BLANDADE ÅMNRS
(Insändt
Törn-Rosor.
I.
(Jemför Dikter af Talis Qualis, pag. 45.)
Kom der, från Vesterns stolta, fria männer,
Från Almas strand, en segertidning herrlig:
Vi haft en arbetsdag — kort men förfärlig,
Och uppå ryska lik nu solen bränner.,
Hur stolt det budet är! O! nu jag känner,
För qvaf blir kammarluften, för besvärlig.
Jag mäste ut! Upp! Hvarje svensk, hvar ärlig,
Till vapen Pohlns och Finlands alla vänner!
Jag gick så ut. Väl hörde gny jag skalla
Omkring mig, — hörde glas och bälar klinga,
Dock män och vapen har jag icke funnit.
O Svea! har väl så du kunnat falla,
Att, då sitt hjertblod verlden andra bringa,
Du skålar blott för segrar, som — de vunnit.
I.
Det var en tid likväl, då man ej funnit
Dig länge så med striden oviss tinga,
Dä ej med glas, men svärd du hördes klinga,
Och ej i ord, men uti handling brunnit.
Af dig den läran verlden en gäng vunnit:
Att gladt sitt sista blod ät frihet bringa.
Om länge nu du vunnit segrar inga,
Säg, har dio gamla lära ock försunnit?
När öppet verldens röst hörs mana alla
Till strid för frihet: — tror du den ej ärlig ?
Har du ej mod dä mer? ej lit till vänner ?
Då, Svea! fåfängt bardens toner skalla;
För dig en själaringning blott, förfärlig,
Den sängen blir, hur högt han strängen spänner.
X.