blefvo de synliga, förrän rök uppsteg i krökningen af
dalen och en bomb kom hvinande öfver våra hufvuden
och slog ned midt ibland värt folk som var sysselsatt
att begrafva de ryska döda. Hvad skall man säga
Jm sädant barbari? Hela hären är uppbragt der-
ver.s
: e . . .
Qvinnans ställning i Sverige.
(Ur det sist utkomna häftet af biskop Agardbs
statistik).
Redan om vi följa den heliga skapelseur-
kunden, finna vi att deruti förutsättes, att
qvinnan utgör skapelsens ädlaste och full-
komligaste verk. Ty tingen och varelserna
:skapades i den ordningen, — bekräftad ge-
mom senare tiders geologiska undersökningar,
— att det fullkomligare alltjemt framkom
efter det ofullkomligare; och qvinnan skapa-
des sist. Allt var, säger den heliga parab-
len, efter mannens skipelse godt; men då
skaparen Jät alla varelserna, den ena efter
den, ändra, framträda för mannen, befanns
att det ännu felades något i skapelsens full-
komlizhet;, det var vinnar P
iMen den högsta skönhet feltes
i naturen; kronan feltes
än i skapelsen.
Allt det som skapades skapades utur nå-
got lägre. Mannen skapades utur det döda
stoftet; qvinnan utur mannen, det redan lef-
vande.
Qvinnan är således en förädling, en förfi-
ning, en sublimering af mannen.
Allt detta är icke poesi. Betraktar mar
(qvinnans egenskaper, dels fysiologiskt dels
psykologiskt, så kan ej nekas, att hon icke
blott till hela sin kroppsliga varelse, utan äf-
ven till sin andliga, framställer sig såsom det
finaste, renaste, lifligaste, känslofullaste och
skönaste på jorden.
Detta veka, fina, rena och känslofulla vä-
sen hörer till hennes natur. Det visar sig
öfverallt der ej samhällsförhållanden — ge-
nom uppfostran, genom hennes uteslutande
från allt allvarligt, genom hennes sysselsätt-
ning med idel småsaker och nöjen — för-
aväft detsamma. Mannen låter henne, — lik-
som Herodias dotter — blott dansa för sig.
Och sedan man gjort det, betjenar han sig
deraf för att framställa henne såsom till själs-
krafter, till förstånd, skarpsinnighet, och drifi
mannen underlägsen. Man har nemligen på-
stått och — i Sverge nemligen, icke annor-
städes — påstår ännu, att hon icke är skick-
lig för annat i lifvet, än underordnade för-
rättningar, och att alla andra, — yttre och
der sjelfständighet är af nöden, — endast böra
besörjas af mannen. Detta är i alla afseen-
den falskt. Hvad som felas i fysisk styrka,
ersättes hos henne i ihärdighet. Qvinnan är
ihärdigare och, om vi så få säga, segare än
mannen. Mannen dusar förr under för svå-
righeter än qvinnan, icke blott i andligt af-
seende, utan äfven i kroppsligt. Hon är, så-
som vi förut sett, mindre dödlig än mannen,
och det redan ifrån början af hennes lif. Hon
utbärdar sjukdomar, plågor, bättre. Och Ska-
aren hade mätt hennes krafter, när han på-
ade henne en af de svåraste plågor af alla,
men som tillika skulle belöna henne med den
ljufva känslan att vara moder. Hon känner
äfven sinnessmärtan djupare än mannen, men
hon bär den frommare och undergifnare. Hon
kan göra offer, som mannen aldrig skulle
kunna. All erfarenhet visar, att när omstän-
digheterna tillåta henne att framträda i all-
varliga förrättningar, äfven de största och hög-
sta, visar hon mera snille, mera mod, mera
skarpsinnighet, mera ståndaktighet än man-
nen. När mannen har förlorat mod och hopp,
träder qvinnan fram och ingifver honom nytt.
Det är derföre, som det heter i skapelseur-
kunden, att hon är skapad för att vara man-
nens hjelp.
Historien har förvarat oss från forntiden
namnen af Aspasia, idealet af qvin or, Corinna,
Sappho, Erinna m. il. såsom de utmärktaste
hos grekerna i snille. . Spartanskorna öfver-
träftad2 männerna i mod, i ibärdighet och fo-
sterlandskärlek. Historien omtalar icke min-
dre än fyra stater af amazoner, som bestodo
af stridbara qvinnor, hvilka behandlade män-
nerna, såsom männerna i andra stater be-
handla qvinnorna, såsom obetydliga och icke
skickliga att förestå offentliga göromål. Hos
romrarne finna vi Veturia, som uppoff ade sin
son för att rädda Rom; Porcia, Catos dotter
och Bruti maka, som efter det förlorade sla-
get vid Filippi beslöt att dö, och dog med
republiken; Cornelia, den äldre Scipios dotter
och Gracchernes moder, den romerska qvin-
nans högsta mönster; Arria, som när hennes
man tvekade att dö, stack dolken i sitt bröst,
räckte den åt mannen och sade: non dolet, det
gör icke ondt. .
Man säger väl att dessa exempel tillhöra
fordna tider, Men den nyare visar samma
höghet hos qvinnan, — samma k:aft, samma
framträdande när mannen öfvergifvit allt, —
som i forntiden. När det ej fanns någon
räddning mer för Frankrike, steg Jeanne dArc
fram och räddade det. Hon var sä ren, så
hög, så ofver allt mannens begrepp, att man
trodde henne vara at djefvulen. — När i
franska revolutionen alla män dukade sig ned
för dess första minotaurus, — som hvarje dag
fordrade menni kooffer, — Marat, — var det
en qvinna, Charlotte Corday, också en jungfru,
som ensam biand 15 millioner män hade mod
rt befria Frankrike derifrån. Och när der-
efter alla män endast sökte gömma sig för
evolutionens andra vilddjur, Robespierre, var
det åter en qvinna, madame Zallien, sem förde
sin tvekande mans arm emot detta odjurs
oröst. Om sådana bragder af männer läsa vi
ndast i uppdiktade sagor från dunkla tiders
limma; af qvinnorne träda de fram som verk-
igheter i sjelfva vår egen förderfvade tid.
Madame Roland var den sista, som ställde sig
vid rodret af et sjunkande statsskeppet och
sökte rädda det från skeppsbrottet. Ofverallt
inder fransyska revolutionen var det qvin-
norna som sökte med egen fara rädda de
flyende männerna. När alla förtviflade om
konungafamiljens räddning var madame Staöl
den som sist uppgaf hoppet derom och upp-
gjorde en plan till dess flykt, hvilken man-
nen, ministern Montmorin icke vågade utföra,
4 2 mm; RET
m—— -— J rr -—— - — - VF Ä seen
MIA A TE fo —-
SR NR ÖRA, AN: GH AH HH Dm - FM MD
RR yr AR