bemärkelse täflat och snart sagdt lupit i kapp
om, att för samtliga Europas nationerskynd-
samt offentliggöra och genom tidningarne
sprida alla notvexlingar af vigt och snart
sagdt hvarenda depesch. Tryggt kan det på-
stås, att verldens annaler aldrig hittills lem-
nat exempel af en sådan offentlighet inom diplo-
matiens områden. Och dessa massor af ljus
skulle ej varit tillräckliga att stadga ett omdöme
hos hvar och en representant, som aldrig så
litet gjort sig besvär att derifrån tillegna sig
tillgänglig insigt! Insändaren lemnar i sitt
värde de upplysningar, som blifvit hemliga
utskottet meddelade, dem han naturligtvis icke
känner och sannerligen icke heller är nyfiken
att känna; men oförgripligen vågar han tro,
att de diplomatiska upplysningar och hand-
lingar, som i sådan mängd och med den stör-
sta liberalitet blifvit framlagda uti London,
Paris, Wien, Berlin och Frankfurt dermed
kunna fullt täfla i vigt och betydelse.
Det gifves för Europas stater i närvarande
tidpunkt icke någon enstaka, isolerad politi
och för Sverge, med dess geografiska läge
är allraminst en sådan isoleringspolitik möj
lig. Ett undantag från denna regel bilda
blott de länder, som äro alldeles aflägse ifrån
teatern, hvarest det verldshistoriska dramat
uppföres, såsom Portugal m. m.
Erfarenheten har ock till fullo bekräftat och
åskådliggjort denna sanning.
Då svenska kabinettet för nära ett år sedan
afgaf den bekanta neutralitetsförklaringen, var
denna ingentiog mindre än ett uttryck af en
isolerad politik. Först och främst var den
afhandlad i förening med danska kabinettet,
med hvars både inre och yttre politik sven-
ska regeringens röjt ett så undransvärdt sy-
skonstycke under hela årets lopp. Men hvad
som är vida vigtigare och mer betydande:
neutraliteten öfverensstämde äfven med de
tvenne tyska stormakternas och tyska förbun-
dets dåvarande ställning, och hade uti dessa
staters ännu då eniga politik ett så imposant
och mäktigt stöd, att vestmakterna, hvad de
inom sig än måtte tänka öfver svenska och
danska neutraliteten eller de tvenne makters
som hafva nyckeln till Östersjön i sina bän-
der, icke kunde undgå att erkänna den, lika-
söm de måste respektera Preussens och Öster-
rikes. Kortligen: neutraliteten var då uttryc-
ket af en för de tyska stormakterna och för
Sverge och Danmark, likasom för de mindre
tyska staterna gemensam politisk kombination.
Sedan den tidpunkten har, under det år
som förflutit, icke allenast kriget erhållit en
ofantlig utvidgning i dimensioner, utan äfven
inbördes förhållandet mellan de makter, som
1853 voro eniga medlemmar af den nyss om-
förmälda kombinationen, wundergått en icke
mindre väsentlig utan kanske ändå större och
till sina följder än mera betydelsefull förän-
dring. Under denna Europas förändrade po-
litiska ställning kan svenska kabinettet lika
litet tänka på att utföra en isolerad politik.
En sådan politik är lika omöjlig i slutet af
1854 och under år 1855, som den var vid
1853 års utgång.
Emellan de tvänne tyska stormakterna, som
förlidne år voro eniga ledare och beskyddare
af neutralitetspolitiken, har nu uppenbar sön-
dring inträdt, och om svärdet icke ännu är
draget dem emellan, så föras fejderna åtroin-
stone så mycket bittrare med pennan. Öster-
rikiska kabinettet har öppet trädt på vestmak-
ternas sida. Financielt tvång, om ej annat,
nödgar det till deltagande i kriget, och
Ryssland synes sjelf icke längre göra sig
några illusioner, utan väntar det. Hvad
som ännu återhåller oer fördröjer Österrike:
aktiva uppträdande, synes endast vara afvak-
tan på förbuudsdagens beslut. ÅA andra sidan
har preussiska kabinettet icke mindre bestämt
blottat sina sympatier för Ryssland och sin
önskan att kunna stödja dess intressen, så att
österrikiska regeringen funnit sig deraf föran-
låten att under fältmarskalklöjtnanten von
Wimpfen sammandraga en armå i Böhmen
till de blottade kronländernas skydd. Men äf-
ven Preussen afvaktar förbundsdagens beslut
och synes vilja låta sitt definitiva politiska
system derutat bestämmas.
Begge rivalerna arbeta lika nitiskt att få de
mindre tyska staterna eller förbundsdagen på
sin sida. Lyckas det Österrike, då är Preus-
sen, ensamt och isoleradt, alltför vanmäktig!
att göra motstånd; det måste gifva efter, och
då är det äfven slut med neutralitetspolitiker
för Sverge och Danmark! Blir åter Preussen
den vinnande parten, så är det preussiska ka-
binettet som ger utslaget, och då först erhål-
ler neutralitetspolitiken sin rätta skepnad och
betydels2.
Likasom preussiska kabinettet genom det
eviga idisslandet om sitt nit och sitt måls-
manskap för de tyska intressenax, och på
grund af de smärre tyska regeringarnes vid
Bambergska konferensen blott alltför tydligt
uttalade äkta ryska sympatier, gör sig hopp
om att få förbundsdagens förklaring till sin
fördel, likaså gör det sig ej mindre hopp om
att i Sverge och Danmark hafva stöd för sin
politik.
Planen för denna politik ligger i dagen,
genomskinlig och klar. Den är: att preussi-
ska kabinettet, stödt på ena sidan af tyske
förbumdet och å den andra af de skandinavi-
ska rikena, skall blifva i stånd att paralysera
Österrikes och vestmakternas bemödanden, och
diktera fredsvilkoren.
ULtur denna synpunkt är upprättbållandet a!
Sverges neutralitet utaf allra yttersta vigt för
Presssen; man kan utan ringaste öfverdrift
påstå, att de skandinaviska rikenas neutrali-
tet är den hörnsten uppå hvilken denna preus-
gisk-ryska politik hvilar.
Likasom vestmakternaj utan Ottomaniska
portens bistånd och allians omöjligen skulle
kunnat företaga expeditionen till Krim och
Sebastopol för att ge dödsknäcken åt ryska
måkten i Svarta hafvet och Orienten, likasa
omöjligt är det för dem att utan Sverges bi-
stånd och förbund tillfoga Ryssland i des:
östersjöbesittningar ett afgörande slag. Deras
flottors på det hela resultatlösa vistelse
Östersjön sju til åtta månader innevarand.
år, har redan ådagalagt huru litet de der utan
Sverges medverkan förmå uträtta till Ryssland:
försvagande. En landstigning i Finland nästa
— OM
--