alltför vidlyftigt att uppräkna.
Och slutligen, hvilka vigtiga resultater tror
man väl att 1854 års riksdag kunnat fram-
visa, om en pluralitet af regeringens män blif-
vit placerad i utskotten och lyckats der ge-
nomdrifva den faderliga styrelsens förslag?
Månne vi då icke haft att beklaga oss öfver
lika många fuskverk i reformväg som vi nu,
sedan regeringens propositioner blifvit luttrade
i oppositionens skärseld, hafva anledning glädja
oss3åt ändamålsenligt utarbetade förslag?
Och slutligen, hvad bevisar detta äflande
från det konservativa junkerpartiet och dess
press att vilja åt sig vindicera äran af libe-
rala reformer, om icke just partiets medve-
tande a? sin egen svaghet, men tillika dess
förhoppning att derigenom förtjena sina spor-
rar för de ledigblifvande taburetterna.
Vi hafva med afsist här helt och hållet
lemnat å sido den andel, den liberalapressen
haft i alla dessa framsteg; men det sagda
torde göra tillfyllest, såsom en varning för
den Svenska Tidningen att härnäst den kom-
mer att tala om den liberala oppositionen
icke taga munnen alltför mycket full.