fr). Qvinnorna, åt hvilka man öfverlemnat en-
1 ) dast hushållet att styra, hafva i denna sty-
t)relse ett system och en ordning, som i män-
: nernas förrättningar sällan visar sig. Af de
få qvinnor, som man lemnat de högsta och
vigtigaste förrättningar på jorden, styrandet
af stater, hafva flera drottningar, jemnförelse-
vis mot mängden,utmärkt sig än konungar. Om
man frågar Spaniorer, Engelsmän, Tyskar,
Ryssar, hvilka stora regenter de haft i nyare
ftider, så hafva de inga andra att uppräkna
. än regentinnor: Isabella af Castilien, Elisabeth
i England, Maria Theresia af Österrike och
Peter den I:s jemlike, Catharina II.
Huru kan man då efter sådana vittnesbörd,
lika mycket från häfderna som från det hus-
liga lifvet, framkomma med den satsen, att
qvinnan icke erhållit egenskaper för att före-
stå sådana förrättningar i samhället; hvartill
fordras ordning, omtanka, klokhet och stånd-
aktighet? Dessa vittnesbörd ådagalägga, att
hon af naturen har dessa egenskaper i högre
mån än mannen, fastän hon i samhället är
utesluten från alla de förrättningar, der de
erfordras, och avilka mannen högmodigt för-
behållit för sig sjelf, liksom han förstode
dem bäst.
Man kan anse såsom ett factum, att qvin-
noköaets behandling och den grad af hyllning
ett folk detsamma egnar stå i det närmaste
sammanhang med detta folks upplysning och
bildning. Derföre se vi äfven i nyare tide-
hvarf qvinnokönet mest vara äradt och åt-
njuta hyll ing hos de trenne folk, som stå
högst i bildning, — om än denna bildning
är riktad mot olika håll hos alla tre, — En-
gelsmän, Fransmän och Nordamerikanare.
Hos alla dessa har qvinnan samma rätt att
försörja sig som mannen.
C. Svenska lagarne rörande qvinnokönet.
Qvinnan var från begynnelsen i Sverge arf-
lös. Hon kunde ingenting ärfva, ingenting
förvärfva och ingenting ega. Hon skulle
helt och hållet underhållas af mannen, i hvars
våld hon antingen omedelhart eller medelbart
var ställd.
Birger Jarl stiftade lagarne för qvinnofrid
och gaf döttrar half arfsrätt emot söner.
Konung Oscar I gaf henne full arfsrätt genom
lagen af den 19 Maj 1845. Men emellan
dessa två regenter, emellan Birger Jarl och
konung Oscar 1, ligger ett halft årtusende.
Samma olikhet, som egde rum vid döttrars
arf, egde äfven rum vid makars arf efter
hvarandra, eller den så kallade giftorätten.
Vid den ena makans dödsfall tog enklingen
två tredjedelar, men enkan icke mer än en
tredjedel i arf.
Äfven denna orättvisa rättades genom k.
brefvet af den 19 Maj 1845.
Tillerkännandet af lika arfsrätt för döttrar
och söner, äfvensom för enkor och enklingar,
blef icke lag utan efter det häftigaste mot-
stånd. Lagkommittens förslag år 1826 hade
stadgat denna förändring. Men alla hofrät-
terna och högsta domstolen afstyrkte den.
Vid 1828—1830 års riksdag blef den afsla-
gen. Likaledes vid 1834 och 1840 års riks-
dagar. Vid 1844 års riksdag bekämpades
den äfven, -hufvudsakligen på riddarhuset,
och det var endast genom en kraftfull inver-
kan af regeringen, som densamma kunde
blifva R. St. beslut.
De skäl, som anfördes emot den lika arfs-
rätten af våra högsta lagkloka, voro icke ju-
ridiska, icke utgående ifrån rättsbegreppet,
hvarifrån väl så högt ställda myndigheter hade
bort utgå. Det frågades ieke om qvinnans
rätt som menniska. Nej, de utgingo från po-
litiska och statistiska skäl, hvilka ännu mera
framträdde på riddarhuset, och med hvilkas
vederläggning, såsom varande allt för obe-
tydliga, vi ej skola sysselsätta oss.
I svenska lagen uppräknas omyndige så-
lunda: öfvermagar , jungfrur och vanvettige.
Arfd. 4: 7 — 6: 4. Emellan barn och dår-
hushjon; — se der den nordiska qvinnans
plats, och ensamt den nordiska i hela det
hyfsade Europa. -
vari består nu qvinnans omyndighet en-
ligt svenska lagen? Den ogifta qvinnan får,
ifven om hon hunnit till 40, 50 ärs ålder, ej
pråda öfver,, d.v.s. disponera sin egen egen-
dom, den egendom som hon ärft efter fadren.
Svenska lagen rycker den ifrån henne isam-
ma ögonblick fadren och derefter modren dör.
Om en fader eller någon annan skulle vilja
skänka henne med varm hand, eller testa-
mentera henne efter sin död, en egendom,
med vilkor att hon skulle få förvalta den
sjelf huru hon behagade, och icke hafva för-
myndare, så skulle detta vilkor vara olagligt
och icke kunna verkställas, emedan hvarje
ogift qvinna är omyndig och kan således eo
pso ej sitt gods förvalta. På samma sätt om
10n genom egen sträfsamhet kunde förvärfva
n summa penningar, så kan hon icke ens
lå, konseqvent efter lagen, sjelf förvalta den.
Iy hon är omyndig. Väl säges om omyn-
lige ynglingar, Ä. B. 19: 1, att om han kan
sjelf något förvärfva, ther må han sjelf råda;
nen denna klausul är utesluten, när i föl-
ande det talas om den ogifta qvinnan; och
åsom hon ej kan räknas till omyndige yng-
ingar, så är hon bokstafligen utesluten från
lenna klausul. Och äfven om hon hade rätt
tt förvalta af henne sjelf förvärfvadt gods,
å vore detta omöjligt, emedan hon ej är
nyndig och kan således icke göra någon
aglig afhandling. : .
Visserligen tillämpas icke lagen på detta
ätt af domare, tro vi; men detta skeri trots
f lagen, emedan motsatsen skulle göra lagen
rimlig.
Låtom oss nu dock antaga, att qvinnan
ger rätt att disponera hvad hon sjelf förvärf-
at; då måste äfven följa, att hon borde få
isponera hvad hon fått i gåfvor, således äf-
en hvad hon fått i arf, emedan hela grun-
en till arf är, att det är en supponerad, en
örutsatt gåfva. Alltså vore en sådan lag, —
m qvinnans oberättigande att disponera ett
rf, men berättigande att disponera hvad hon
jelf förvärfvat, eller henne blifvit skänkt, —
n absurditet.
Vi hafva underrättat oss hos utländningar
- mn nå Då mb RR 0 I RER
-—
LO OM PR pe DD
s)