TUI last, 5 al SaUaltl UVDA IVAC LURALYUIRKL HITU
bondeståndet eller Sverges allmoge utanför
riksdagen; ty hos denna allmoge är lyckligt-
vis bränvinsbränningsintresset icke det förherr-
skande, lika litet som trotset mot grundla-
gen. Aldraminst kan detta anses vara hän-
delsen i en fråga der en upplystare Jlagstift-
ning gjort sig gällande, till förmån hufvud-
sakligen för den omätligt stora majoritet af
rikets bondestånd, som icke söker sin nä-
ring uti den förderfliga bränvinsbränningen,
hvilken tillika, enligt obestridlig erfarenhet,
är ekonomiskt förstörande, så vidt den drif-
ves endast såsom ett bihang till jordbruket.
Och då denna sanning är solklart bevisad så-
väl i Sverge som i andra länder, hvilka just
räkna jordbrukets förkofran i en vidsträcktare
skala från tidpunkten af en förnuftigar.: brän-
vinsbränningslagstiftning; då alla både veten-
skapsmän och praktiskt förståndiga jordbru-
kare utan nästan något enda undantag nu-
mera erkänna riktigheten af denna sats, så
fordras det verkligen att vara stockblind af
fördom eller att helt och hållet förakta
det allmännas fördel, för några få enskil-
da bränvinsbrännareintressen på en eller an-
nan ort, för att våga påståendet att den af
Rikets Ständer nu beslutade bränvinsbrän-
ningslagstiftning skulle leda till det jordbru-
kande bondeståndets förtryck eller kränka dess
rätt. De fanatiska röster, som, likt författa-
rens af den ofvan citerade artikeln, nu höja
sig emot de förändrade grunderna för utöf-
ningen af den ifrågavarande handteringen,
kunna således, vi äro derom fullt öfvertygade,
aldrig vinna gehör hos fler än en högstringa
minoritet af bränvinsbrännande storbönder, hvilka
beklagligen lyckats tillvälla sig majoriteten i
denna fråga inom bondeståndet här vid riks-
dagen, men som säkerligen ock är endast en
ringa minoritet inom landet. Vihoppas emel-
lertid, att hvarken regeringen eller någon an-
nan låter skrämma sig af dessa det missför-
stådda enskilda intressets hesa rop, utan att
man med fortfarande fasthet och i öfvertygel-
sen om sin rättvisa sak går framåt till må-
let. Det är oss icke obekant att icke så få
af bondeståndets egna medlemmar dela våra
åsigter i denna fråga, och med tillfredsstäl-
lelse har man nyss sett att bondeståndet af-
slagit den af. bränvinsbrännareintresset före-
slagna särskilda skrifvelse till Kongl. Maj:t
med protest mot Rikets Ständers beslut an-
ående bränvinstillverkningsskatten, äfvensom
att ståndet med beredvillighet gått önskain-
garne om en förbättrad lagstiftning angående
bränvinets försäljning till mötes. Detta bon-
deståndets beslut törsonar mycket at dess
föregående gensträfvighet i afseende på be-
skattningen af tillverkningen och förtjenar att
erkännas.
Den omförmälta artikelförfattaren har likväl
icke åtnöjt sig med att utan en skymt af skäl
skrika öfver att i bränvinsfrågan våld, blif-
vit begånget mot bondeståndet. Han har äf-
ven, som vi här ofvan anfört, framkastat
möjligheten att framdeles tre stånd torde lika
egenmäktigt besluta att på skattejorden kasta
hela bevillningen för jernvägar, ja att för-
vandla skattejorden till kronodomäner med
städslade bönder på,. 1 sanning, om något
vidare bevis. erfordrades för att karakterisera
en dylik författare, så behöfde det icke sökas
annorstädes än i dessa vanvettiga förespeg-
lingar, hvarå det skulle innefatta en förne-
dring för hvarje upplyst och bildad person
att kosta ett ord till svar. Vi fråga endast
huruvida, om det vore ens tänkbart att så-
dana danviksmässiga förslag skulle kunna
väckas, det blefve möjligt att förekomma
dessa derigenom att bondeståndet, likasom
uti bränvinsfrågan, undandroge sig att del-
taga i omröstningen då beslut derom skulle
fattas, eller om icke tvärtom till följd af ett så-
dant förfaringssätt och protester af sådant slag,
bondeståndet vid denna riksdag nedlagt, det be-
faradeändamålet fastheldre skulle befordras.
Ty otvifvelaktigt lärer det väl få anses, att derest
bondeståndet .1 bränvinsfrågan handlat på ett
sansadt och förståndigt sätt, och för sin del
fattat ett beslut, som icke åsyftat att göra
omintet hvarje slags reform i denna lagstift-
ning, saken fått ett helt annat utseende än
den nu har, och öfvergången troligen blifvit
vida mindre tvär. Om fördenskull bonde-
ståndets kommittenter skulle finna sig miss-
nöjda med de nu fattade besluten, så hafva
de förnämligast att derför skylla sina egna
representanter, hvilka i denna fråga (för att
begagna artikelförfattarens egna ord) låtit
fanatismen sätta sig till doms och förstoc-
kadt föresatt sig att fråga hvarken efter för-
nuft, reson eller grundlag.
Förf. slutar emellertid sin artikel med en
önskan, deri vi, med förkastande likväl af
alla premisserna derför i hans artikel, gerna
instämma, nemligen att bondeståndet må
uppstå som en man och uttala ordet: repre
sentatwnsförändring, med en enhällighet och
kraft, som genljuder från Torneå elf till Fal-
sterbo,. Följden af en sådan förändring
skulle då, vi äro derom fullt förvissade, i
första rummet blifva att Sverges aktnings-
värda allmoge erhölle en majoritet af repre-
sentanter, som bättre aktade grundlagens bud
och bättre insåge och bevakade denna allmo-
ges och landets intressen, än att de söka att
genom skrän och hotelser förhindra beslut,
hvilka böra leda till en så väsentlig både
moralisk, ekonomisk och financiel vinst för.
fosterlandet, som de beslut, hvaremot egen-
nyttan och fåviskhet nu så högljudt prote-
stera.
På den skånske, lätt igenkänlige, brän-
vinsbrännareadvokatens insinuation, att Af-
tonbladet skulle vara aristokratiens numera
förklarade kämpe, m. m., anse vi icke mödan
värdt att här spilla ett ord.
Er
— H. K. H. Kronprinsen inträffade i Gö-
teborg efter en lycklig resa sistlidne fredag,
kl. 3, till 2 e. m.
e Sedan H. K. H. i lördags å ett af stadens
torg kl. 11 f. m. öfverlemnat nya fanor åt
Westgöta regemente behagade H. EK. H. vid
middagstiden öfvervara aftäckningen utaf Ko-
nung Gustaf II Adolfs bildstod, och troddes
vå eftermiddagen komma att med sin närvaro