jag är vaken,, sade hon, men qvarhöll henne
ännu ett ögonblick, i det hon tillade: Det ör
helt säkert du, som gjort mitt rum så treflgt
och gifvit det detta vänliga utseende.
Ack nej, Louise; det var gjordt förrän jag
kom. Det var...
Louise vände sig om och ville icke höra
mer. Då Kennes lilla syster gått vände hon
sig åter om ogh låg med ansigtet vändt mot
dörren, tills den öppnades och hennes far iu-
trädde.
Han såg så tärd och bekymrad ut och hans
hand, som eljest brukade vara så fast, dar-
rade i hennes. Han satte sig vid sängen och
frågade med kärleksfull stämma huru hon
befann sig och sökte visa henne hur nödvän-
digt det var att hon höll sig i ro efter den
föregående aftonens själs- och kroppsansträng-
ningar. Han talade med en låg och darrande
röst, som var helt olik hans vanliga befal-
lande: sätt.
SFMin lilla Louise, mittistackars barn. Han
råkade nu i en sådan förlägenhet på ord, att
han tvär: höll upp. Ännu en gång försökte
han att tala.
Mitt stackars barn !,
Det var så svårt att komma ur stället, att
han måste göra ännu ett försök.
Jag skulle förgäfves bjuda till att skildra
för dig, Louise, hur öfverväldigad jag blifvit
och ännu är af hvad du i) går afton medde-
lade mig. Marken på hvilken jag står har
börjat svigta under mina fötter. Mitt enda
stöd, hvars styrka tycktes omöjligt att be-
tvifla, har störtat samman i ett ögonblick.
Jag står som träffad af åskan vid dessa upp-
täckter. Jag har ingen sjelfvisk mening med
hvad jag säger, men jag känner smärtanaf
det slag, som träffade mig i går afton, myc-
ket bitterti
Hon kunde ej ge honom någon tröst. Hon