utropa: här (i vårt statsskick) är kunglig-
heten hufvud, och ministrarne tjenarena, må-
ste förblifva tjenare, och som man äfven
från den motsatta sidan brjar mer och mer
fråga si: hvad är det värdt a.t skjuta skul-
den på ministrirne, och är det ej måhända
till och med orättvist, när det i alla fall är en
annan vilja än deras som dikterar propositio-
nerna oca bestimmer åtgärderna ?
För vår del tro vi det vara långt ifrån nyt-
tigt om ett sådant tänkesätt finge rotfästa sig
i landet. Hvad skulle blitva följden deraf?
Medan å ena sidan maktens lydige tjenare
skulle, med en viss representant för en af Sver-
ges södra städer, i hvarje regeringsåtgärd utan
undantag finna en förnyad anledning till tack-
samhet för den djupa vishet, den outtröttliga
omsorg, hvarmed H. M. Konungen vakar öf-
ver fosterlandets väl,, skulle å a dra sidan
uppstå en benägenhet att lägga alla de miss-
tag och felräkningar, hvilka till föl e af mensk-
lig o:ullkomlighet äfven den fullkomligaste
och bästa regering ej alltid kan undgå, den
höga personlighet till las , som, eter våra
grundlagar ej mindre än efter folkets mora-
liska begrepp, bör vara fri från tadel och fö-
remål för odelad vördnad och tillgifvenhet.
Man skulle fördjupa sig i kombinationer af
det fö: flutna och det närvarande; till sednare
tiders reaktionära bemödanden skulle man söka
källan uti renat personlig: tendenser, eller för-
modade tendeuser, från äldre dagar, utt in-
flytelser, mottagna under den tidigaste upp-
fostran, utbildade genom åtskilliga lärare at
absolutistiska öfvertygelser, stirkta genom be-
röringen med den heliga alliansens, medlem-
mar 1 Verona, och framträdande i vissa ännu ej
glömda befordringar vid universiteterna. Man
skulle återkalla 1 minnet de lifliga sympa-
tier och den nära vänskap som den tiden all-
männeligen ansågos råda mellan de dåvarande
tronföljarne i de nordiska rikena och i Preus
sen; man skulle i sednare tiders närmande til!
det liberala partiet, och de samhällsförbättrin-
gar som deraf blefvo följder, begynna att
finna endast ofrivillig afvikelse från det egent-
liga grundsystemet, framtvungen af nödvän-
digheten, då om sommaren 1838 vissa be-
tänsliga omkastningar började göra sig gäl-
lande 1 tänkesätten, hvilka hade till följd der
så kallade ,koalitionen och abdikationshi-
storien, och som åt 1844 års riksdag gåfvo
dess starkt uttalade reformativa karakter, men
obehöflig från den stund då, efter Febrvari-
revolutionen 1848, den europeiska reaktionen
åter fick en förökad makt; och man skulle
i historien om det s. k. kungliga representa-
tionsförslagets framställande under påtryck-
ningen af de revolutionära händelserna och
dess öfvergifvande eller, rättare sagdt, dess
nedgörande, så snart dessa rörelser åter blif-
vit för en tid af absolutismens makter under-
tryckta, vilja finna en ytterligare bekräftelse
på så beskaffade åsigter. Man skulle må-
hända slutligen till och med vilja ide lifliga
sympatier, af hvilka de prohibitiva intres
sena och deras focus, den så kallade Svenska
Industriföreningen, på 1820-talet hade att glä
dja sig från en hög personlighets sida, e
förklaringen till återtagandet af de under -rcd-
nare hälften af 1840-talet uttalade liberal-
grundsatserna i tullfrågan, hvilket röjde sig i d
höga bestämmelserna uti den kungliga tull-
propositionen, äfvensom det föreslagna tilläg-
get till 6. Regeringsformen — ja måhända
skulle man till och med deri söka föranled-
mngen till den famösa Palmstjernska rer:
vatione, på riddarhuset den 5 sistlidne Augu...
, Eu sådan riktning af allmänna tinkesättet
Älefve den ovilkorliga följden, om man jurt-
far att predika den läran att konungens per-
son är allt, och rådgifvarne endast den inner-
sta viljans ydige tjenare; och kunde det
äfven lyckas att på ett eller annat sätt binda
den fria pressens tunga, så skule oppositio-
nen, ej mot regeringssystemet utan mot re-
Zenten personligen, endast blifva så mycket
häftigare, ju mera man sök:e hindra dess ut-
talande. rör vår del afsky vi en sådan op-.
position och ämna aldrig beträda dess bana.
Den allmänna öfvertygelsen må vara, eller
framdeles blitva, aldrig så genomträngd a!
vissheten om rådgifvarnes bristande vilja el-
ler förmåga att gö.a sig hörda inför den alle-
nabestämmande principen. Detta skall ej hin-
dra oss att göra rädgiivarne, och dem allena.
ansvarige för regeringsåtgärderna, så länge
3, 9, 11, 15, 35, 65, 106 och 107 SS Pege-
ringsformen och 298 2 mom. Riksdagsord-
ningen finnas bland vära gällande grundlagar.
Man säger att det är synd om ministrarne at:
de skola bära ansvaret för handlingar, hvilka:
initiativ icke är i deras händer, och som kan-
ske till och med äro stridande mot deras egna
öfvertygelser. Vi fråga då hvarföre de blifvs
qvarsittande på platser som de aldrig borde
hafva intagit. Man svarar måhända, att or
de ej funnes der, skulle deras platser intaga:
af andra lika villiga att spela samma röler, el-
ler att de sitta der endast i afvaktan på öpj-
nandet af andra utrymmen för deras stats-
mannaförmågor, andra lönetilifällen att fyll:
deras anspråk på en viss inkomst. Vi svarz
härpå endast, att grundlagen ej erkänner råds-
kammaren såsom en försörjningsanstalt; och
då den pålägger rådgifvarne en juridisk an-
svarighet för allt som beslutas, vet den icke
at någon fritagelse från den moraliska ansva-
righeten för samma åtgärder. Trifvas de ej
i rådskammaren, strida de grundsatser som
der tillämpas mot deras öfvertygelse och sam-
vete, då är dörren öppen för dem i samma
ögonblick, men så länge de qvarolifva der-
inom, är det ett fruktlöst försök att på re-
gentens efter lag och sed oantastliga person-
lighet vilja hvälfva tillräkneligneten för rege-
ringens handlingar.