Moldau och Servien skall upphöra och att de privile-
gier, som af sultanen blifvit tilldelade dessa af ho-
nom beroende provinser, i kraft af ett med höga
Porten afslutadt fördrag, ställas under makternas ge-
mensamma garanti.
2) Att skeppsfarten vid Donaus mynningar befrias
från hvarje hinder och underkastas tillämpningen af
de grundsatser, som biifvit uppställda af Wienerkon-
gressen.
3) Att fördraget af den 13 Juli 1841 revideras af
de höga kontraherande parterna i den europeiska
jemnvigtens intresse och i det syfte att ryska makten
i Svarta hafvet inskränkes;
4) Att ingen makt tager i anspråk rätten att ut-
öfva ett officielt protektorat öfver den höga Portens
undersåter, till hvilken ritus de än må höra, utan att
Frankrike, Österrike, Storbritannien, Preussen och
Ryssland lemna hvarandra sitt ömsesidiga bistånd, för
att genom den ottomaniska regeringens initiativ vinna
bekräftelse och afseende på de olika kristna trossam-
hällenas religiösa privilegier och för att i deras tros-
förvandters ömsesidiga intresse begagna de af H. M.
sultanen tillkännagifna höghjertade afsigter, utan att
deraf nägon slags kränkning må uppstå för hans kro-
nas värdighet och oberoende.
Man finner som sagdt lätt skillnaden emel-
lan den franska oeh den ryska uppfattningen.
Ryssland vill icke att dess protektorat öfver
Donaufurstendömena skall upphöra, det vill
dela det med de andra makterna ; men då det
skulle utöfvas på grund af de mellan Porten
och Ryssland afslutade fördrag, är det lätt att.
finna hvilken andel skulle tillfalla Ryssland,
isynnerhet då man tänker på landets slaviskt-
grekiska befolkning och de rättigheter samt
det inflytande som Ryssland till följd deraf
alltid måste anse naturliga. Hvad revisionen
af fördragen angår, så afviker den ryska for-
muleringen af denna punkt alldeles från vest-
makternas; Ryssland vill mycket gerna ha de
fördrag upphäfda, genom hvilka det hindras
att passera Dardanellerna och komma in i
Medelhafvet. Rörande frågan om ryska mak-
tens inskränkande i Svarta hafvet yttras be-
ipligt nog ingenting.
SIE underrättelser man för öfrigt har från
Petersburg äro icke särdeles egnade att in-
gifva den tanken att man der skulle kommit
på fredliga tankar. Det berättas tvertom att
kejsar Nicolaus yttrat till en fremmande di-
plomat, att först då han uppof.rat sin sista
division skall han tänka på fred, och att det
är honom alldeles enahanda om man uppstäl-
ler fyra, sex eller huru många garantipunkter
som helst.