1 V URI UUIR, fen 8 Nov.
Hvaraf hjertat är fullt, deraf talar munnen.
I svenska hoftidningen flödar ibland öfver
hvad dess principaler tänka om svenska riks-
dagen och svenska folket.
Bakruset efter det stora militirspektaklet,
och måhända förvissningen att efter det sista
kreditivets beviljende ej vidare för denna gång
behöfva någon medgöriighet å ständernas sida,
bar i dag, såsom det synes, gjort bemälte
organ för upphöjda tänkesätt mer än vanligt
öppenhjertig. Vid åsynen af de högvexta
soldatgubbarne från Småland svallar hänfö-
relsen öfver, och han utropar:
Det är denna nyss hitkomna praktupplaga af Sver-
ges allmoge, som gläder mitt fosterländska hjerta; jag
har ledsnat vid det gamla skillingsmagasinet, denna
wohlfeile Ausgabe, som påminner mera om prutande
oah schackrande judar, än om det gamla svenska
folket.
Det är ju sublimt och framför allt foster-
läirdskt! Det der gamla föraktade skillings-
magasinet — det är ej svårt att se hvilka de
äro som dermed påpekas — bara föder och
kläder sina soldater, medan andra exercera
dem. Det vore visserligen beqvämast för dem,
hvilkas talan Sv. T. förer, om det icke funnes
någon svensk allmoge utom den som står un-
der order och krigslagar, inga prutande och
schackrande judar, funnes att tvista med om
penningbevillningar; om svenska folket en-
dast bestode af hofmän och soldater, om in-
gen allmoge, intet bonde- eller borgarestånd
behöfdes att föda dem, utan de kunde lefva
af nådens solsken och få nya uniformer hvarje
vår, lika lätt som liljorna på marken. FEja
vore vi der! Men tiden är, som man vet,
färderfvad, rå och materialistiek, och tills vi-
dare får man tyvärr beqväma sig att krusa
litet för det gamla skillingsmagasinet när
man behöfver pengar, mot ersättningen att
åtminstone få spotta litet på det, sedan man
väl fått pengarne i sina händer,
Om bondeståndet har den stora olyckan
att stå djupt i hoftidningens onåd, — ehuru
vi i parentes tro att dess starka skuldra nog
torde räcka till för den bördan — så är bor.
garståndet deremot föremål för blandade kän-
slor och en efter känslorna proportionerad be-
handling. Hvem mins ej hur samma tidning
behandlade hr Schwan i början af riksdagen,
hura ban, som då ännu stod på oppositionen:
sida, likväl noga afsöndrades frän sina dåvarande
politiska vänner och trakterades med sme-
kande courtoisie midt under de ullfälliga till-
rättavisningarne, på samma gång oppositions-
männen Billström oca Björck fingo erfara ett
helt annat bemötande? Men äfven på hr Björck
sken för några dagar sedan ännu en glimt af
nådens sol, då hoftidningen (i J4 254) stod
färdig att garantera honom en odödlighet lika
tvärsäker som amen i kyrkan, bara för ett
enda litet jaystum i kreditivfrågan. Nu är
tonen åter omstämd; vill läsaren höra?
Och 7 fonbladet, som tappade sina 2 och en hal?
million? 3 borgareständet. Men han tappade ätmin
stone. med contenance, som man säger, le beau joeur!
så hade han ju qvar en aktningsvärd minoritet ef
aägra 12-skilliogar. Men landet skall vara stolt öf-
wer utgången af voteringen i kreditivfrågan. Gud
vare lof! det finnes ännu qvar grosshandlare i vår:
borgareständ ; det är icke alltsammans puttel.
Vi taga emot lofordet, och vi endast be-
klaga att motspelaren ej burit sin vinst med
samma contenance som vi vår förlust, om detta
ord annars här vore tillämpligt, då opposi-
tionen aldrig satt i fråga att afstå de begärda
medlen eller ens pruta på dem, utan endast
velat bevilja dem i en annan och mera konstitu-
tionel form. -Den alltför stora och oförmo-
dade medgången har beklagligtvis stigit den
vinnande parten åt hufvudet, en svindel har
-bemäktigat sig honom, han raglar och pratar
i fyllan och villan ut alla sitt hjertas hem-
ligheter. Medgången är långt svårare att bära I
än motgången, och svårast när den är ovän- J.
tad och — oförtjent. Den föraktade skillings-
upplagan af svenska allmogen och de hånade
puitlarne i borgarståndet hafva, till denna
motspelares lycka, lätt att glömma och för-
låta, och om en sådan tid kommer, att hvarken
skillingarnes eller hackornas uppoffringar torde
blifva försmådda, hoppas och tro vi attingen
af dem skall vidare minnas det vanvett som
hoftidningen i ett obevakadt ögonblick utgju-
tit öfver deras hufvuden.
Se—
— K. M:t har, enligt P. T., den 13 sistl.